tisdag, mars 12, 2013

Ledsamheter

Idag fick jag en mycket ledsam nyhet. En av våra vänner i Sverige har förlorat sin mamma. Det känns så fruktansvärt sorgesamt tycker jag. Visst, vi är vuxna nu. Har egna barn. Så vi är själva föräldrar. Han. Pappa sedan flera år tillbaka. De har eget hus. Katt. Bil. Så vuxet det kan bli. Men ändå. De flesta av mina vänner har en eller kanske till och med båda sina föräldrar kvar i livet. Så vi är vuxna. Ändå. Vi är samtidigt någons barn. För så länge man har sin mamma eller sin pappa kvar i livet spelar det inte riktigt någon roll hur vuxna vi blir. Vi kommer för alltid att vara deras barn. Och man är nog aldrig redo för det där speciella avskedet. Det där som är för evigt. Det där då man går ännu ett steg från att vara någons barn till att så småningom enbart vara förälder.

Jag har inte hunnit höra av mig till mina vänner än men ska försöka få kontakt imorgon. Idag har mina tankar gått till dem.



*) Bilden är lånad från http://www.fotoakuten.se/gratisbilder_foto-6345.html

21 kommentarer:

Lotta i USA sa...

Ja, så är det! Man är alltid någons barn och det spelar ingen roll hur "vuxen" man är när det händer.
Det gör jätteont.

KRAMAR!

Anna, Fair and True sa...

Fint du skriver som vanligt. Det sista avskedet som är för evigt.

Millan sa...

Usch sa ledsamt :-(. Det spelar nog ingen roll hur gammal man blir sa kommer avskedet med den narmaste familjen alltid vara otroligt jobbigt. Kram

Miss Marie sa...

Usch ja, går knappt att tänka på, men man vet ju att den dagen kommer!

Desiree sa...

Ja det är så sant det du säger. Hur vuxen man än är så är det något väldigt sorgligt att förlora någon av sina föräldrar. Bara tanken känns jobbig.
Kram!

olgakatt sa...

Visst är det så! Jag minns med ett tårögt leende när min svåger, 60+, vid min svärmors död kramade maken och konstaterade:" Lillebror, nu är vi föräldralösa!"

Saltistjejen sa...

Lotta,
ja det är fruktansvärt jobbigt även när man är vuxen.
Kram!


Anna Fair and True,
Tack!


Millan,
nej oavsett ålder är det sorgligt och jobbigt att mista någon man älskar. Och du har ju nyligen upplevt just detta även om det inte handlade om någon av dina föräldrar.
Kram!


Miss Marie,
nej det är hemskt. Och man önskar att det inte behövde vara så.
Kram!


Desiree,
ja även som vuxen är det svårt. Även om det självklart är värre om man är yngre, men sorgen och saknaden är lika stor tror jag. Bara annorlunda.
Kram!


olgakatt,
ja så är det ju. Även vid 60+ kan sorgen vara jobbig.
Kram!

Annika sa...

Precis, det spelar ingen roll hur gammal föräldern är. DET gör ONT iallafall.
Jätteont.
Och dina kompisar är ju inte så gamla heller :-(
Då kan man tycka att fldrarna ska få vara med ett tag till i leken. Min snart 73 åriga mamma har sin 94 åriga mamma kvar i livet. Ttots min mormors höga ålder kan jag knappt tänka tanken på hur det ska kännas den dag hon inte längre är här...
Stora kramar!!!

Saltistjejen sa...

Annika,
det är ju verkligen fantastiskt att du fortfarande har din mormor kvar i livet. Att din mamma har sin mamma i livet! Tyvärr lär det kanske inte bli likadant här med tanke på att jag var såpass gammal när jag fick Ella....
Men man önskar ju att man får vara med så länge det går.
Stor Kram!

Mallis in real life sa...

Riktigt tråkigt. Min bästa vän förlorade sin pappa för bara ett par veckor sedan och det känns fruktansvärt. Hon fick sitt första barn veckan innan och åkte direkt från BB till sin fars dödsbädd.

Livet är kort och man tar det ofta för givet. Jag har lärt mig att ta vara på varje dag och faktiskt ta vara på det som finns och inte tänka så mycket på det som varit, även om tillbakablickar är nödvändiga.

All sorg är tung att bära men där framme i horisonten finns ljuset och dagarna är inte lika jobbiga att leva längre. Så känner jag sedan min mor gick bort.

Min farmor lever också och hon fyller 91 i sommar. Henne tar jag vara på. Hon är toppen.

Kram på dig.

Channal sa...

Man kan inte låta bli att gråta när man förlorar någon... sorgen är kärlekens pris♥

KRAM Anna

Saltistjejen sa...

Channal,
så klokt sagt.
Och visst är det så.
Kram!

Saltistjejen sa...

Mallis,
vad fint att du känner att du ser ljuset i livet. Och att du har din farmor kvar! :-)
Jag har även sett ditt mail. Har bara inte hunnit svara. men svar kommer.
Sköt om dig nu!
KRAM!

Martina sa...

Ja, jag vet ju, tyvärr, allt för väl hur det känns att mista en förälder.

Och som du säger, man är aldrig riktigt förberedd.

Stora kramar

Saltistjejen sa...

Martina,
jo jag vet ju det.
Varm kram!

Anne sa...

Du skriver så fint.
Tanken på att inte längre ha någon av sina föräldrar kvar, att vara helt föräldralös. Det kan få det att isa i mig, kanske jag känner lite starkare så då jag inte har syskon.
Nu är det ju ofattbart tufft att förloda sin förälder, fastän man som du säger är vuxen och med egen familj. Sorgen är ju där ändå. Dock tror jag kanske det går lite bättre att hantera förlusten när man ändå har sin egen familj, man har barn som pockar på ens tid, som lever på som vanligt, som har fotbollsträningar att hämta och lämnas från (som jag såg din vän messat dig också), livet måste bara gå vidare.
Du var ju så ung när du förlorade din pappa, visst man är ju aldrig "färdig" och man önskar man kunde ha sina föräldrar i livet hela tiden och tungt att bära är det oavsett när det händer och inte är smärtan eller förlusten mätbar eller "större" eller "mindre" så. Det sagt, nog tror jag det är mycket tuffare förlora en förälder i den ålder du var än om det hände mig nu.
Därmed inte sagt jag vill låta känslokall men du kanske förstår...

Saltistjejen sa...

Anne,
TACK!!!
Ja jag kan känna som du eftersom jag själv också är utan syskon. Det är liksom bara jag. Den dagen min mamma inte längre kommer att finnas. Men visst är det så som du säger också att det nog ändå är lättare att förlora sina föräldrar då ,a själv är vuxen och har en "egen" familj. Det blir inte alls på samma vis som när man fortfarande är beroende av sina föräldrar på ett annat vis. Jag kan bara se till mig själv som förlorade min pappa som väldigt ung. Jag skulle inte känna på riktigt samma vis nu tror jag om min mamma gick bort. MEN sorgen och saknaden skulle ändå vara väldigt stor såklart. Fast annorlunda. Just eftersom man är i ett annat stadium i sitt eget liv.
Man kan inte mäta sorg vet jag någon klok person som sa. jag tror det var efter Estoniakatastrofen. och det är sant. Vi bär alla vår egen sorg och den kan se så otroligt olika ut från person till person. och även samma person kommer att uppleva olika sorg beroende på vad man har för erfarenheter och var man är i livet. Men visst kan jag tänka att jag själv, i egenskap av att vara mamma, självklart helst vill finnas för min dotter så länga det bara går, men jag känner ju att jag är som allra viktigast under hennes barn- och ungdomstid. Det är då hon behöver mig mest. Tryggheten, guidningen. Sedan ska hon förhoppningsvis stå på egna ben och klara det bra. man kommer säkert alltid känslomässigt att känna ett behov av sina föräldrar men jag tror liksom du att det är annorlunda när man är vuxen. och det är ju faktiskt så det "ska" vara. Circles of life och allt det där.... :-)
Kramar!!

Anonym sa...

Det är svårt när man är "sist" kvar. Jag har heller inga syskon, och upplever sorgen i de vardagliga situationerna. Det finns ingen som minns min barndom mer än jag - ingen som jag kan säga "minns du...?" till... Och ingen att fråga om stort och smått. Jag saknar min mamma mycket (Min pappa är ute ur bilden sedan länge). Men visst är det som du säger, att hade man varit barn eller tonåring hade det varit ännu värre.
Fint att du kunde finnas där lite för din vän trots avståndet!

Saltistjejen sa...

Anonym,
exakt så kan även jag känna då jag tänker på den dagen jag inte längre har min mamma kvar. Just eftersom jag inte har några syskon så blir allt från ens uppväxt plötsligt enbart från ens egen synvinkel. De minnen man har HAR man men man kan inte få några "nya" om du förstår. Man kan inte bli påmind av andra som också upplevt samma saker. Sorgligt.
Kram!

Suzesan sa...

Så sorgligt. Jag tänker ibland på att mina barn ska förlora mig. Nån dag.

Och jag vet att de kommer bli mycket ledsna och det vill inte jag. ÅH vad jag tänkt på det där sista tiden. Måste vara kvar. Men om jag blir sjuk eller råkar ut för något. HOPPAS inte. Vill stanna länge hos dem på jorden.

Jag vill gärna prata öppet om det lite då och då.

För så länge jag finns så finns jag. Men inte för alltid och i dessa tider vet man ju inte när adjö finns. För man kan aldrig vara så försiktig. FÖR tänk om nåt händer.

Men hur man än gör så är det aldrig så att man är förberedd när den dagen kommer. När någon lämnar jorden. Just när det är ett faktum. När orden kommer. Borta för alltid. JAG har förlorat så MÅNGA.

Det sista avskedet så ledsamt och så oändligt. Det är ju vi som är kvar på jorden som sörjer.

Som är ledsna. Sorg är ju individuellt. Man får försöka bli sams med döden. På något sätt.

Som är så orättvist lång mot livet som är kort.

Visst är det så som du beskriver. Att förlora sin förälder. Att förlora ett barn. Vem som. En vän. Någonannan när och kär.

Men vi ska ju dit allihop en dag.

Jag beklagar din vän som måste lämna sin familj alldeles förtidigt.


Kram
/Susanne

Saltistjejen sa...

Suzesan,
vännen TACK för din fina och personliga kommentar! Visst kan tanken på döden vara oerhört skrämmande. Kanske framförallt för att det handlar om "för evigt". och om det är något man absolut inte vill så är det ju att vara ifrån dem man älskar. Förevigt. Samtidigt är det som du säger så att det vore bra om man pratade mer naturligt kring detta. men visst kand et vara fruktansvärt svårt.
Det bästa är nog att försöka leva i nuet så gott det går, men det är lättare sagt än gjort ibland.
Stor varm Kram!!!