Kalven släpps fri

Snabb uppdatering efter vår "follow-up" på "The preemie clinic" idag.

Lill-Skruttan var först lycklig över att ha nya stolar att klättra på (i väntrummet). Sedan upptäckte hon de målade fjärilarna i taket och var glad som en lärka åt dessa. Pekade och upprepade "buddaby" eller något liknande vilket såklart var "butterfly".

Men när sköterskan kom och det var dags för obligatoriska mätning och vägning bröt åskvädret ut. Stora tårar och starka lungor demonstrerades.

Det hela stillnade något när vi var färdiga och kunde gå in i undersökningsrummet dit sköterskan också kom med en leksak. En liten stund var leksaken intressant. Sedan även takmålningarna i detta rum. Men snart nog insåg hon att nej, detta var också ett hemskt rum. likadant som det man normalt brukar besöka när man får de där hemska sprutorna. Så snart var åskvädret igång igen. När läkaren kom in för att ställa frågor och lyssna på hjärtat så ökade åskvädret i styrka. Och när slutligen denna läkare, ännu en läkare (som jag tror är "the head at the clinic"), terapeuten samt en medicinstuderande (eller vad hon nu var) klämde in sig med oss i det lilla undersökningsrummet bröt åskorkanen ut. Det blev helt klart för mycket för Lill-Skruttan. Men vi kunde trots gallskriken ändå förmedla svaren på allas frågor och när detta var klart kunde överläkaren konstatera att Lill-Skruttan kunde "graduate".

Så nu är den ystra kalven utsläppt på grönbete alldeles själv igen. Inga fler besök behövs på denna klinik för prematura barn. Skönt. Inte för att det gjort något att gå dit. Men det känns ändå bra att ens egen uppfattning om hennes utveckling verkar vara i fas med den medicinska expertisens. Och när vi gick därifrån såg vi flera barn i väntrummet varav bl a en lite pojke helt klart hade någon form av neurologisk skada. Då kramar man gärna sin lilla övergödda Ysterkalv lite extra och känner hur kärleken och tacksamheten över detta lilla mirakel sprider sig i kroppen som varm lava.

Sprängskalle

Okej, så har man åkt på en redig gammal hederlig förkylning då. Jag är i stort sett säker på att det är Lill-Skruttans. Fast jag har ingen hosta. Istället känns det som om alla mina håligheter i skallbenet har fyllts till bredden av snor. Ingen trevlig känsla. Rätt otrevlig faktiskt om man ska vara ärlig. Lite som om huvudet snart ska sprängas av ett övertryck.

Jag konsummerar näsdukar som en tok. Och snortar nässpray som om jag vore beroende. Vilket man kanske kan påstå att jag är just nu. För utan den så känns det verkligen illa. Den lindrar åtminstone periodvis vilket är en lättnad.

Trots att jag mår rätt pyton just nu så är det långt ifrån någon form av influensa-sjuka med feber. Jag är absolut inte slagen till botten. Både gårdagen och dagen har klarats av hyfsat. Igår var Lill-Skruttan på sitt första kompis-födelsedagskalas. Kan säga att hon var i sitt esse. Så mycket fart och fläkt att hon däckade redan innan 19 på kvällen.

Lill-Skruttan & M ska just hugga in på "the Birthday cup-cake".

Idag har det hunnits med en tur till lekparken ute (bilder nedan. Kanske inte bästa kvaliteten men de är tagna med mobilen). Kallt som fasiken var det så vi var inte där så länge. Särskilt som Lill-Skrutta vägrar både mössa och vantar. Men lekrummet i huset samt ett besök av grannpolaren W hanns också med. Som tur var (för mig) så tog hon en lång eftermiddagsvila. Kan tillägga att jag gjorde detsamma.

Spännande att titta på duvorna som pickade på en bit bröd. Bagel såklart...

Nu sitter jag på jobbet för att försöka få klart den här rapporten jag ju var tvungen att skicka in. Och visst känns det lite tungt. Det ska erkännas. Men med känslan av superstress i färskt minne så upprepar jag igen att detta är en dröm i jämförelse. Så det känns inte så illa ändå. När jag lyfter blicken från datorn har jag ett upplyst New York City framför ögonen med Chrystler Building till höger. En ask Läkerol med lakritssmak samt ett paket näsdukar nära till hands på skrivbordet. Näsan nysprayad så sprängskallen känns för ögonblicket lite mindre sprängbenägen. Det här ska gå bra.

Dagens ord är förövrigt "Tissssccchooouuu" vilket Lill-Skruttan tyckte var övermåttan roligt att säga gång på gång. Antagligen kittlar det roligt i munnen. Med tanke på hur många "tissssscchooouuus" jag har använt under dagen är det kanske heller inte konstigt att hon upprepar just detta ord?

Imorgonbitti är det s.k "Sing-a-long" på dagiset och jag hoppas vara såpass frisk att jag kan gå. Det ska bli så roligt. Sedan är det återbesök på "Preemie clinic" för vad man kallar en "follow up". Jag hoppas detta blir sista gången eftersom det var otroligt länge sedan hon kändes som en preemie. Att sitta i väntrummet och se de andra för tidigt födda barnen gör därför att det känns som om jag själv sitter med en övergödd och yster kalv, medan de andra har små taniga getter.

Men nu måste jag jobba vidare så jag kommer härifrån någongång.

Näsduk fram. Läkerol in.

Förra helgen - Black Friday

Förra helgen var det ju som sagt Thanksgiving och det betyder långledigt här.

Fredagen efter Thanksgiving kallas Black Friday och är egentligen mest känd för att affärerna då har enorma utförsäljningar. Detta är starten på julhandeln. De flesta amerikaner kan under Black Friday hittas köandes i olika shoppingcenter eller utanför affärer som har lockpriser samt allmänt nedsatta varor. Själv struntade vi i rean och gick återigen en promenad på stan vilket slutade med en runda i Central Park. Lill-Skruttan var inte så jättepigg och vi insåg när vi kommit hem igen att hon faktiskt var sjuk. Feber hosta och snuva. Sedan kräktes hon också vilket jag redan skrivit om tidigare. Men helgen blev trots Lill-Skruttans förkylning ändå ganska okej. Nätterna var inte så bra på grund av hostan men vädret var fint på dagarna så vi kom iallafall ut en del på promenad. Här är ändå ett par bilder från turen i Parken under fredagen.

Parken i höstskrud.

Lill-Skruttan bekantade sig med en nyfiken hund.

Just nu är hundar ganska intressant och hon pratar ofta med dem... "Voff voff"

Hallå där! Regnskyddet användes som vindskydd för det blåste rätt friskt.

Att leka i löven var ganska skoj.

Hur gick det med Kalkonen då?

Jodå, det gick finfint med kalkonen.

Jag har ju inte alls hunit med att visa några bilder från Thanksgiving, men här kommer en del från vårt firande i år. Vi firade tillsammans med våra vänner U & M, vilka vi firat Thanksgiving med ett år tidigare, och vars Gluhwein Party vi var bjudna till nyligen.

Thanksgiving (som alltid är en torsdag) bjöd på strålande vackert väder. Så vi tog en promenad och njöt i Central Park under dagen.

Liten tjej.

På kvällen var vi bjudna till våra vänner M & U på Thanksgivingmiddag. De bodde tidigare i vårt hus men har sedan ungefär ett år tillbaks flyttat till en, med Manhattanmått mätt, Gigantisk lägenhet.

Med på festen hade vi inte enbart Lill-Skruttan utan även den nye jättetrevliga svenska(!) post-docen O som just börjat i M´s labb.

M förbereder kalkonen innan middagen.

Vacker dukning.

På tallriken: kalkon, rödkål, brysselkål & lök, potatismos, cranberrysauce, sallad samt någon form av squasch tror jag det var. Otroligt gott!

Lill-Skruttan tinade upp efter en stund och tyckte det var riktigt livat.

Här har vi just satt oss till bords.

Bus.

U med den yngste gästen G i knät. Till höger G´s mamma D.

Jag & M

Lek med kullvält pall.

Kvällen var mycket lyckad. Vi kände en del men inte alla gäster vilket var skoj. Även denna gång var det blandad kompott vad gäller nationalitet. Under kvällen hördes tyska, franska, österrikiska (tja tyska i mina öron då...), spanska och svenska.

Vi stannade inte lika länge som på gluehwein partyt eftersom Lill-Skruttan under kvällen lyckades med konststycket att vakna två gånge och ensam komma pallrande från sovrummet där vi lagt henne. Inte förrän hon fick syn på mig och M vid bordet började hon gråta. Båda gångerna likadant. Andra gången fick hon stanna uppe men hon var så trött att vi efter ett tag beslutade att åka hem. Delade taxi med svenska O som bor ett par våningar ovanför oss. Vi bestämde mer eller mindre att träffas igen under den långa Thanksgivinghelgen.

Jag har verkligen lärt mig att uppskatta och tycka om Thanksgiving sedan vi flyttade hit. Inte på det sätt som en amerikan känner. Inte på långa vägar. Inte heller som en svensk känner inför julen. Men det har blivit en högtid jag ser fram emot. En högtid att umgås och njuta av extra ledighet. En högtid utan några speciella krav vilket jag ofta tycker att mer traditionsbundna högtider som t ex julen för med sig. Iallafall till oss som har julen med oss sedan barnsben. Men Thanksgiving kan vi mera "bara vara" vilket är exakt det man kan behöva ibland. Ett avbrott i den annars ganska jäktiga och inrutade vardagen. Lite tid för eftertanke och lugn. Ladda batterierna inför den årliga slutspurten i december och jul- o nyårsrushen. Ett välkommet inslag när den mörka årstiden smygit sig på.

Ny människa

Känner mig som en ny människa!

Helt och fullt.

Jo, verkligen.

Efter mitt möte med chefen idag så lyftes mitt enormt negativa stressmoment plötsligt från mina axlar. Plötsligt känns det som om jag kan andas friare igen. Så underbart! Det är nog inte förrän nu jag riktigt inser hur mycket detta verkligen tyngt mig de senaste veckorna. Självklart rent praktiskt i form av jobbtimmar, men framförallt mentalt.

Jag har fortfarande en dead line.

Att skriva färdigt min s.k "progress report" så att chefen kan skicka in den före jul.

MEN skillnaden är att hon nu tyckte att det räckte med att skriva om arbetet jag utfört och utför. Men att jag absolut inte behöver stressa ihjäl mig för att försöka få några sista-minuten-resultat. Och det är ju detta jag oroat mig så mycket över. Detta jag jobbat så mycket för. De där jävla resultaten som liksom aldrig kommer. De där försöken som bara gått åt ja, vart har de gått...? Pressen. Att försöka hinna. Att vända ut-och-in på sig själv och dygnets ack så få timmar, för att försöka få det att gå ihop sig i slutändan. Jag har drömt om jobbet på nätterna. Ofta vaknat till och då haft jobbet i huvudet meddetsamma. Och för min del är det ofta ett tecken på stress. Oron blir för stor så den tar upp allt utrymme och fyller upp även nattimmarna.

Nu, när jag faktiskt med chefens goda vilja, kan arbeta som vanligt. I normal takt så känns världen så mycket ljusare. Livet så mycket mer njutbart. Jag kan nog sträcka mig till att jag känner ren och skär lycka. En tung sten som hängt och tyngt ner runt halsen har nu kastats iväg. Självklart innebär detta inte att jag inte kommer arbeta och ligga i. Det måste man ändå. Men den mentala superstressen är för tillfället puts väck och det gör en ofantlig skillnad!

Plötsligt njuter jag ohämmat av att det faktiskt är fredag.

Fredagkväll och jag måste inte tillbringa hela helgen på jobbet som jag hade planerat tidigare.

En viss del måste jag ändå jobba. Pyssla lite med mina celler. Och skriva min "progress report" så jag kan lämna den till chefen på måndag. Men i jämförelse med tidigare jobbstressångest så är detta inget och nada. Jag kommer skriva med glädje. Med ett leende i mungipan. Jag lovar.

Plötsligt ser jag även fram emot nästa helg.

Riktigt mycket.

Utan stressen över allt jag skulle varit tvungen att hinna innan lördagen. Allt jag redan på förhand visste att jag inte skulle hunnit. Och som därmed låg tung ogenomtränglig som krutrök omkring mig.

Florida - Here we come!!!!!!!

Om en känsla kunnat ge en vingar skulle jag flyga hem från jobbet nu.

Men det blir till att gå. Promenera.

Fast stegen kommer vara så lätta så lätta...

Knappt nudda vid marken.

Fredagstema i december

Just nu snurrar livet väldigt snabbt omkring oss. Tiden räcker inte till. Vare sig till det man måste eller det man vill. Så Fredagstemat under december kommer nog att bli lite si och så från min sida. Tyvärr. Det är Nilla som står för temat denna månaden och jag ska se ifall jag hinner och orkar med något, men vill i nuläget flagga att jag troligen inte kommer att hinna med så många.

Uppdatering på sjukfronten:

Lill-Skruttan var tillbaks på dagis i dag. Hostan är kvar men inte lika illa. Hon har fortfarande snuva men även den är betydligt bättre nu. Febern var borta redan igår vilket är kravet för att gå tillbaks till dagis - minst ett feberfrtt dygn hemma. Men framförallt är det humöret som är tillbaka! Och då menar jag det glada. Medan det supergnälliga trista är väck. Så skönt! En helt ny liten person vi har här hemma nu! Imorgon är det dags för 18-månaderskollen. Otroligt! Tycker alldeles nss vi var där på 12-månaders kontrollen....

Själva har nog både M och jag åkt på en liten släng av vad-det-nu-var hon hade. Men vi tror och hoppas båda två att det är en betydligt mildare variant. Just nu finns som sagt ingen tid till att bli sjuk! Jag ska ärligt säga att jag inte riktigt förstår hur vi ska hinna med allt som vi "måste" innan vi ska åka hem till Sverige i jul?! Men, det brukar ju gå på något vis ändå. Och bara vi får hålla oss friska ska det säkert fixa sig även iår.

Nyss hemkommen

Tillbaka efter en mycket trevlig kväll ute med vänner. Åt middag på en indisk restaurang "om hörnet" och tog en öl på en pub bredvid. Hann med att uppdatera oss om saker som hänt sedan sist och att "skvallra" lite smått. Ett skönt och välkommet avbrott i sjukstugeföljetongen samt jobbsnurren som pågår runtomkring mig just nu.

Här hemma hittar jag M i soffan tittandes på en fransk film. Tydligen väldigt bra. Själv ska jag nog ta och göra mig lite te och sedan lägga mig. Det blir en tidig morgon imorgon. Än vet jag inte ens ifall Lill-Skruttan var feberfri ikväll eller om M och jag får ta halvdag imorgon också. Ska fråga när nu filmen tar slut.

Nu ska tevatten kokas.