fredag, maj 25, 2012

Grådimma

Vädret här idag är grått och dimmigt. Lite smått duggregn i morse då vi gick till dagis. Fuktigt. Tryckande luft. Men ändå inget rejält oväder. Ingen åska. Inga blixtrar. Inget befriande hällregn. Inga vindar som blåser bort de tunga skyarna. Utan bara sådär trött, hängigt, lågt Grått. Vädret ute stämmer helt perfekt med min sinnesstämning just nu. Grått ute och grått inne. Grått i hjärta och grått i sinne. Gårdagens besked tog verkligen. Hårt. Natten har varit fylld av drömmar av mycket konstiga slag. Och i vaket tillstånd har jag svårt att fokusera. Tankarna fladdrar hit och dit. Till och från gråter jag. Det känns så oerhört konstigt. Sorgligt. Hemskt.

Många tankar på liv och död. På familjeband och föräldraskap. Idag skulle min egen pappa blivit 76 år om han hade fått leva. Men han har varit borta i snart 20 år. En lång tid. Mer än halva mitt liv. Men jag minns honom tydligt. Både det bra och det jobbiga. Och jag är glad över det. Tacksam. Jag har en pappa om än enbart i mitt minne. Och i mitt hjärta. För min väns yngsta undrar jag hur det blir. Det barnet är så litet än att jag befarar att det inte ens kommer att ha några tydliga minnesbilder av sin pappa när det vuxit upp. Den tanken är just nu den jobbigaste. Det är den som får mina tårar att rinna igen och igen. Den bilden är som en symbol för det onödiga, hemska, fruktansvärt tragiska som drabbat min vän och hennes familj. Jag hoppas innerligt att det inte kommer bli så. Jag önskar och hoppas att även min väns barn ska få ha sin pappa kvar i sitt hjärta.

Grattis Lilla Pappa var du än är!

Jag vill även TACKA alla er som kommit med så fina, tröstande och insiktsfulla kommentarer till gårdagens inlägg! Ni är underbara!

12 kommentarer:

Anna, Fair and True sa...

Vad häftigt att din pappa ändå är så levande i ditt minne. Jag tror de barnen också kommer ha starka minnen av som far även om de kommer vara en blandning av andras minnen av honom. Men de kommer ju inte veta något annat, tyvärr. Kram!

Lotta sa...

Fina, underbara, omtänksamma Saltis. Jag förstår om vädret helt går hand i hand med dina känslor just nu. Sorg rör om, mycket.

Du har alltid skrivit så fint om din pappa. Det är så härligt att läsa. Idag är den hans speciella dag.

Jag tänker på dig!! Och när jag är tillvaka VILL jag ses. Längtar efter det.

Kram!

KARLAVAGNEN sa...

Jag tror att din kompis klarar av att ge hålla minnet av deras barns pappa vid liv genom att prata om honom och ha bilder framme.

Sina föräldrar saknar man nog nästan alltid, oavsett hur lång tid det har gått. Min pappa dog i början på 90 talet och det är ofta jag tänker att: Detta hade pappa gillat, eller undrar vad skulle tyckt om detta? Etc.. Liksom bara att acceptera, och smärtan ger med sig och ersätts av ett stilla vemod.

Kram!

Annika sa...

Ja, så ofantligt sorgligt.
Just detta att den mindre av barnen inte kommer att ha minnen av sin far. SÅ orättvist.
Visst, kommer alla släktingar (o mamman) att prata om pappa. Men han blir inget mer än en abstrakt person för den lilla :-(
En person som endast finns via bilder och berättelser. Livet är hårt. SÅ jävla hårt.
OCH så orättvist och så SKÖRT.
Idag fick jag höra att en person jag träffat ett par ggr dött. Egentligen en vän till en god vän till mig. 39 år...
vet inte vad som är dödsorsaken. men vilken chock för hans familj.
Här i USA bodde han.
Ja, Saltis...ert väder passar bra in i sammanhanget. Låt det vara grått.
Här är det mulet, men så varmt och så fuktigt.
Jag tänker på dig. Idag är den din pappas dag, visst är det det.
DU har många minnen av honom, och det är stort.
Värdefullt.
Kramar och åter kramar!!!

Steel City Anna sa...

Vacker text och vackra bilder - nu har jag läst ikapp, så sorgligt!

Martina sa...

Jag förstar verkligen att du känner dig ledsen och nedstämd just nu. Och när man känner sa, ja da kommer det ju upp manga andra tankar ocksa, som att "tänk om det vore min familj" och sa tänker man förstas lite extra pa allt jobbigt man själv gatt igenom i livet och de käraste som man har mist.

Jag förlorade ocksa min pappa för snart 20 ar sen. Det är en lang tid. Man undrar sa, hur det hade varit nu och framför allt är det nog saknaden över att ens barn aldrig fatt träffa honom. Men som du säger, själv har man ju i alla fall tack och lov manga minnen av och tillsammans med honom och han lever kvar i ens hjärta.

Sen sa hade jag ju turen att jag tidigt i mitt liv fick en andra pappa som jag ocksa fick manga minnen av och tillsammans med och som älskade mina barn, men ocksa sorgen att förlora även honom.

Och alla dessa händelser far en att tänka väldigt egoistiskt som att det kunde vara jag, mina barn, min man. Och da blir man rädd och feg och slar bort de tankarna för de är sa tunga. Men samtidigt blir man pamind att älska lite mer, uppskatta lite mer och ta vara pa varje stund lite mer. I alla fall ett litet tag. Innan man faller tillbaka till vardagen igen. Men samtidigt maste man väl det för att kunna leva och inte helt ätas upp av oro.

Och alla dessa svara saker och tankar, blir ju ännu svarare när man har nära och kära sa langt bort.

Hoppas att du kan fa en mysig helg tillsammans med din familj trots allt. Krama om de lite extra när hjärtat är tungt.

Stora Kramar

Jess sa...

Läste just ditt föregående inlägg.
Vilken ofattbar sorg din väninna kastats in i.
Ibland har jag vågat tänkt tanken, tänk om, men det är för hemskt att ens föreställa sig det.

Att förlora en förälder är också en sån sak jag inte ens kan sätta mig in i hur det kommer eller skulle kännas.
Att vi bär med oss de bästa av minnen av dem gör tyvärr inte saknaden lättare.

Hoppas att solen snart tittar fram hos er igen så att mörket inombords kan lätta.

KRAM!

Katarina sa...

Åh, Saltis. du skriver så fint, så käsnlosmat och så vackert om någonting som jag själv ofta tycker det kan vara svårt att sätta ord på.
Så fint att din pappa finns så levande kvar i minnet.

Jag har själv mina föräldrar kvar i livet och försöker underhålla en god kontakt med dem dagligen, speciellt när min far är sjuk. Att komma hem blir kvalitetstid för oss alla, vilket jag verkligen gillar.

Kram

Desiree sa...

Du skriver så fint och så klokt. Det är så sorgligt och så hemskt det som hänt din vän. Men jag är glad att hon har en vän som dig. Din pappa finns alltid där för dig då du bär med dig honom i dina minnen. Förhoppningsvis blir det så även för din väns barn. De som inte finns med oss behåller vi vid liv genom att minnas och genom att prata om dem och händleser man gjorde tillsammans. Men så viktigt att vara tacksam över allt man har. När något sådant här händer så stannar man upp i livet lite och skakas om. Det är så lätt att bara köra på i full fart i livet men ibland så viktigt att stanna upp och reflektera.

En stor varm kram till dig.

Channal sa...

Du vackra själ! Gråtbilden och dina ord... Vill ge dig en stor varm Tröstkram! Anna

ExPIAtriate wife sa...

Sander dig en stor kram! Du skriver sa otroligt fint, sjalv har jag svart for det.
Underbart att du har dina fina minnen av din pappa i ditt hjarta. Jag minns en vaninna som gick bort valdigt ung i cancer som sa till sina barn: Even if I am not here when you wake up, I will always be in your heart. Det tyckte jag var sa otroligt vackert och gripande.
Man inser hur vardefull tiden man har tillsammans ar och att man maste varda den omt.
Kram!

olgakatt sa...

Livet kan förändras på en enda sekund. Oftast går vi omkring med skygglappar för detta faktum - en nödvändig försvarsmekanism, hur skulle man annars orka? - men då och då får man en påminnelse om hur skört allt är.
Precis som du beskriver är ens egen livskänsla som allra starkast just då med både ångest och lycka och en rastlöshet man inte kan bekämpa i ögonblicket.