Ett farväl

Idag var det allra sista dagen för Lill-Skruttans ena movementlärare Kathryn.  Hon har varit på Lill-Skruttans dagis i 15 år, men ska nu dra ut på nya äventyr. Hon började som musik och movementlärare men efter att dagiset anställde Bari Koral som musiklärare så tog Kathryn över movement helt. Lill-Skruttan ritade ett farvälkort till Kathryn som hon lämnade idag då de hade movement för sista gången. Och vad jag förstod då vi hämtade henne ikväll så hade det varit ett ganska känslosamt farväl.

Jag vet inte riktigt vad just "movement" skulle översättas till i svensk skola? Barnen har fått göra allt från dans och yoga till andra fysiska övningar. Allt anpassat efter ålder såklart. Kanske lite som gymnastik för små barn? För barnen började med movement på Lill-Skruttans dagis redan tidigt.

Redan när Lill-Skruttan var i The Violet Room (där barnens ålder varierade från 3 till 10 månader då de började) så kom Kathryn en gång i veckan till dem. Men då spelade och sjöng hon mest. Och gjorde sånger och ramsor med olika rörelser. (Bilden är från Lill-Skruttans tid i The Violet Room, men det är andra barn på bilden som Kathryn spelar och sjunger för)

Året efter då Lill-Skruttan var dryga året började de med movement en gång i veckan och musik en gång i veckan. Redan då blev det lite mer övningar för hela kroppen. Som att öva balansen, dansa fritt till musik och att "leka" olika djur, öva med rockringar och såklart yoga. Jag har förstått att de har gjort många yogaövningar. Lill-Skruttan kan många ställningar och namn jag knappt känner till. Detta har varit otroligt utvecklande för kroppskontrollen. Senare, då barnen blivit lite äldre har de även pratat mycket om olika känslor och situationer som har med känslor att göra, och gjort olika kroppsövningar till detta.

Och inför varje Art's Festival som varit på dagiset har både Kathryn och Bari varit de som legat bakom musikval, koreografi och övningar med barnen. Ett helt fantastiskt jobb där alla barn oavsett ålder har fått visa upp sina "nummer" på scen för föräldrar och andra som vill komma och se. 

Jag vet att Kathryn kommer att bli mycket saknad på dagiset. Både av barn och lärare. 15 år är en lång tid och jag förstår att det kan kännas väldigt sorgligt och vemodigt att bryta upp efter så lång tid. Samtidigt förstår jag också att detta är en av anledningarna till att man vill söka sig vidare. Vidga vyerna. Utvecklas. Ta med sig sin egen erfarenhet och kunskap och applicera i nya situationer och i nya miljöer.

Jag önskar henne all lycka till! Men visst, för oss känns det ändå känslosamt. Detta trots att Lill-Skruttan inte ens ska gå på dagiset nu i september. För Kathryn är den av alla hennes lärare som följt henne hela vägen sedan hon började som lite liten bebis och fram till nu. Så självklart känns det i hjärtat.