onsdag, januari 06, 2010

Hemma igen

Så var vi hemma igen.
Gårdagen var låååång. Uppstigning vid 04.30-tiden. Så kallt och så mörkt ute. Men det sista hann fixas och vi fick även i oss en liten frukost innan det bar av till pendeltåget. Snön knarrade under sulorna och det kom lätta lätta små flingor singlande från himlen. Stjärnorna skymtade på himlen. Det började ljusna så smått. Underbart.

Det är alltid jobbigt med farväl. Och som jag skrivit så många gånger tidigare så känns det ännu vemodigare när man inte vet när man kommer att ses nästa gång. Det blev ett litet kramkalas på perrongen. Mina ögon var dock torra. Tur det för annars hade man väl haft tårtappar på kinderna rätt snart i kylan. Känslan av overklighet kom ändå över mig. Där stod vi på perrongen. Med Lill-Skruttan i vagnen och med två stora resväskor samt en liten kabinväska. Tillsammans med flera pendlare som skulle till sina jobb denna tidiga tisdagsmorgon. För dem en morgon som alla andra. Medan vi just hade påbörjat vår hemfärd som skulle komma att avslutas ca 15 timmar senare. I en annan världsdel.

Allt gick ändå bra. Kan man väl kosta på sig att skriva såhär när man sitter på plats dagen efter. Hyfsat utvilad och uppackad. Men visst var det en lång resa. Och säkerhetskontrollerna på Arlanda var ju minst sagt rejält ingående. Detta sedan Detroitincidenten. Så det var bra att vi var i god tid. Så det blev ingen stress. Ingen panik. En liten försening p g a att planet måste avisas innan vi kunde lyfta. Den förseningen kändes dock rätt lång. Att sitta fastspänd inne i ett flygplan med ett barn som inget hellre vill än springa, klänga och klättra känns långt. Hur kort tid det än handlar om. Resten av resan gick väl i ungefär samma tecken. Fast till vår stora lycka sov hon ändå i ungefär 2 av de ca 8 timmarna vilket var otroligt skönt. Men att flyga med barn i denna ålderna är ingen hit. Hur "snälla" de än är.

Känslan av att sitta i taxin och åka från New Jersey in mot "stan" var obeskrivlig. Ett soligt vacker New York City. Lite småkyligt men inget mot de temperaturen vi vant oss vid hemma den senaste tiden. Att ta hissen upp och öppna dörren till lägenheten. Sin egen lägenhet. Sitt hem. Å det finns inget bättre. Vi lyckades hålla Lill-Skruttan vaken till 19-tiden. Oss själva ett par timmar längre. Kanske hade vi klarar jetlagen riktigt bra om det inte varit för att Lill-Skruttan vaknade redan vid 03-tiden pigg och hungrig. Jag tog de första två timmarna. Sedan tog M över och jag lade mig igen till 07-tiden. Vi får se hur det blir ikväll.

Vi känner oss båda trötta och sega idag. Hela Sverigevistelsen med resor och ganska späckat schema, men framförallt att "bo borta" sitter fortfarande i kroppen. Gårdagens resa likaså. Nu är det tillbaks till vardagen som gäller. På gott och ont. Själv ser jag faktiskt fram emot det. Jag gillar nog vardag. Iallafall min vardag. Men på det hela taget har det ändå varit en bra Jul- och Nyårsvistelse i Sverige. Och det är jag glad för. Återigen kommer såklart tankar över detta med familjesituationen och att bo så långt från familjen. Om att Lill-Skruttan inte kommer att ha sin närmsta familj (förutom mig och M) på nära håll. Om att ett halvår eller ett år är en oerhört lång tid i en så liten persons liv. Att hon just hinner börja förstå vilka dessa personer är de gånger vi ses när vi återigen ska iväg igen. Funderingar kring detta med hur banden till våra familjer ska kunna byggas upp. Hur hon ska kunna få en naturlig och mer spontan kontakt med dem. Men än vet vi ju inte ens hur länge vi kommer bli kvar här. Kanske kommer allt detta att lösa sig den "naturliga vägen" så småningom ändå? Det nya året känns lite som det år då vi måste börja fundera lite mer aktivt över våra liv och framtida val. Summera lite och även blicka framåt. Vi får se vad 2010 kommer att kunna visa oss.


14 kommentarer:

KARLAVAGNEN sa...

Åh vad bra du skriver. Precis så där är det ju med hemkomst, familj, avsked, relationer etc...

Annika sa...

Välkommen tillbaka hem igen!
Visst är det så som du skriver, och ännu mer påtagligt blir det då man har en liten. Barn glömmer ju fort, och det är bara att påminna i form av bilder hela tiden, och att prata om alla därhemma. Alltid. Ofta. Det gjorde jag när K var liten. Hon hade ett eget album där alla i den svenska familjen fanns. Vi pratade om dem, och vi pratde med dem på telefonen. Och vi ses ju ganska ofta, men då K var liten fick man kämpa mkt mer för att det inte skulle glömmas bort mellan gångerna.

ja, säkerhetskontrollerna är omfattande nu, men bra det, känner jag.
Avisning av plan tar enormt lång tid, jag vet. Vi blev också försenade pga det.

Välkommen tillbaks till vardagen igen, och jo, det är ganska skönt att vara hemma i sitt eget hemma...

Kram!

Taina sa...

Nä men heeeeeeej och welcome home!!! Visst är det en speciell känsla att stiga in i sitt eget bo? Jag hoppas sonen lämnat den i någorlunda hyfsat skick bara och att katterna klarat sig ;)

Den där naturliga kontakten kan vara svår. Sverige och Finland ligger ju inte så långt ifrån varandra men visst fick inte barnen den här regelbundna kontakten med mormor (när hon levde) och morfar. Jag försökte ringa så ofta jag kunde och vi sågs minst en gång per år. Det märks på Isabella idag att hon trots avståndet kommer ihåg en del av mormor och har idag en helt naturlig kontakt med morfar. Men visst är det annorlunda om man bor nästgårds liksom.

Ha det så bra och njut av att allt gått bra med vistelsen, resan hem och att ni nu är hemma i eget bo!

Kramar!!!

Livet enligt Jenny sa...

Ja visst är det skönt att komma hem till sitt eget! Det är alltid bra att få sig en tankeställare och ta ett steg tillbaks och fundera på hur man vill ha det i livet. Tänk vad enformigt det skulle bli om vi bara knatade på i samma spår dag ut och dag in...
Kramen

Victoria sa...

Välkomna hem och skönt att resan gick bra!! Kramar/Vic

bejla_isflaket sa...

Välkomna hen! ;-) Visst kan det vara ansträngande att resa med barn i den åldern trots att de är hur söta som helst, det minns jag. Har sprungit fram och tillbaka över Atlanten ett par gånger kan man väl säga. ;-) Fast det blir lättare; nu sitter min grabb stilla nästan hela vägen, bläddrar i serietidningar, ritar och ser tecknad film. Skönt! :-)
Visst är det klurigt detta med barn som växer upp långt från familjen, men man kommer verkligen långt med de tips som Annika kom med. Vi har inte pratat direkt mycket i telefon (sonen har aldrig gillat telefoner och själv har jag mest haft telefonkontakt med mamma och numera pappa), men hans egna lilla fotoalbum har varit super! När han kommer till Sverige nu, funkar det hur bra som helst. Det blir så klart inte det samma som om han växte upp nästgårds, men ändå väldigt bra. Ser fram emot att kunna erbjuda honom möjligheten att stanna lite längre på egen hand också, så att han kan få ett annat förhållande till familjen och Sverige. Han ska ju också hinna lära sig att träda smultron på ett strå innan han blir för stor. ;-)
Kram

olgakatt sa...

Skönt att höra att ni är hemma igen och att resan gick bra!
Det räcker med EN natt borta, sen är det skönt att komma till sin egen säng igen!Men visst är det så att man ställer in sig på den period som är planerad så att den oftast är lagom oberoende om det är en eller tio nätter borta. Minns mitt USA-år för länge sedan (ETT telefonsamtal hem på hela året...). Hade ingen hemlängtan alls på hela tiden MEN när det var dags kunde jag inte komma hem fort nog.
Nu var jag i Sthlm två dagar och det var urskönt att komma hem - fast jag snodde runt som om jag var på Manhattan, haha!

Skajpar gärna snart!
Varma kramar från ett Skåne täckt av ett tjockt lager nysnö!

Saltistjejen sa...

Karlavagnen,
tack!!

Annika,
ja det är verkligen något man måste göra nu. Använda sig av foton och prata mycket om personer och händerlser i Sverige. Jag känner att det kommer att bli ngt vi får göra mer aktivt nu under den närmsta tiden Annars hinner hon glömma.
Stor kram!!


Taina,
du behöver inte ara orolig. Lägenheten stod kvar. haha när vi kom ut ur hissen luktade det målarfärg och M sa "nu målar de om vår lägenhet efter A´s alla vilda fester"... ;-)
Men allt var bra. Katterna mådde kalas även om framförallt Lipton var otroligt kelig.
Och som sagt kontakt med nära och kära i Sverige får vi ta tag i nu. Som Annika sa ovan så blir det nog mycket via foton. Det är bra. Och Skype i de fall det går.
Kramar!!!


Livet enligt Jenny,
ja det har du rätt i. Ibland måste man funderalite mer över vad man vill. Och kan.
Kram!!


Vic,
tack!!
Hoppas ni har haft en skön ledighet ni med!
Kramar!!


bejla,
tack!
ja jag ser fram emot när hon kan roas lite mer av sådana stillasittande aktiviteter som att rita, läsa och se film. Då kommer flygningar bli mycket skönare gissar jag.
Och ja du känner ju verkligen till hur det är att ha barn långt från resten av familjen. Som du, Taina och Annika säger ska vi försöka ta tag i det här med fotobiten. Vi hade planer redan innan jul men det blir nog än mer aktuellt nu när vi har färksa bilder efter julresan.
Kram!!!


Olgakatt,
japp nu är vi hemma och det känns otroligt skönt! Jag tycker att 14 dagar borta är lite i längsta laget när man bor hos "andra" hela tiden. Men det har varit en bra Sverigeresa även om det nu känns väldigt skönt att få bo hemma hos sig själv igen.
Hoppas din Stockholmstur var bra även om den var stressig.
Kanske kan vi skypa till helgen eller om ngn vecka.
Kramar!

anna of sweden sa...

Borta bra men hemma bäst, stämmer ganska bra. Det är kul att vara iväg men det är skönt när man har sina egna saker omkring sig igen. Och sin egen säng!

Hur är det? Är ni anställda på kontrakt eller har ni tillsvidareanställningar?

Kram!

Anne sa...

Jag känner så igen mig, jag upplever det väldigt mycket på liknande sätt då jag är hemma. Jag vet de som inte har så stora problem med att "bo borta" under en längre period. Själv har jag det och tycker två veckor är rätt lång tid när man bor än här och än där.
Det där med barn och hur lösa den biten, det har jag själv tänkt på. Även om jag inte har barn. Men det hanns tänkas mycket under den tiden jag hann vara gravid, kanske att det blev än mer på tapeten också då jag råkade vara i Sverige när jag berättade och riktigt kunde se hur glada alla blev.
I alla fall, jag tror tyvärr inte att det där pusslet, hur man ska lösa relationerna till de där hemma, hur ens lilla barn sla få relationer och kontakter med dem, att få ens barn att känna BAND (. och det tycker jag är viktigt och hoppas att mitt ev. barn ska få, inte att det bara är nån tant i Sverige utan att barnet ska ha band och kärlek). Kort sagt, jag tror inte de sakern löser sig den naturliga vägen. Jag vet ju inte, har ingen erfarenhet. Men jag tror man jobba rätt hårt för det faktiskt. Tror det är samma med språket, det kommer inte av sig själv heller att bli tvåspråkig unge av mitt barn (även om M och jag är det), om man inte jobbar hårt för det.
Egentligen tror jag att Annikas modell med långa årliga vistelser i Sverige är nyckeln, då kan det verkligen bli riktigt bra. Annika är ett skolboksexempel på hur bra det kan bli. Sen är ju en annan sak att det är få förunnat att kunna resa så ofta och att bo i USA samtidigt som man är långa perioder i Sverige årligen. Så det kanske inte för alla är ett realistiskt alternativ utan man måste hitta nåt annat.
Jag tycker själv, bara nu när det är vi två, att det kräver rätt mycket planering och ansträningar för att hålla relationer och träffar vid liv med folk därhemma. Vips så har det gått år och man har inte setts i den omfattningen man kanske tänkt innan. Jag tycker alla de här sakerna verkligen är grejer man måste anstränga sig för, jobba för.

Men vad vet jag! Kanske jag har fel och att mycket ordnar sig den naturliga vägen, faller på plats av sig själv.

Kramar Saltis och skönt att resan gick bra!

Saltistjejen sa...

Anna of Sweden,
javisst är det roligt att resa men också skönt att komma hem. Vi är inte anställda på kontrakt direkt, men vi har båda tidsbestämda visum samt jag har även tidsinställt forskaranslag. Det senare kan man ju försöka förlänga framöver om man får några resultat att ansöka om nya anslag för. Men det vet man ju inte i förväg.
Kram!


Anne,
ja det är svårt detta med att fundera hur man ska kunna få ens barn att skapa band till familjemedlemmar långt bort. Självklart är Annikas modell den allra bästa, men i mitt fall omljligt eftersom jag arbetar fullt och inte alls kan vara ledig så länge att man kan vistas i Sverige mer än max 2-3 veckor per år. Så det skulle inte fungera för oss. Men att prata om Sverige och familjen där. Se på foton och nu även använda Skype när detta är möjligt är ju bra alternativ. Men visst inser jag att det krävs aktiva insatser från vår sida. Och även från svensk sida såklart. Vi får se hur det hela utvecklar sig samt hur saker och ting förändras med tiden. Jag gissar att det jobbigaste och svåraste är de första åren. Dels för att barnet då är så litet att det glömmer väldigt fort. Man utvecklas även väldigt fort när man är så ung så det kan även vara svårtför familj i Sverige att "hänga med" vilket också kan bidra till att relationen kan vara svår att få till på det sätt man helst skulle önska. Men som du säger så handlar det nog mycket om att kämpa och att försöka att aktivt stödja utvecklingen av band till familj i Sverige.
Kramar!!!

Emmama sa...

Ja du skriver verkligen så bra. Även om vi har mycket närmre hem så är det samma känslor för mig när jag är hemma och märker vilka människor jag och Gustav missar så mycket av. Men samtidigt älskar jag vår vardag i Skottland och mitt arbete där. Lite att tänka på blir det verkligen.. Kram!

Saltistjejen sa...

Emmama,
ja jag tror att de här tankarna och känslorna är väldigt lika oavsett var man bor och vilket avstånd man har till familjen. Även i Sverige kan man ju bo långt från familjen och ses väldigt sällan. Men visst, att ha minst 10 timmars resa samt en kostnad på flera tusen gör ju att avståndet känns ännu mer såklart.
Jag är som du och trivs superbra med vårt vardagsliv här vilket ändå gör att det känns ok. Men visst funderar man en del.
Kramar!!

Anna, Fair and True sa...

Skönt att se att ni är hemma igen!

Förstår att ni har dessa funderingar och det är ju viktigt att man tänker extra mycket på det och anstränger sig extra, men samtidigt tror jag det ordnar sig! Det faller på plats liksom. Särskilt i dagens läge när det finns Skype (så länge folk använder det). På många sätt kan nog Ella ändå få bättre relation till sin familj i Sverige än vissa som har familjen i grannområdet eftersom ni jobbar extra på det. Sedan kanske det inte kan ersätta vardagskontakten men ändå.

Kramar