För ett par dagar sedan fick jag
denna länk i ett mail från M.
Den är till en artikel i
The Wall Street Journal och den handlar om
uppfostran. Eller kanske snarare om en
viss typ av uppfostran. Egentligen handlar det kanske inte så mycket om fostran som om drillning, iallafall enligt min mening. Självklart har den väckt en del diskussioner i vår omgivning eftersom väldigt många av de vi känner som själva har barn verkar ha läst den. Som mamma och som svensk måste jag säga att artikeln känns otroligt främmande. Till och med skrämmande. Jag kan på vissa vis förstå filosofin bakom denna typ av uppfostran
om man ser sina barn som en
produkt. En
investering som man vill ska ge någon slags
avkastning i slutänden. Detta då som något slags "betyg och bevis" för sin egen förträfflighet som förälder. Eller iallafall hur man
själv värderar
sig och sin insats som förälder, och hur man tror, tänker och hoppas att omgivningen ska se på ens föräldrainsats. Ja, när jag läser artikeln får jag egentligen mer känslan av att det handlar om hur en kvinna driver sitt företag än hur hon försöker vägleda sitt barn genom livet.
Självklart kan även jag se och till viss del även förstå de saker hon pekar på och som hon väljer att benämna mer eller mindre som
svagheter i det hon kallar för "västerländsk uppfostran". Särskilt i ljuset av allt som skrivits och debatterats i media om s.k
curlingföräldrar och hur vi "daddar" med våra barn så att de ibland knappt lär sig ta något eget ansvar, än mindre inse att olika beslut får olika konsekvenser. Jag kan förstå tanken bakom det hon beskriver som fritt översatt skulle kunna tolkas ungefär såhär "
kinesiska/asiatiska* föräldrar tror att deras barn har förmågan att bli bäst eller riktigt bra, och om barnen inte uppnår detta så är det endast på grund av att de inte ansträngt sig tillräckligt." Det är som hon säger inte något elakt med denna grundtanke och
tro på sitt barn utan kan som hon beskriver det ses som något positivt. Hon jämför då med västerländsk barnuppfostran "
där man ser till barnets självkänsla och nöjer sig med att barnet gör sitt bästa, visserligen kan man uppmuntra bra resultat i t ex skolan men det är inte ett självändamål i sig att barnet ska bli bäst. Dessutom ställs aldrig hårda krav av rädsla för att man ska såra barnets självkänsla." (även det senare fritt översatt ur texten). Här menar hon att föräldrarna
inte tror på sitt barn, inte tror på dess kapacitet och förmåga, utan istället väljer att tänka på sitt barn som en individ som eventuellt
kan bli sårat av att inte klara höga krav. Och därmed vill man som förälder inte heller ställa några.
Det
jag vänder mig mot allra mest i den s.k "kinesiska modellen" och i författarens egen tolkning, synsätt och tankar kring barn och föräldraskap är nog att hon verkar utgå från att allt handlar om
prestation. Att ens
egenvärde (eller barnets då om man ser det ur förälderns synvinkel) verkar bero
helt på prestationen och inte personen. Som hon beskriver det så uppnår barnet en egen självkänsla och lycka
genom att prestera och göra det
bra. Givetvis är det så att ett barn, eller en vuxen med för den delen,
växer enormt när personen ifråga klarar av något svårt. Något som man inte trodde man skulle kunna. Något man kanske kämpat länge med. Att inse att man till sist kan något man nyss inte trodde var möjligt är utvecklande. Det stärker både självkänsla och självförtroende. Det gör att man förhoppningsvis kan ta sig an nya utmaningar med större glädje och entusiasm även om de till en början känns svåra och jobbiga. Där har hon så rätt så rätt. MEN jag ser det som att sådana utmaningar även innefattar de man ställs inför i
livets egen skola, inte enbart den akademiska och/eller kulturella. Jag tror till och med att sådana utmaningar är både jobbigare, svårare och kräver mer av den person som ska ta sig igenom dem, jämfört med de man får i skolan. Att lyckas navigera i den sociala skärgården och lyckas läsa av sagda och osagda koder är t ex ett betydligt svårare prov än att plugga till en examen. På ett helt annat plan.
Jag känner även att detta att man enbart värdesätter sitt barn efter hur väl det lyckas (enligt författaren endast i vissa speciella områden) och hur stora framgångar det skördar känns så fel eftersom jag tycker att egenvärdet hos en person borde ligga i att den personen är en "bra människa". Vi har alla fel och brister, men vad jag själv hoppas och önskar att jag ska kunna ge min egen dotter så är det att hon ska kunna få en
bra självkänsla samt i mitt tycke bra grundläggande värderingar, och så förhoppningsvis ett hyfsat öppet sinne. Lägg därtill en dos kritiskt tänkande så tror jag att det kan gå riktigt bra för henne i livet. Och med bra menar jag i detta fall inte att hon måste bli någon särskild titel, nå ekonomisk framgång eller berömmelse. Nej, jag vill bara att hon ska få
möjligheten att skapa sig sitt eget liv på sina egna villkor och förhoppningsvis få bli såpass lycklig som vi människor nu kan bli under livets gång.
En annan av de farhågor som slår mig då jag tänker på hur ett sådant synsätt kan påverka en persons utveckling är väl hur barn som ändå inte orkar nå upp till de krav och mål som satts ska reagera? Om ens egenvärde
helt och fullt sammankopplas med prestation och man mot förmodan
inte lyckas hur påverkas man
då som person? Om man inte uppnår de mål, som enligt författaren till artikeln inte ens är barnets egna utan
föräldrarnas, vad har man
då kvar?
Vad händer då med personen ifråga? Hur slår ett sådant
elittänkande mot de individer som faktiskt misslyckas? Så länge ett misslyckande i skolan eller i livet inte är
direkt kopplat till mig som person kan jag förhoppningsvis se det just för vad det är. Ett misslyckande. Varken mer eller mindre. Dessutom kan man faktiskt ofta
lära något av sina misslyckanden, men då gäller det ju att man kan samla ihop sig och gå vidare. Men om detta misslyckande istället handlar om att
jag själv är en
misslyckad person, en person som inte är lika mycket värd som andra personer just
på grund av mitt misslyckande, då tror jag att man har lång lång väg tillbaka innan man kan lägga det hela bakom sig och till och än mindre ha möjligheten att ta med sig något positivt på vägen. Detta oavsett vad misslyckandet handlar om och oavsett ålder. Att man inte fick högsta betyget, inte fick spela i bästa laget, inte kom in på det universitet man hoppades, inte klarade sin uppspelning, eller om man i vuxen ålder inte fick jobbet man hoppats på eller kanske när man inser att man står inför en oundviklig skilsmässa. Känslan av ett
misslyckande kan man alltid ta sig igenom, och kanske till och med bli stärkt av när man väl är på andra sidan och kan se på det hela ur ett annat perspektiv. Men det tror jag förutsätter att man inte
själv känner sig
misslyckad.
Det är en enorm skillnad på känslan av ett misslyckande och känslan av att vara misslyckad. Enorm.
Däremot tror jag mycket på att man som förälder ibland måste våga att låta sitt/sina barn göra saker de till en början inte känner sig bekväma med. Att
ta dem ur sin egen "comfort zone". Även när detta innebär att man som förälder kanske måste vara lite "pushig", mer krävande. Och här tror jag att många moderna föräldrar ofta känner ett obehag inför att "tvinga" sina barn att göra något barnen inte vill. Man vill ju så gärna att barnet ska vara glatt och lyckligt, inte känna osäkerhet och rädsla. Men
vi är alla rädda och osäkra inför nya och oprövade saker och jag tror att det är bra att ganska tidigt får lära sig att man ändå
kan komma över den känslan och att det i de flesta fall slutar riktigt bra.
Nu menar jag självklart inte att vi ska ställa orimliga krav på våra barn på det vis som jag anser att författaren till ovan nämnda artikel vurmar för, utan det handlar om mycket enklare och mindre saker. I stort sett endast sådant som vi som föräldrar kan se att barnet faktiskt är kapabelt till om det bara lyckas samla lite mod och kraft. Vad jag hoppas att man då ska kunna göra är att försöka
ingjuta lite mer mod i barnet snarare än att "ge efter" direkt för sin egen känsla att man vill "rädda det". Kanske speciellt som svensk, för jag känner att vi svenskar nästan har tagit patent på det här med att inte låta barnen komma ur sin "comfort zone". Men ibland tror jag verkligen att man behöver det. Som barn och som vuxen. Tänja lite på gränserna. Testa. Göra nya upptäckter och skaffa sig nya erfarenheter. För det är så vi
utvecklas.
I boken "
I huvudet på en mamma" av Hanne Kjöller (som jag förövrigt rekommenderar till er som är intresserade av barn, föräldraskap och tankar kring detta) finns ett så bra exempel på just hur man kan
stötta sina barn genom att ibland vara just lite "pushig" och inte alltid backa tillbaka och möta barnet där det känner sig helt tryggt. Väldigt ofta är det ju så att föräldern väljer att inte tvinga barnet att göra något han eller hon tycker känns obehagligt. Detta trots att det i längden kanske skulle vara utvecklande för barnet. Hon skriver såhär:
"Ett räddhågset barn som ropar från rutschkanan:
- Mamma, jag vågar inte, får sällan till svar:
- Johodå, du vågar visst. Jag står här.
Utan istället:
- Nej, då behöver du inte.
Och så händer det att mamman lyfter undan barnet från det skrämmande, krävande plågsamma.
- Är du inte rädd, frågar Jonatan sin lillebror Skorpan i Bröderna Lejonhjärta, inför hoppet som ska föra dem till Nangilima.
- Jo, jag är rädd men jag gör det i alla fall."
Det sista stycket Kjöller skriver i sin bok är ju taget ur Astrid Lindgrens fantastiska bok om bröderna Skorpan och Jonatan Lejonhjärta. Som ju handlar mycket om just detta; mod även när man inte
har det.
Att våga trots att man är rädd. Det är ju i vissa fall är just detta mod som för våra liv framåt. Och detta är något jag hoppas att jag som mamma ska kunna försöka uppmuntra hos min dotter. Att man ibland måste göra saker som känns läskiga och obehagliga för att lära sig något nytt. Det handlar som förälder om en balansgång mellan att inte kräva det "omöjliga", eller kanske det möjliga och nåbara men till ett vad jag tycker alltför högt pris (som elittänkandet i tidningsartikeln visar på), och att ändå inte backa tillbaka alltför lätt. Men
den balansgången är svår. Att visa att vi som föräldrar finns där för våra barn och älskar dem lika mycket oavsett vilka prestationer de gör. Eller inte gör. Att det är de som
personer som
betyder något inte hur pass framgångsrika de är (vad nu framgång är för något och hur vi definierar det, men det är en helt annan fråga som jag inte tänker gå in på här). Men samtidigt våga lära dem att vissa saker kan kännas skrämmande men om man vågar ta steget har man allt att vinna.
Den som klarar av något nytt och oväntat växer.
Och kanske det viktigaste av allt, OM man inte klarar det, om modet sviker eller om man tar steget men ramlar och stukar både fot och stolthet, så
finns vi där för dem. Vi älskar dem lika mycket oavsett. Ett misslyckande är ju bara just
det. Ett misslyckande. Varken mer eller mindre. Känslan av ett
misslyckande kan man alltid ta sig igenom. Det finns alltid nya chanser. Så länge våra barn har sin självkänsla i behåll tror jag att de kan klara av att vara både modiga och fega. Att prova nya vägar men även lägga ut ny kurs om vägen visar sig vara oframkomlig. Att ha modet och tryggheten att tänka om. Göra om. Tills de
finner den väg de själva vill och kan gå. Det är som sagt en enorm skillnad på
känslan av ett misslyckande och
känslan av att vara misslyckad. Enorm.
*) Jag vill tillägga att författaren till artikeln förklarar att definitionerna "kinesiska/asiatiska mödrar" samt "västerländska föräldrar" inte ska tolkas så att alla av ett visst kulturellt ursprung uppfostrar sina barn på samma sätt, utan hon är väl medveten om att det finns stora och många individuella skillnader mellan olika familjer. Men författaren vill i sin artikel delge folk sin syn på hur väldigt många asiatiska barn uppfostras och hur synen på föräldrarnas roller kan skilja sig mellan kulturer i öst och väst. Hon har däremot själv blivit fostrad i denna anda och har även fostrat sina egna döttrar på samma vis och skriver artikeln ur sitt eget perspektiv.
Inlägg
