Fredagstema - väskor

Denna månad är det Fritt ur hjärtat som står för temat varje fredag. Idag är temat alltså väskor. Jag tycker hemskt mycket om väskor! Jag tittar ofta på väskor när jag är ute i affärer. Jag skulle nog gärna vilja ha fler väskor egentligen, men hittar sällan någon som jag känner att "åh den där vill jag verkligen ha!". Oftast stupar det nämligen på priset. Fina väskor är ofta dyra. Och för att leva upp till sitt pris måste de vara väldigt mycket i min smak, annars handlar jag inte. Detta har jag insett är en väldigt okvinnlig egenskap. Alltså att inte handla en väska som man gillar, bara för att man tycker att man inte gillar den tillräckligt mycket. Hm, alltså äger jag ganska få väskor. Och eftersom jag är en sådan okvinnlig kvinna som inte har tre dussin väskor så blir detta inlägg lite annorlunda.

För istället för att visa de väldigt få väskor jag faktiskt äger så kommer detta inlägg att handla om två väskor. Två mycket specifika väskor. Och det är inte fråga om några speciellt kända väskor. Inte heller några designade skönheter. Inga lyxiga pärlbroderade saker. Inte heller någon älsklingsväska som jag dagligen använder eller någon gammal skolväska från lågstadiet fylld med barndomsminnen. Nej, detta är historien om två resväskor. Egentligen är de fyra stycken, men jag kommer endast att skriva om två. Det är nämligen de två resväskor som jag tog med mig när vi flyttade hit en gång för snart 3,5 år sedan. De vars innehåll skulle utgöra basen och början för vårt liv här i New York.

Det var en mycket konstig och speciell känsla att packa just de här väskorna inför denna resan. Att försöka fundera ut vilka saker som man trodde skulle vara de mest nödvändiga inför nystarten på andra sidan Atlanten. Självklart blev det mest kläder som packades. Men vilka kläder skulle man ta med? Vi flyttade i början av oktober men hösten här i NY är ju inte som hösten i Stockholm. Så hur varma kläder skulle vi behöva? När skulle kylan komma? 

Och förutom kläder vad kunde man annars tänkas behöva?

Förutom kläder åkte en del personliga saker med som ett par utvalda foton, några ramar samt mina fem favoritskivor. Resten av vår musik hade M redan "rippat" till ipoden för att vi skulle slippa släpa på några skivor. Men en del av mina absoluta favoriter var jag bara tvungen att ta med mig "på riktigt". 

Enbart känslan av att veta att det jag packar här och nu är det jag kommer starta mitt "nya liv" på andra sidan Atlanten med, kändes rätt underlig. Bisarr. Overklig. Det måste jag säga. Visst, vi packade även fyra flyttlådor med andra saker som inte rymdes, eller som var för tunga att ta i resväskorna. Som t ex en del köksprylar, lite skor och varmare vinterjackor. Våra täcken samt varsin kudde.  Men detta skulle skeppas över senare och dagarna innan avresan visste vi inte alls när detta skulle kunna tänkas bli. Vi hade ju inte någon bostad än, och därmed inte någon fast adress. Så i våra fyra resväskor, två var, skulle allt vi kunde tänka oss vilja ha med från Sverige rymmas. 

M reste dessutom ett par dagar innan mig. Detta enbart p g a att vi båda lyckades använda våra Eurobonuspoäng för denna resa, och då tog vi de biljetter (läs avgångstider och datum) vi kunde få, vilket innebar olika avresedatum för oss. Så när han åkt var jag ensam kvar i lägenheten. Det blev ett par dagar av intensivt packande och planerande. Inte enbart av de saker som skulle med till USA, utan framförallt nedpackandet av personliga saker i flyttkartonger som skulle stanna kvar i Stockholm. För förvaring. Lägenheten skulle nämligen tömmas eftersom vi skulle hyra ut den till en vän. Möblerna var kvar, men allt utom en del köksutrustning skulle tas bort.

Minns att sista natten hemma sov jag inte en blund. Jag bar flyttlådor upp och ner i trappen hela natten och hoppades att jag inte störde grannarna. Lådorna skulle ner till källaren och vi bodde högst upp i huset, så det blev rätt många trappsteg innan det var dags att ta sig an stängningsprocessen av de två resväskorna. För en stängningsprocess blev det. Den ena var så full att jag var tvungen att sätta mig på den för att få igen den. Men till slut gick den igen. Ett badlakan som jag tänkt ta med fick helt enkelt tas ur och lämnas kvar i lägenheten. Den rymdes bara inte. Men vid 5-tiden kom den förbeställda taxin iallafall och jag hade hunnit få allt iordning. Taxichauffören var otroligt trevlig och hjälpte mig att få ner de övertunga väskorna till bilen nere på gatan. Han frågade skämtsamt om jag skulle flytta till USA eftersom jag hade så mycket packning. Och när jag svarade att "ja, så var det faktiskt" så blev han tyst och tittade på mig rätt länge innan han sa "Aha, verkligen! Vad spännande." 

Jag kan ännu minnas känslan när jag satte mig i taxin och slog igen bildörren. Tittade ut genom bilrutan och såg vår balkong. Vårt hus. Tallen utanför porten och den gula fasaden. Höstlöven som låg i små högar på det frusna gräset och längs med trottarkanten. Tanken att ja, nu åker jag och lämnar detta som varit mitt älskade hem här, och jag har ingen aning om när jag egentligen kommer att återse det. Vare sig som "besökare" eller som "tillbakaflyttare". Den känslan är svår att beskriva i ord. Så full av sorg, vemod, rädsla och oro, men på samma gång så fylld av hopp, spänning, glädje, äventyrslust och tillförsikt. Så med två fyllda resväskor började jag min långa resa då och där. En resa som faktiskt pågår än idag.

*) resväskorna på bilden är de jag reste med. En är en "hård" väska och den andra en mjuk. Här syns även Lipton som självklart ville kolla in väskorna nu när jag fotade dem.