Ett år

Älskade lilla Snorpa.

Om endast ett par timmar har du funnits hos oss i ett år. 12 månader. Du har upplevt din första sommar, känt den tryckande värmen men också den sköna ljumma luften mot din hud. Du har varit med om din första höst, alla de intensiva höstfärgerna som sprakade utanför fönstren på stugan vid Bear Mountain. Du har firat din första jul, sett snö för allra första gången. Du har varit i Sverige. Redan två gånger har du fått se både Stockholmstrakten och Skåne. Din första vår har just passerat med blommor i alla tänkbara former och kulörer. Regn, sol, åskskurar.

Nu är din andra sommar här. 

Min Lilla Skrutta.

Vi har ju också fått uppleva vårt första år. Vårt första år - med dig. Ditt första år blir också till vårt första år. Vårt första gemensamma år tillsammans.

Och det har varit en förunderlig resa. Att få lära känna dig. Bättre och bättre för var dag.

Först att endast lyssna till ditt hjärta. Höra det slå. Snabbt och pickande som hos en liten harpalt. Sedan kom du. Visade dig för oss. Så fin. "Hej du lilla fining, vem är du egentligen?"

Att hålla dig. Även om alla sa att du var stor för din ålder kändes du i mina armar som en liten dunig fågelunge. Så lätt så lätt. Att du inte bara flög din väg? Men det kunde du ju inte. Du var ju fästad vid så många sladdar som höll dig kvar. Låg där och boade i den varma kuvösen. Pling pling. Pip Pip. Än idag får det ljudet mig att minnas allt med knivskarp tydlighet. De ljuden tillsammans med lukten av Purell. Ljud- och doftminnen som för alltid etsat sig fast hos mig. Som för alltid kommer ge mig bilder av dig, min duniga lilla fågelunge. Och känslan av din lilla kropp i min famn. Känslominnen finns det? Jag tror bestämt att det gör det. För om jag blundar och tänker tillbaka minns mina händer hur det kändes att kupa sig kring ditt lilla huvud. De minns hur man skulle föra alla slingrande sladdar åt sidan så att du inte skulle trassla in dig. De minns hur de skulle linda in dig i den gosiga filten så du inte skulle bli kall. De minns din hud. Din duniga fjuniga hud på dina små spretiga axlar. Len och mjuk som en persika.

Då känns så nära och ändå så avlägset. Jag sluter mina ögon och ser dig som du var då. Känslan är så stark och den är så nära. Tydlig. Som om alla dessa minnen var nu och inte då. Kan känna doften av dig. Känslan av dig. Kan höra ljuden du gjorde. Hur du gnydde på ditt alldeles speciella vis. Så tunt och låg, liksom sprött, men ändå tillräckligt för att det skulle gå direkt in i mig. Borra in sig. Och där slå an en ton. Djupt inne i mig. En ton som vibrerade och på något underligt vis väckte en känsla starkare än någon annan känsla jag tidigare upplevt. 

Men när jag öppnar ögonen igen så försvinner minnena lika snabbt som de kom. Och nuet sköljer över mig. Med kraft. Och allt det där känns avlägset. Långt bort. En annan tid. Ett annat liv. Men känslan är kvar, bara ännu starkare. Kärlek? Kärlek!

Nu - ingen fågelunge mer. Inga små spinkiga ben som liksom sprattlar hjälpslöst. Inga ensamma nattstunder i soffan där du kniper hårt hårt hårt om mitt finger medan din mun söker något att suga. Slut är tiden då alla kläder kändes tre nummer för stora Slut är tiden då vi lindade dig i "swaddlar" för att du skulle få ro att sova. Slut är tiden med mössa inomhus för att hålla värmen trots högsommarvärme ute.

Nu - en tyngd i min famn som får mina armar att domna bort om jag håller dig för länge, men som ändå kan göra mig helt lycklig. Gosiga knubbiga ben som börjat ta dig på små utflykter. De första stegen ut mot en ny värld. Än så länge med mamma eller pappa vid din sida, men snart kommer du att vilja börja utforska världen på egen hand. En bestämd vilja och en envishet som jag både beundrar och bävar inför. Ögon som håller fast min blick och som får mig att inse hur lyckligt lottad jag är. Ett skratt så fyllt av oförställd lycka att man bara måste stanna upp och le. Ända inifrån magen och ut.

Detta år har varit som inget annat.

Det har varit fantastiskt. 

Det har också varit tröttsamt och slitigt. 

Omvälvande. För både kropp och själ.

Men mest av allt har det varit ett år av förundran.

Över Dig. 

Över Livet.

Över hur mycket Kärlek man kan känna för någon man faktiskt knappt känner.

Över Tacksamhet att man nu faktiskt kommer att få lära känna dig.

Tacksamhet över att detta vårt första år endast är en början.

Början på en livslång relation.

En livslång Kärlek. 

Min Lilla Skrutta - Grattis på 1-årsdagen!

Och så TV-bänken då

Här är äntligen bilder på vår nya TV-bänk.

Den barnsäkra. Och kattsäkra.

Vi är supernöjda. 

Det blev svart och vitt. Högglansiga dörrar vilket vi säkert lär ångra snart med tanke på finger- och tassavtryck. Men det ser ju snyggt ut på bild iallafall...

Den svalde dessutom alla våra elektroniska apparater - kabelbox, dvdspelare, skrivare, x-box, router, hårddisk, timecapsule samt andra saker som filmer etc. Bra!

Att jämföra med den förra (se nedan!) som faktiskt inte ens var en TV-bänk utan två nattygsbord köpta på Ikea för ca 10 eller 20 dollar styck. Helt okej och fungerande men kanske inte så snygga. Och definitivt inte barnsäkra!

Fast M konstaterade krasst att nu med den nya stora TV-bänken ser vår TV vääääldigt liten ut....

Här är gamla bänken med högtalarna på ställ bredvid.

Den nya är kattsäker...

...och barnsäker!

Rummet känns inte mycket mindre trots att denna bänk är bra mycket större än den gamla.

Högtalarna får stå på bänken vilket känns betydligt tryggare än när de satt på högtalarställen. Visserligen blir ljudet inte lika bra och tja, ställen var ju snyggare än att ha dem på bänken, men det får man ta. Nu riskerar iallafall inte Lill-Snorpan att få någon högtalare i huvudet när hon kryper omkring.

Nu letar vi bara tyg för i har funderingar på att ev sätta in ett tyg i glasdörren i mitten för att liva upp det lite. Just nu är det bara en vit skiva som följde med i Ikea-kitet, men med den på plats fungerar inte fjärrkontrollen. Och utan skivan ser man rakt in vilket är trist. Så lösningen är ett snyggt tyg som ska spännas upp där istället. När vi nu hittar något...

Tanken är att ev använda samma tyg på de glasdörrar vi köpt till bokhyllorna. Vi får se hur det går. 

Konsten att krypa

Det där med att krypa ja. Det tog sin tid för Lill-Skruttan att komma på hemligheten bakom krypandet. Men så en dag i maj hände det. Plötsligt kom hon krypandes runt soffhörnet när vi satt och åt middag. Bara så där. 

Hon kan numer få upp lite fart också. Även om hon oftast bara kryper en kortare sträcka och sedan sätter sig upp. Tittar sig omkring. Var finns det något spännande? Vart vill man komma?Sedan kryper hon vidare. Hon kryper, men på ett lite eftertänksamt vis.

Fast det allra mest spännande på dagordningen just nu är ändå att stå. Att resa sig och att sätta sig igen. Och så resa sig upp igen. Och sätta sig. Igen. "Knäna-böj" är en övning som görs ofta där hemma nu. Och inte bara att för att ställa sig utan också för att gå. Med hjälp av stöd såklart. Soffan är favoriten hemma. Men den tar ju slut alldeles för snabbt vilket inte är så skoj! Att gå med mamma och pappa fungerar också bra. Men de finns ju inte alltid tillgängliga. Eller så orkar de inte gå dubbelvikta som ett par fiskekrokar.

Jaja, vi får se när det är dags att prova på några steg utan krokiga bihang. Jag tror det kommer komma nu under sommaren. Balansen är redan så mycket bättre. Och styrkan, viljan och envisheten finns där redan.

Jag har dessutom fått förfrågan om att visa krypandet på film. Ber om ursäkt att det tagit lite tid, men krångel med uppladdning av filmer, byte av dator samt Sverigebesök har försenat det hela. Här kommer de nu iallafall. Lite rörliga bildbevis. Först ut är en film som togs bara ett par dagar efter att Lill-Skruttan kröp för första gången. Man kan se att det fortfarande är en ganska låååång startsträcka och att det är lite småvingligt. Men till slut kryps det. Lite.

Var filmen togs? Jo det var en sk "Vårfestival" på Lill-Skruttans dagis som vi gick på. Barnen sjunger och dansar och ställer ut sin konst som de gjort under våren. Lill-Snorpans rum var dock inte med eftersom de är för små. Men nästa år är det nog dags....

Det var riktigt skoj trots att vi inte känner några av de äldre barnen. Men det var himla sött att se dem utföra sina sång- och dansnummer. Efteråt bjöds det på fika och man kunde gå runt i ett av rummen där konsten visades upp. Konsten bestod i allt från olika teckningar, målningar samt mer avancerade saker som olika teman där de gjort egna pass och världskartor mm.

                          

Här nedan är ytterligare ett par bilder från evenemanget.

Det var många barn och stolta föräldrar som samlats. De båda musikpedagogerna som besöker dagiset en gång i veckan var de som tillsammans med barnen nu stod för sång och dans. En av dem syns här med sin gitarr längst bort på "scenen".

Lill-Skruttan på pappa M´s axlar.

Här sitter hon tillsammans med en av sina kompisar A (förövrigt den äldsta i Lill-Skruttans rum nu ca 1,5 år) i knät på en av sina favoritlärare C.

C är även "företåndare" för rummet där Lill-Skruttan går och är nog den som vi frågar och  diskuterar allra mest med vad gäller olika saker om, med och kring Lill-Sruttan.

Denna krypfilm är från förra helgen. Nu går det betydligt bättre och snabbare.

                               

Ett år och en vattendelare senare

Tänk att det är 1 år sedan exakt på dagen idag.
Ett år. Det mest omvälvande året hittills i mitt vuxna liv.

Idag för exakt ett år sedan gick jag upp som vanligt på morgonen. Åt min frukost och promenerade till tunnelbanan. Eller snarare vaggade eftersom jag då börjat få lite småont i ena benet när jag gick på grund av min sciatica. Jag minns att jag hade satt på mig min ganska nyligen inköpte mammatop. En kortärmad somrig sak med blommor i gult och orange-aprikos. Jag hade även på mig ett par mamma-capribyxor som satt lite lite för tight runt magen. Minns att jag inte tyckte de var helt bekväma. Tänkte att det nog var sista dagen jag skulle ha de på mig för mina Braxton Hicks blev lite värre när jag hade de som tryckte på magen. På fötterna mina bekväma grågröna  skechers sneakers.

Efter endast en station hände det. 86th street. Jag flyttade mig lite på bänken och ooouupssss plötsligt känner jag att det blir lite vått. Jag läcker! Så pinsamt!!!!!! Urinläckage. Jo för det får man ju ofta i slutet av graviditeten. Kan det vara det?!?!

Varje gång jag rör mig läcker det lite till. När tåget är uppe ur underjorden ringer jag självklart M. Och ja, jag ska inte upprepa mig för hundrade gången med att återberätta saker och ting i detalj. Men visst sjuttsingen var det läckage alltid. Fast inte urinläckage.... det var helt andra vätskor som sakta sipprade ut. Sipprade sakta. Tills jag reste mig upp för att kliva av tåget i slutstationen i Bronx. Då "Flosch!!" Sipprandet övergick plötsligt i ett vattenfall. Sjöblöt från låren och ner. Nu insåg även jag att det inte handlat om att jag suttit och kissat på mig lite sådär pinsamt i smyg. Nej, det är helt enkelt vattnet som gått. Rakt ner i mina skor! Nu tjippar de med varje steg jag tar. Tjipp tjipp. Våtvarma omslag runt fötterna. Lämnar jag spår efter mig på perrongen också?

Efter att ha ringt

- M för att berätta vad som hänt

- en kompis på labbet med bil som skulle komma och hämta mig

- min gyn

- 911 för att efter påtryckningar från personer runtomkring mig kalla på en ambulans.

- M igen

Och sedan

- blivit ledd till en stol där jag kan sitta ner

- ha tackat nej till ambulansen eftersom det visar sig att de endast får köra till närmsta sjukhus och jag inte vill hamna på ett sjukhus i Bronx.

-  så småningom hoppat in i bilen som mina vänner hämtade mig med.

- ringt min gyn igen

- ringt M igen

- konverserat mina vänner i bilen på väg ner mot Manhattan

- börjat inse så smått vad som egentligen just hänt

allt just i den ordningen, så anlände jag till Upper East Side och New York Presbyterian Hospital där M stod och väntade vid entrén. 

Efter detta blev det inskrivning på sjukhuset. Ultraljud, uppkoppling mot hjärtljudsmonitorer och steroidsprutor. Och väntan väntan väntan. Olika undersökningar. Sedan mer väntan. Jag delar rum med en kvinna som väntar trillingar. Jag känner mig lyckligt lottad. På flera vis. Hennes små tjejer vill tydligen också ut. Men hon är mycket kortare gången än jag. Jag ligger före hela 6 veckor. Hon hoppas att barnen inte ska komma förrän i vecka 29. Jag är redan i vecka 33. Hon har redan legat inlagd i en dryg vecka. Jag har just anlänt. Hon  är mer eller mindre ordinerad "bed rest". Jag får röra mig och kan gå fritt. Även om hennes barn skulle lyckas vara kvar till vecka 29 så innebär detta att betydligt fler komplikationer troligen kommer uppkomma. Om de kommer ändå tidigare ökar såklart risken än mer. För min dotters del är det inte alls särskilt kritiskt. Iallafall inte rent statistiskt och i teorin. Men självklart finns ett stänk av oro där i bakgrunden ändå. Den poppar upp ibland. Ändå känner jag mig mest rätt lugn. Trygg. New York-Presbyterian Hospital är välkänt för att vara otroligt bra när det gäller komplikationer före, under och efter förlossningar. De har en mycket bra intensivvård för prematura barn (NICU). Jag känner att jag är i goda händer.

Det är måndag den 2 juni. Man vill försöka hålla kvar Lill-Skruttan i en vecka till om det är möjligt. Jag inser att jag inte kommer att komma ut från sjukhuset förrän mitt barn, min dotter är född. Tanken svindlar. Hjälp! Jag är inte riktigt mentalt förberedd! Hallå, det var ju de här veckorna jag skulle förbereda mig! På förlossning, värkar, och smärtlindring. Men kanske framförallt på detta stora att bli mamma. Att verkligen försöka inse detta. Försöka förstå. Att avsluta saker på jobbet och liksom "boa in" lite mer hemma. Fixa iordning inför ankomsten av den nya familjemedlemmen. Herregud, vi ska ju ha barn! Och nu kommer det att ske inom loppet av ett par dagar eller max en vecka. För ifall hon inte kommit innan veckan är slut kommer man att sätta igång det hela säger min gyn. Eftersom vattnet gått och det är högre infektionsrisk då så längre än en vecka vill man inte att det ska ta. Då ska steroiderna ha gjort sitt också så lungorna ska vara i stort ett färdiga.

Mina tankar och känslor åker hit och dit. Lite oro samsas som sagt med kolugn. Men mest av allt en overklighetskänsla som ligger som en plastfilm över allt. Som en dröm. Inte på riktigt. När ska jag vakna? Stackars M känner sig nog lika förvirrad som jag. Det kommande dygnet vandrar han mellan sjukhuset, jobbet och hemmet. Fram och tillbaka. Otaliga rundor. Vi pratar mest praktiska saker. Försöker nog båda ta in detta nya händelseförlopp var och en på sitt eget sätt. 

På kvällen får jag besök av några vänner. Det känns bra. Annars sköter M kontakten med världen därute. Telefonsamtal, sms, email. Familjen underrättas och uppdateras regelbundet. I stort sett handlar det om inget nytt. Allt under kontroll. Iallafall för tillfället. Det känns som om vi befinner oss i en bubbla. Frågan är bara när bubblan ska spricka och hur världen där utanför då kommer se ut?

Ett år sedan. På dagen. Vattenläckage som blir till ett vattenfall. Som i sin tur faktiskt blir till en symbolisk vattendelare vilken kommer att avgränsa Tiden Före från Tiden Efter. En skiljelinje i livet. En Point of No return. Startskottet till ett liv jag tidigare inte ens kunnat föreställa mig trots att jag faktiskt försökt. 

Och tjipp-tjipp-skorna har jag faktiskt kvar. Fast efter att M körde dem i tvättmaskinen såg de inte särskilt bra ut. Under året som gått har ändå jag använt dem lite sporadiskt. Enbart för att de ju är så himla sköna. Fortfarande. Trots att de ser ut som jag-vet-inte-vad. Men nu tror jag det är dags att slänga dem. De har gjort sitt och får inte vara kvar ens av nostalgiska skäl. Jag har faktiskt köpt nya sketchers sneakers. Exakt samma modell men annan färg.... Nytt år nya sneakers. Inte direkt samma kaliber som vattendelar-symboliken. Att skilja året som gått från året som komma ska med ett par nya sneakers menar jag. Å andra sidan passar det ju med verkligheten. En vattendelare utgör en gräns. Symboliskt en skillnad mellan då och nu. Ett före och ett efter. Men ett par nya skor är ju något man skaffar för att lättare promenera vidare längs vägen. De utgör ingen gräns utan är helt enkelt bara ett skönt transportmedel som underlättar färden. 

Härifrån och framåt. 

Mot nya äventyr.

Hur blev det då?

10-årsjublieumet alltså. Kvällen. Den barnfria. Med den goda middagen på favoritstället. Hur var den? Hur blev den?

Jo, den blev alldeles alldeles underbar... 

*ska såklart sägas med Askungens drömande tonfall...*

Det enda trista var att timmarna gick alldeles för snabbt. Hur kan dryga 3 timmar ta slut på vad som känns som 1 timme?????

Och här en liten jämförelse med 1999....

Då: Jag har sovit över hos en av mina bästa vänner och vi har haft en härlig försommardag ute i Vaxholm. Hon försöker övertala mig att stanna ännu en natt och titta på melodifestivalen med henne på kvällen, men eftersom jag redan bestämt med en vän att träffas och gå på fest på kvällen så tar jag bussen tillbaks till stan under tidiga kvällen.

Nu: Strax innan 19 kommer N som ska ta hand om Lill-Skruttan.

Det går kalasbra även om Lill-Snorpan ser väldigt förvånad ut över att se N i denna miljö - hemma!  M och jag har snabbfixat oss lite och kan komma iväg ungefär en kvart senare. Hoppar in i en taxi och åker till Chelsea.

Vi är något lite sena till vårt bord, men det är ingen fara. 

Då: Efter att träffat min kompis utanför KI där en abonnerad buss ska ta alla festdeltagarna till Solivk ute på Värmdö så känner jag att detta nog kommer bli en skoj kväll. Kvällen är sådär magiskt underbar som bara en försommarkväll i Sverige kan vara - ljummen och ljus fylld av förväntan och glädje!

Framme vid Solvik som är en gammal villa på en sjötomt blir det fördrinksfestis (extraladdad med labbsprit...) och sedan lekar.

Nu: Kommer in genom dörrarna till restaurangen och den härliga atmosfären slår emot en. Ganska dunkelt upplyst, med baren till vänster, mjuka draperier och andra dekorationer runtom i lokalen. Vackra människor, busy personal men ändå avslappnat. Vi har fått bord på ovanvåningen där man sitter så man kan se in i köket.

Innan maten blir det en Ginger Margaruita för M och en Saigon Cosmo till mig.

Då: Vi är alla indelade i lag och detta skedde på bussresan ut. Lappar med olika symboler delades ut på bussen och alla med samma symbolet bildar ett lag. Det är klassiska grenar som tipspromenad, pilkastning, någon eller några andra grenar jag inte minns och avslutningsvis Irländsk julafton.

Sedan serveras middagen inne i huset. Bordsplaceringslappar är utlagda så att alla lag ska blandas om. Maximerat för mingel alltså. Jag hamnar i ena änden av ett av borden. Bredvid mig en kille som ser himla gullig ut och som jag pratar mycket med under hela middagen. Långt senare får jag veta att han myglat sig till platsen bredvid mig genom att byta ut bordsplaceringslappen så att en lapp med hans lagsymbol hamnat där.

Ja, ni har säkert redan gissat vem han är...?

Nu: Efter våra goda drinkar följer förrätterna: spicy chicken samosas samt salmon tartar.

Varmrätterna blir fisk för både mig och M. Red snapper för mig och Halibut till M. Fast på Spice Market delar man alltid alla rätter. Så det blir faktiskt så att vi äter lika mycket av allt. Alla rätter självklart tillagade med asiatisk touch. Underbart gott!

Efter maten kaffe resp te samt varsin dessert.

Då: Minns inte vad det var för mat faktiskt. Men minns ungefär vad jag och min väldigt gulliga och charmiga "borsdherre" pratade om under middagen. Sedan blev det dans. Och självklart dansade vi. Senare på kvällen/natten var det romantisk promenad längs vattnet tills vi satte oss på en klippa och tittade på månskenet som speglade sig i det nu ganska svarta blanka vattnet. Svensk sommarkväll när den är som allra vackrast. Några myggor, ljus himmel men mörka skuggor bland träden. Skuggor som tätnar och breder ut sig vartefter natten mognar. Vattnet som olja, men med mångata. Röster på avstånd. Svagt men ändå nära. Avlägsna skratt. Musik. När myggen blev alltför envisa förflyttade vi oss in i ett lusthus som låg i sluttningen mot vattnet. Där pratade vi vidare. Om allt och inget.

Den abonnerade bussen tillbaka missade vi såklart. 

Nu: En snabb titt på klockan och vi inser båda att det inte kommer hinnas med någon drink efter maten. Vi hade en tanke på att ev hinna det på något annat ställe efter middagen, men det får vara. Vart tog timmarna vägen?!

Hoppar in i en taxi och åker hem. Allt har gått jättebra. N berättar att Lill-Snorpan somnat vid halv niotiden och det har inte varit något strul alls. När hon gått lägger vi oss på vardagsrumsmattan med varsitt glas bubbelvatten (jo ingen mer alkohol här inte...) och fortsätter prata. Vi är båda rätt trötta, men väldigt väldigt nöjda med allt. Utom just den där tidsfaktorn då. Att den skulle springa iväg så snabbt. Tiden. Det hade vi inte riktigt räknat med. Men det är väl som med åren som gått. 10 stycken. Otroligt! Kan inte fatta! Vart tog de vägen?! Men det är väl som man säger -  tiden går snabbt när man har roligt.

Undrar nu lite stilla vad man kommer göra om 10 år? Var man kommer bo och leva? Hur ens liv kommer se ut? En lätt svindlande tanke. För när jag tänker tillbaka inser jag att de här 10 åren ju ändå innehållit massor. Både roliga och fantastiska saker, men även svåra och jobbiga. Och aldrig aldrig någonsin skulle jag då ha trott, inte ens i min vildaste fantasi, att mitt liv skulle sett ut som det gör idag. Om någon på den där festen kommit fram och sagt "Denna killen kommer bli pappan till ditt barn och om 10 år kommer ni att bo och arbeta på Manhattan", så hade jag skrattat högt. Men det är väl det som är det läskiga och samtidigt det underbart härliga med livet. Att man aldrig vet vad som finns bakom nästa krök. Att leva är som att hoppa utan fallskärm. Man kan gå runt och vara livrädd. Eller så kan man bara följa med. Njuta av utsikten och hoppas att man ska landa mjukt.

Vill bara snabbt inflika...

... Jag mar bra idag!
Ingen vark i kroppen. Inte den dar otroliga trott- och mattheten jag kande igar.
Skont!!!
Igar var det dock nagot som inte stod helt ratt till i kroppen. Men jag lyckades sova bort det. For sov det gjorde jag. Hela dagen. Som en stock. Efter att varit upp en stund pa morgonen gick jag och lade mig. klockan var ungefar 11 tror jag. Sedan vaknade jag knappt pa hela dagen. Vet att M var hem ett par ganger och kollade till mig lite. Men i stort sett sov jag. Tungt och djupt. Vaknade mer ordentligt vid 16.30-tiden nar M var hem igen en stund. Da gick jag upp. Lite smaseg. Fortfarande lite stel i kroppen, men efter en hel dag i sangen vet man ju inte om stelheten beror pa just detta.

Somnade sedan min vanliga tid efter midnatt och sov hela natten. Inga problem med somnen trots att jag agnat nastan 6 timmar att att sova under dagen. Sa nagot var ju helt klart pa gang i min kropp.
Men det spelar ingen roll. Nu mar jag bra igen! Och jag ar sa glad for det!!
For det innebar att vi kan fira var 10-arsdag ikvall som planerat! Det ser jag fram emot!!!

Nu ska jag jobba vidare.
Och ja, anledningen till att det inte finns nagra "svenska bokstaver" i detta inlagget ar att jag skriver det fran jobbet. Med amerikanskt tangentbord.

Fredagstema - namn samt inspiration

Jag skrev ju inget fredagstema förra veckan då jag hade besök här, men tänkte försöka mig på att skriva något denna veckan. Det är Musikantas sista fredagstema och denna vecka är det Inspiration. Men eftersom jag skippade förra veckan är min plan att försöka få in även detta idag. Så det blir ett inlägg på både temat inspiration samt Förnamn vilket var förra fredagens tema.

Tyvärr kommer detta bli ett inlägg utan bilder. Jag håller på att försöka få ordning på min nya jobbbdator och har inte riktigt tillgång till mina bilder just nu. Använder M´s dator ibland till just detta, men det är ju lite bökigare eftersom han själv använder den rätt mycket. Vi får se när det kan bli lättare med bilder i inläggen igen. Förhoppningsvis snart.

Inspiration är för mig något som antingen kan komma av sig självt men ibland har jag insett att man faktiskt själv aktivt måste "söka upp" den. Genom att utsätta sig för saker som kan inspirera. Det kan handla om allt från att göra saker tillsammans med personer som kan inspirera en, till att läsa böcker, se på film, lyssna på musik eller bara vara ute och ta in olika saker i omgivningen. Tyvärr måste jag säga att en riktigt bra inspirationsdödare är en alltför inrutad vardag, minus på sömnkontot samt att inte få så mycket egentid. Något som de flesta med småbarn oftast upplever. Å andra sidan kan ju ens barn ge en enorm inspiration bara genom att finnas till så det kanske balanserar upp lite.

För egen del tycker jag att inspiration ofta handlar om att hålla tanken och känslan levande. Att inte låsa sig utan att vara öppen för de olika sinnesstämningar och funderingar som kan komma upp och att sedan lyckas använda sig av dessa till något kreativt. Skriva, måla, komponera musik, sporta, sy, laga mat, fota, pyssla i trädgården, berätta sagor...

Förra året innan vi hade fått träffa Lill-Skruttan försökte vi få inspiration till att hitta ett namn till henne. Det var ganska tufft. Jag tycker att detta att ge en person ett namn är något väldigt ansvarsfullt. För även om man kan byta förnamn i vuxen ålder så är detta något de flesta av oss inte gör oavsett om vi är helnöjda med våra namn eller ej. Man är på något vis lite "fast" med sitt namn. Ett sätt att först försöka få lite inspiration på ett roligt vis var att jag kollade lite vad alla hette som skickade spam till mig. ja, jag förstår självklart att de inte handlade om riktiga namn på riktiga poersoner, men det var en ganska underhållande inspirationskälla. Framförallt handlade det om att man insåg vilka namn man inte ville ge sitt barn...!

Fast det namn Lill-Skruttan fick var faktiskt ett namn som M redan ett par år innan hon var påtänkt sa att han skulle vilja ge en eventuell framtida dotter. Så detta namn var alltid vår starkaste kandidat. Men vi vile ju ändå fundera lite mer över eventuella alternativ. Mer för att verkligen ha tänkt igenom alla tänkbara och möjliga namn så vi skulle vara säkra på att det namn vår dotter skulle "bli fast med" skulle vara ett som vi hade valt med omsorg.

Så några fler namnförslag kom upp. Och vi insåg igen att detta med namn är svårt. Att man dessutom ofta har associationer till många namn gör inte saken lättare. Ett namn som egentligen är fint kan vara just det namnet man associerar med den hemska gympaläraren, eller den jobbiga tjejen i parallellklassen, eller med sin gamla morbror som man aldrig gillade, ett ex eller kanske bara någon karaktär i en bok eller film som man inte vill att ens barn ska uppkallas efter.

Vi som bor i ett engelskspråkigt land hade dessutom denna faktor att ta hänsyn till. Inte för att man måste det, utan för att vi båda ville ge Lill-Skruttan ett namn som faktiskt fungerar lika bra i Sverige som här i USA. För det är rätt jobbigt att ha ett namn som inte kan uttalas eller som man hela tiden måste bokstavera för att det ska bli rätt. Mitt förnamn fungerar jättebra här, medan M´s namn är lite knepigare. Han brukar därför ibland kalla sig för helt andra namn när han t ex bokar bord. Bara för att slippa trassel. Så för Lill-Skruttan ville vi ha ett namn som skulle fungera bra här på dagis och bland engelskspråkiga kompisar. Jag vet att det bland invandrade kineser här är mer regel än undantag att alltid ge sina barn både ett amerikanskt och ett kinesiskt namn. De brukar sedan använda det amerikanska så länge de bor här i USA, men om de flyttar tillbaks till Kina byter de ibland till det kinesiska namnet. Eftersom många svenska namn fungerar lika bra på engelska som på svenska kändes det naturligt att försöka hitta ett sådant namn. Alltså försvann namn med å, ä eller ö.

Ytterligare en faktor var att M är från Skåne och en del namn uttalas så annorlunda på skånska att det helt enkelt inte låter som ett och samma namn. Tycker iallafall jag. Så vissa namnförslag försvann faktiskt även på grund av detta.

Lill-Skruttan fick faktiskt inte bara ett namn utan har tre förnamn. Ett "eget" ett från M´s mormor och ett från min farmor. Men detta skapade faktistk lite problem här i ett land där man ska ha två förnamn. Varken mer eller mindre. Så i de flesta formulär finns endast plats för first name samt middle name. Så rent formellt här har hon bara två förnamn. Helt okej tycker jag. Men det är ändå lite lustigt att i ett land där alla värnar så mycket om den individuella friheten och att man ska bestämma över det mesta själv utan att stat eller myndighet ska "lägga sig i", så kan man inte välja att ge sina barn mer än två förnamn. Eller jo det kan man ju, men det är endast två som kommer med på officiella dokument. Lite lustigt tycker jag.

Vi fick även veta att det endast är antingen riktigt rika överklassföräldrar eller sk. "white trash" som ger sina barn mer än två förnamn. Hm, vi passar ju inte riktigt i någon av dessa kategorier men kommer säkert udnan med att vi är icke-amerikaner...

Vad gäller hennes efternamn så har hon mitt. Jag behöll ju mitt efternamn även efter att M och jag gifte oss så vi har alltså olika efternamn. Inget som är speciellt konstigt tycker jag. Det kändes snarare helt naturligt. jag hade inga som helst funderingar på att byta ut mitt efternamn och känner ingen längtan efter att vara "fru XX". Vårt beslut att ge Lill-Skruttan mitt och itne M´s efternamn var något vi diskuterat lite innan men som inte direkt var något vi bråkade om. Jag vet att denna typ av diskussion kan skapa stora problem mellan föräldrar så jag är glad att vi var överens ganska snabbt.

Något jag annars fascineras lite av är att det går så mycket mode i just tilltalsnamn. Och att man ofta inte alls tror att man påverkas men det göra man ju. Omedvetet. Jag menar det är ju inte en slump att det när jag växte upp på 70-talet fanns hur många Anna, Maria, Karin och Linda som helst i klasserna. Eller att en av mina vänner på universitetet berättade att han var en av 8(!) Fredrik i sin klass när han gick på grundskolan... Eller att det i min mammas generation finns så många dubbelnamn som Sol-Britt, Inga-Britt, Anne-Marie, Britt-Marie men att dessa namn är i stort sett helt borta hos dagens skolbarn. Någon berättade för mig att tilltalsnamn ofta hoppar över en generation. Att man ofta namnger sina barn efter far- och morföräldragenerationen, men inte efter sin föräldrageneration. Detta stämmer nog rätt bra. Så ja, om man någonsin får barnbarn så kanske man kommer att få gulla med en Kjell-Åke, en Solveig eller en Torsten.

Sist men inte minst vill jag tacka Musikanta för hennes fredagsteman denna månaden!

Nu blir det Annika och Desiree som tar över för juni!

Här nedan är länkar till fler som hänger med på Fredagstemat!

Om jag missat dig eller om du vill börja vara med så säg bara till så lägger jag till dig också.

Nilla, Simone, Desiree, Annika, Anne, Petra , Millan, Anki, Marianne, Victoria, Cecilia, Leopardia, Strandmamman, Jemaya, MiaD, Lena, Erica, Marie, Saltis, Lia, Marina, Jennie, Anna, Moster Mjölgumpa, Sparkling, Taina, Christel, Musikanta, Sara, Underytan, Marskatten, Emma, Västmanländskan, Lena W, Ingabritt, Mais Oui, Norrsken och Stjärnfall, Lisa, Bollebygsbo, Birgitta, Annika life as I see it, Curieux, Minerva