Happy Halloween!

Idag är det sista oktober. Dagen så många barn numer väntar på nästan lika intensivt som julen. Halloween. Önskar er alla där ute en riktigt härlig, rolig, god Halloween med lagom mycket skräck och godis och annat som hör till. Själv tycker jag att denna dag såhär långt varit lite väl innehållsrik och jag känner redan av en smygande huvudvärk. Men men vad göra? Halloween är en klar favorit bland alla barn så självklart blir det Trick-or-Treatande ikväll. Vårt sista här i huset vilket såklart kommer att kännas lite konstigt. Igår karvade vi vår pumpa iallafall. Enligt Storasyster är det i år en "hon" och namnet är Miss Eloise Pumpkin.

Dagen har som sagt varit lite hektisk. Varför ska allt hända och göras på en och samma dag?!? Hittills har jag hunnit med att vara "volontärförälder" i Storasysters klass där de hade en Autumn Celebration på förmiddagen. Jag stod för Autumn Craft och det var kul att se ungarna "in action". Efter detta rusade jag hem för att baka eftersom Lillebrors dagis idag har en Bake Sale. Eller snarare the PA Board organiserar denna fundraiser där alla pengarna går till aktiviteter på dagiset. Det blev inget "finbak" utan lite mer hastigt bak, men det blev ändå något.

Nu lite lunch och en mugg te. Försöker att slappna av lite innan jag ska hämta Storasyster i skolan. Då blir det till att passera ett par affärer tror jag för att se om de ev har någon vit hårfärg och ev lite ansiktsfärg också. Sedan hem innan det blir dags att byta om för att springa runt med alla andra utklädda barn och vuxna. Kaos brukar vara en underdrift. Men ungarna ÄLSKAR det. Själv längtar jag mest till att det hela ska vara över så man i lugn och ro kan sätta sig hemma och bara vara. En stund iallafall. Innan man slocknar själv. Fantastiskt att Halloween i år ändå infaller på en fredag. Så SKÖNT!

Och solen går upp över Upper East Side

Sitter med mitt morgonte. Funderar över dagen. Planerar. Först en tur till Roosevelt Island och garaget. För att säga upp kontraktet där. Ja, bara det. Att veta att vi vid nästa boende slipper promenera 10 minuter, sedan ta linbanan och så promenera i ytterligare 5 min för att komma till bilen. Nej istället kommer vi då att ha bilen intill vår bostad. Utan att bli ruinerad. DET är lyx för en Manhattanbo det! Men min morgonutsikt kommer jag definitivt att sakna. Och ja, hela denna fantastiska stad. Särskilt då den vaknar på morgonen. Det är ändå något smått magiskt över städer då de vaknar. Kommer till liv.

Ta bara nu i morse. Promenerade med Storasyster till skolan. I hissen kända ansikten. På trottoaren ännu fler. Likt ett lämmeltåg vandrar alla föräldrar med sina barn till skolan i kvarteret. Man hejar. Man nickar. Barnen ropar varandras namn. Det vinkas. Det pratas. Man är en del av en community. Och det känns på så många vis så fantastiskt. Så privilegierat. Vår neighborhood.

Sedan på väg från skolan. Intill sjukhuskvarteren möter man personer klädda i allt från scrubs till kostym. Vissa pratar i mobilen. Andra håller krampaktigt i sin pappmugg med kaffe. Kanske en bagel också invirad ett prassligt papper i andra handen. Bilar tutar. Bussen kör förbi. Fler barn med sina föräldrar på väg till skolan. Folk som rastar sina hundar. Jag passerar "frukostståndet" på gatan. Pretzels och bagels. Tre personer i kö. Cash only. Det doftar kaffe. Liv. Energi. En stad som just vaknat. En stad som är på väg att möta en ny dag. I just LOVE it. Och ja, jag kommer sakna detta något oerhört!

Löparbesök

Jo vi har även hunnit med en kvällsfika med våra springande vänner. Igårkväll. De är här för New York Maraton som ju går av stapeln nu på söndag. Tjejerna och jag sprang ju faktiskt "Tjejmilen" här i New York för ett par år sedan. Men att haka på deras Maratonlopp är inget jag ens skulle få för mig i mina vildaste drömmar. Kanske ett ålderstecken det där när man faktiskt känner sig själv och sina begränsningar... Men det var i vilket fall hur kul som helst att ses och vi hoppas kunna träffas mer innan söndagens lopp. Självklart kommer vi även stå och heja på dem på söndag!

Löpargänget med Storasyster och Lillebror

Detta plus en stork burk Anna´s pepparkakor hade de med sig till oss!

Flyttvardag

Vi lever. Men det är fullt upp. Med allt. Vi packar. Rensar. Slänger. Och packar mer. Vi kör vardagsrejset med dagis, möten med lärare, skola, volontärarbete, läxor, sömnlösa nätter, trotsiga barn, Halloweenförberedelser och allt annat som hör vardagen till.

Vi kollar framtida boende och framtida skolor, vi drömmer lite och vi översköljs då och då av känslovågor i alla regnbågens färger. Från ljusaste ljust till mörkaste mörkt. Och allt däremellan.

Katterna ömsom morrar ömsom undersöker den konstant skiftande omgivningen här i lägenheten. Nya kartonger varje dag. Att ligga på, bråka om, gnaga på, smyga runt och sova inuti.

Flyttvardag för oss alla med andra ord.

Skolans Halloweenfest

Så var det dags för den årliga Halloweenfesten i Storasysters skola. Förra året gick M dit med henne eftersom jag jobbade. Han berättade då att det var galet kaotiskt så jag var hyfsat förberedd. Och ja, kaotiskt var bara förnamnet. Men Storasyster och hennes kompisar hade kul. Och det är väl huvudsaken. Fast de flesta föräldrar såg dock mest ut att vilja komma därifrån, haha! Inte så konstigt kanske när hur många barn som helst i åldrarna 5 år och uppåt (samt en hel del småsyskon...) springer runt helt överexalterade, utklädda till tänderna och dels leker, dansar, pratar och sjunger, dels letar efter borttappade kompisar alternativt föräldrar.

Det bjöds på pizza i den Halloweendekorerade matsalen och ungarna kunde vara med i olika lekar och även dekorera pumpor. En inhyrd DJ skötte musiken i gympasalen. Ute på skolgården var det faktiskt lugnast om man nu ens kan säga det ordet i samma mening som ordet Halloweenfest. Här var det ändå mycket tjo och tjim och Harry Potter, princessan Elsa, olika Ninja Turtles samt vampyrer, féer och andra höll igång både på och runt klätterställningen.

Prinsessan Ana i hissen

Rapunsel, Ana och en fé

På väg

Här sluter även en vampyr, en guldninja samt deras (rosa-)hårfagre pappa upp tillsammans med ett skelett. Det senare hälsade Storasyster mer än gärna på genom att skaka hand och utbrista "Good evening Sir Skeleton how are you today?!"

Ana i monkeybars

Fén, guldninjan och Ana konfererar

Inne i gympasalen träffade de en piratkompis

Man var ganska mör när vi gick hem ska jag erkänna. Och då är ju inte riktiga Halloween förrän nästa fredag. Men tills dess ska jag förhoppningsvis ha återhämtat mig...

"Publishing party" i First grade

Som sagt, vardagen går vidare, trots våra flyttförberedelser. Och det i rasande fart. I morse var det Publishing Party i Storasysters klass. Barnen visade sina böcker som de jobbat med. Det är alltid roligt att få en inblick i vad som händer i klassrummet så det var roligt att få komma dit. Men jämfört med förra året (Kindergarten) tycker jag det var väldigt lite tid avsatt till detta, vilket innebar att man inte hann med så mycket. Jag hann läsa Storasysters bok, men knappt några andra barns. Och det fanns ingen tid alls att gå runt och se på andra saker de jobbat med i klassrummet. Lite tråkigt tycker jag. Men visst, jag förstår att man behöver komma igång med den vanliga undervisningen också. Dock tycker jag att det vore bättre att ha sådana här evenemang något längre tid för att minska stressen för både barn, föräldrar och lärare.

Men jag är återigen imponerad över hur bra hon kan skriva nu Storasyster. Just att läsa och skriva är något som gått otroligt fort från förra hösten. Nu läser hon mer eller mindre helt obehindrat både på svenska och engelska. Hon skriver också på båda språken och såpass bra att man i stort sett alltid förstår handlingen även om stavningen fortfarande är mer "fonetisk" än "riktig rent grammatiskt". Men det är också så de lär sig skriva här. Att lyssna på orden och sedan skriva på det vis de låter. Parallellt lär de sig även stavningen av många ord utantill. Så att de snabbt ska känna igen de orden när de läser en text. och därmed få flyt i läsandet. Det handlar alltså om sådana ord som återkommer ofta i en text som t ex "am", "you", "what", "there", "can", "because", "of", "that", "want", "this", "go", "do".

Engelskan är ju ett mycket svårare språk att lära sig att både läsa och skriva på. Så många ljud som stavas helt olika beroende på ord. Ta  t ex orden "whale" och "who" där "wh-ljudet" uttalas helt olika. Eller för den delen bokstaven "A" i orden, "a", "angry", "acorn" och "are" eller bokstaven "Y" i orden "you", "why" och "poetry". Jämfört med svenskan där i stort sett alla bokstäver alltid har samma ljud (förutom lång eller kort vokal) och endast ett fåtal bokstavskombinationer ger de där "extraljuden", som t ex k-, tj-, stj- och sj-.

Denna bild är från förra årets Publishing party

Då hade de alla jobbat med s.k "All About me böcker"

Såhär presenterades böckerna då

Under kvällen var det sedan Halloween Party i skolan. Men mer om det senare. Nu har lugnet sakta lagt sig här hemma och det känns otroligt skönt att det är fredagkväll. Imorgon är planen att lämna staden en stund för en liten höstutflykt lite norrut. Känna in hösten. Och träffa goda vänner som nyligen flyttat utanför New York City. Som sagt, vardagen rullar vidare...

Det värmer

TACK alla söta rara fina ni för era uppmuntrande kommentarer till mitt inlägg angående vår förstående flytt!!! Det värmer. Och jag kanske kommer höra av mig till er som jag vet har bott eller bor i San Diego för råd, tips eller så.

Just nu är det mycket på gång både med flyttförberedelserna men också sådant som händer på dagis och i skolan. Ni vet, "Life goes on... no matter what". Och så är det ju. Vardagen stannar ju inte även om man plötsligt har en massa annat som upptar ens tankar och även tid. I morse hade t ex Lillebrors dagisrum sin "Curriculum Breakfast" och självklart grät jag en skvätt under den också. Emotional Roller Coaster var det ju.

I eftermiddag och kväll har vi lovat att hjälpa våra vänner Herr och Fru Blues genom att ta hand om deras dotter, en av Storasysters bästa vänner, så jag hämtar båda tjejerna från skolan och så blir det en lång Play date här tills barnvakten kommer och hämtar innan läggdags. Herr Blues har nämligen en spelning på kvällen och Fru Blues är på tjänsteresa. Och imorgon ska vi till Storasysters skola för deras "Publishing Party". Många järn i elden minst sagt...

Så om det är lite småtyst på bloggen i perioder framöver vet ni varför.

Förändring

Just nu står vi inför stora förändringar. Därav både den känslomässiga berg-o-dal-banan samt känslan av att allt snurrar allt fortare. Det är med skräckblandad förtjusning och glädje toppad med ett enormt stort vemod, och såklart en del oro som vi nu försöker ta på oss fallskärmen inför ännu ett stort hopp. Ett hopp rakt ut i det okända. Iallafall så känns det så nu även om man lite nyktert skulle kunna säga att SÅ okänt är det ju ändå inte. Men för oss handlar det om att byta allt vi byggt upp mot något nytt. Igen. Återigen pröva våra vingar.

Ja, som några av er kanske redan förstått, och några av er till och med redan känt till, så är det en flytt på gång. Vi kommer alltså att lämna vårt älskade New York City. Och ja, jag kommer att gråta så att ögonen nästan ramlar ur. En stor del av mitt hjärta kommer för alltid alltid alltid att finnas här. I den stad där jag bott allra längst under mitt vuxna liv. Ja, där jag på många vis blev vuxen. Där jag och M byggt upp vårt gemensamma hem. I den stad där jag blev mamma. Där min dotter växt upp. Gått på dagis och börjat skolan. Det enda hem hon känner till finns här. Och det känns tungt att dra upp henne från detta. Tryggheten. Vännerna. Vår community. Där alla liksom känner alla. Där man hejar på folk nästan överallt runt kvarteren.

Samtidigt var vi ändå ganska redo nu. För att lämna staden. Lämna buller, stök och dålig luft. Galen trafik och högt tempo. Och framförallt att äntligen få det lite större. För ja, det som just nu kanske lockar allra mest är yta. För mer yta kommer vi att få. Att inte behöva trängas två vuxna, två barn och två katter i en lägenhet som har endast ett sovrum och ett vardagsrum. En yta som inte är mycket större än ca 40 kvadratmeter. Det känns fantastiskt lyxigt att veta att vi nu kommer att kunna få ett barnrum till barnen. Och även ett gästrum. För jo, vi kollar boende nu och vi tror det kommer att bli en 3-bedroom vilket skulle motsvara en 4:a med svenska definitioner. Vilket med svenska mått mätt fortfarande är litet, men som vi känner är underbart stort!

Och anledningen i sig är också fantastiskt positiv. Det är att M fått ett jobberbjudande som vi bara inte kunde tacka nej till. Lite av ett "Once-in-a-life-time-erbjudande". Iallafall för den slags jobb han varit intresserad av. Ett jobb M varken kunde eller ville tacka nej till. Så vi är båda otroligt exalterade över detta. Såklart. Men som sagt, självklart är det med mycket blandade känslor vi kommer att lämna allt här. För så är det ju. Man reser både TILL något och FRÅN något på samma gång.

Vart ska flyttlasset gå då? Jo, det blir till den andra kusten. Närmare bestämt San Diego i Kalifornien. Som att flytta till ett annat land säger många amerikaner. Så stor skillnad kan det alltså vara enligt folk här. Annat klimat. Annan kultur. Annan livsstil. Det känns spännande och läskigt på samma gång. Busy busy East Coast mot den mer avslappnade West Coast. Storstad mot en mindre stad. Skyskrapor och taxibilar mot mer natur inpå knuten. Kollektivtrafik och promenader mot bilåkande. Fyra årstider mot "evig sommar". Picknick i Central Park mot strandhäng. Annorlunda. Väldigt annorlunda. Men vi känner båda att det ska bli både spännande och roligt att få se och ta del av västkusten nu. Även om det självklart medför en del nackdelar också som t ex att avståndet till familj och vänner i Sverige kommer att bli ännu längre. Något som naturligtvis inte känns roligt alls. Vare sig för oss eller dem. Men vi hoppas ändå att vi ska fortsätta få besök. Fördelen är ju att vi nu kommer att bo större så att de som hälsar på kommer att kunna bo hos oss. Och vi kommer såklart även i fortsättningen att resa till Sverige som tidigare. Men visst, resan kommer att bli längre.

Så om ni tyckt att det verkat lite upp och ner och hit och dit här på bloggen den senaste tiden så vet ni nu varför. Emotional roller coaster. Minst sagt. Ena stunden pirr i magen av förväntan. Andra av oro. Och på toppen av detta börjar nu flyttstressen sätta in. Allt som ska hinnas. Det ska planeras och förberedas. Packas och kollas bostäder. Skola ska kontaktas. Och det är inte enbart vi och hemmet som ska flyttas. Utan. Också. Katterna. Bilen. Den senare måste vi också omregistrera från New York till Kalifornien. Mycket med andra ord. För flytten går redan nu i december. Om ca två månader nästan exakt. M kommer att flytta redan i början av december. Jag stannar med barnen ett par veckor till. Så att Storasyster kan gå färdigt skolan här fram till jullovet. Det kändes som ett mer naturligt avslut för henne än att flytta tidigare. Jag hoppas det ska gå bra. Att vara kvar här ensam med barnen. M flyger dock hit innan vår avresa så att vi alla kan flyga tillsammans när den dagen kommer. Vilket känns otroligt skönt. Att inte göra den resan ensam med barnen. Istället flyttar vi då som en hel familj.

Tillsammans. Vänder. Vi. Blad. 
Ett nytt kapitel. Börjar. Nu.
På med fallskärmen så hoppar vi!

Älskar denna staden!

Ibland bara älskar jag denna staden mer än vanligt. Igår var just en sådan dag. Efter en lugn förmiddag kom vi så småningom ut i det fina höstvädret. Vi hade inga direkta planer men tänkte promenera genom Central Park till West Side. Upper West. Bara strosa runt. Hitta någonstans att äta lunch. Så fick det bli. Och ja, det blev just en sådan där underbar dag som New York City kan bjuda på. Häng med!

Korsar Park Avenue

I Central Park ville Storasyster klättra upp på en av klipporna för att se på utsikten

På toppen!

Som alltid i Parken pågår en massa saker. De här killarna brukar vara där och utföra en show med massa akrobatiska trick. Storasyster ville stanna och titta en stund. De var "väldigt duktiga tyckte hon, men de sade ganska många fula ord" och ja så var det.

Cykeltaxis

En av mina favoritplatser - Bethesda Terrace

Två änglar

På väg västerut

En annan klassiker i Parken - The Bow Bridge

Lunch på Unos

Sedan gick jag och Storasyster till New York Historical Society. Utanför entrén står Abraham Lincoln

Anledningen till att vi gick in var för att se utställningen om Ludwig Bemelmans Madeline

Vi hade av en ren slump passerat utanför på väg till lunchrestaurangen och sett att de hade denna utställningen. Storasyster som både läst ett par böcker om Madeline samt har ett Madeline-spel ville gärna gå in. Detta är NYC i ett nötskal för mig! Man promenerar bara runt och så ser man att det finns en utställning som verkar intressant och då bestämmer man sig för att se den. Storasyster älskade audioguiden som gav väldigt bra information med roliga frågor och tankar kring de olika bilderna.

Efteråt slöt vi upp med M och Lillebror som satt och njöt av livemusik inne i Central Park

Familjeselfie

Efteråt promenerade vi vidare hemåt igen genom Central Park och stannade till en stund på östra sidan för att spela lite fotboll. Kvällen var smått magisk. Nästan lite ljummen trots att det är senare halvan av oktober. Cykeltaxis och hästdroskor som körde runt med turister. Livemusik från en konsert i närheten samt joggare, familjer, kärlekspar som passerade. 

När vi väl kom hem hade det redan börjat mörkna och klockan visade en bit efter halv sju. Det blev ingen middag eftersom vi alla fortfarande var mätta efter vår stadiga och sena lunch på Unos. Istället fikade vi på hemgjorda chokladbollar från kvällen innan. Dekadens...! Storasyster var trots att vi gått hela vägen till och från Upper West Side, besökt museum och spelat fotboll, inte trött utan ville ner på Playground. M tog henne dit medan jag nattade Lillebror. Där hade hon hittat kompisar och de hade farit runt som vildingar. Ibland undrar man verkligen var de får all sin energi ifrån. Till slut blev det ändå kväll även hos oss. Och ja, jag säger det igen. Dagar och kvällar som denna är det helt fantastiskt att vara här. Folk som säger att man inte kan bo i en storstad som New York med barn vet helt enkelt inte vad de pratar om.

En fredagkväll i vänskapens tecken

Vänner. Vad gjorde man utan dem?! Jag ställde mig den frågan nyss och jag gör det igen. Ikväll handlade det om vänner jag kunde träffa i fysisk form. En middag ihop. Mexikanskt. Så mysigt! Jag njuter. Att stöta och blöta tankar som surrar. Att skratta åt små saker. Och få ta del av större. Under kvällen har vi pratat om allt möjligt från en "synsk" dams avläsande av min ena väns katt till spermadonatorer, och däremellan framtidsplaner, ond bråd död och en dos skvaller. Plus lite till. Glädje och sorg. Smått och stort. Just såsom livet är. Det var precis vad jag behövde. Tänk ändå att jag känt dem i mer än nio år nu!

Känslor

Just nu flödar känslorna här. De svallar. Åt alla håll. Men i skrivande stund är det faktiskt mest kärlek som fyller mig. Blandat med vemod. Men åter till detta med kärleken. Denna gång till några av våra allra finaste och bästa vänner vi har här. Jag inser återigen att utan vänner är man enormt ensam. Kanske särskilt då man som vi bor långt från sina familjer. Så ja, vad mer kan jag skriva nu än att jag känner en enorm tacksamhet över de fina vänner jag har. Som ställer upp. I vått och torrt. Stöd. Både mentalt och i praktiken. Och riktig vänskap överlever alla avstånd. Detta är just nu en tröstande tanke.

Och nu ska jag strax gå och träffa ytterligare en vänskap. Denna uppstod då Lillebror var på NICU. En tvillingmamma. Nu har även deras tvillingar fått komma hem! Och ja, känslorna svallar.

Columbus Day

Imorgon är det Columbus Day så skolorna är stängda. Dagis är däremot öppet så Lillebror kommer vara där medan jag och Storasyster hittar på något tillsammans. Helgen har varit bra. I lördags var vår sista dag tillsammans med våra fina vänner. Vädret var väldigt synkat med hur vi kände. Grådis och regn. Men vi tog oss ändå genom staden i regnet till Metropolitan Museum och kollade lite på Egyptenavdelningen. Sedan brunch tillsammans och under eftermiddagen fikade vi och sedan var det avsked. Fy vad jag hatar avsked! Vi saknar dem redan!!!! M körde dem sedan till flygplatsen och Storasyster och jag tröstade oss i soffan med att se på "A Nightmare before Christmas".

På väg i regnet

Bussen

Framme!

Mumie

Detta är mitt favoritrum på Metropolitan Museum

Brunch

På Park Avenue

Och så en avskedsfika

Idag söndag, var det  strålande fint väder. Så efter en mycket lugn morgon gick vi ut en stund. Först lite lekplatshäng här på vår egen innegård och sedan gick vi till St Catherine´s Park där vi också fikade på inköpta donuts.

Lillebror älskade att gunga och sprang i luften. Storasyster visade sin senaste färdighet: att hoppa från gungan i farten!

Fikapaus i det underbara höstvädret

I övrigt är det mycket som snurrar just nu. I och utanför våra huvuden. Plus att Lillebror sover uruselt nu. Vet inte om det är antibiotikan som spökar. Han har blivit väldigt dålig i magen av den och han sover otroligt oroligt om nätterna. Alltså går M och jag runt och känner oss smått slitna. Så med tanke på allt det är det extra skönt med en ledig dag imorgon.