Jag har nu sett filmen. På SVT Play. Det enda jag kan säga är att jag, medan jag tittade grät och grät och grät. Av sorg. Av lycka. Av rörelse. Av egna minnen sedan Lill-Skruttans mycket korta och i sammanhanget väldigt odramatiska tid på neo här i New York. Men trots att vi aldrig var tvungna att genomlida den oro som föräldrarna i denna film gjorde. Inte heller den sorg som ett par av dem måste gå igenom. Trots att "vår tid" på NICU (neonatal intensive care unit) som neonatal kallas här, var så kort och så "enkel" flödade ändå minnesbilder upp när jag såg filmen. Och framförallt tacksamhet. En oändlig Tacksamhet. Att allt gick så bra. Att jag lever i ett land som kan vårda sådana här små liv. Att Lill-Skruttan var såpass gammal när hon kom. Att hon dessutom var stor för sin ålder. Att hennes lungor fungerade som de skulle. Att hon kunde komma hem till oss redan efter 2 veckor. Att hon mår bra nu. Att hon finns. Ja, framförallt att vi har ynnesten att få dela våra liv med denna vår älskade lilla dotter.
Allt detta bubblade över när jag såg filmen. Och mina tankar gick givetvis nästan oavbrutet till min vän och hennes tvillingar. Allt har dock gått bra för dem även om vägen var lång och knagglig. Det är jag också otroligt glad för.
Att bli förälder är som att påbörja en resa. En resa som man inte har någon aning om hur den ska bli, vart man kommer hamna, vilka omvägar man kommer att ta. Man vet heller inte tack och lov, hur lång den kommer att bli. Det enda man vet är att den troligen kommer ta en till platser man aldrig tidigare sett. På gott och ont. Vissa ställen skulle man nog helst ha velat undvika medan andra är sådana där man skulle kunnat stanna länge länge.
Efter att ha sett färdigt filmen önskar jag så innerligt att alla som påbörjar denna resan skulle kunna få en fin start och få möjligheten att se och uppleva åtminstone en av de där underbara platserna också.
Och känslan av Tacksamhet djupnar.
Nu vill jag bara gå in till min dotter och ligga nära nära.
Och till er som inte sett dokumentären - gör det! Jag tror den ligger ute på nätet fram till mitten av februari eller så. Den är otroligt fint filmad och även om man inte har någon som helst relation till prematura barn så är den ändå en hyllning till den sköra sköra tråd som håller oss kvar här på jorden. Åtminstone en tid.
I filmsnutten nedan ligger Lill-Skruttan med värmelampa. Eller ja, hon solar helt enkelt. Mot gulsoten.
Det karaktäristiska pipandet man kan höra i bakgrundn är fortfarande ett ljud jag förknippar med "Den första tiden". Det ljudet samt lukten av Purell.
Inlägg
15 kommentarer:
Tack för tipset och återigen grattis till en jättefin dotter!
Lilla hon var fin hon var! Och är. Måste vara en tuff start för en familj att ha ett barn i en kuvös och inte få hålla nära. Men nu finns det finns nån "kängrumetod" jag hört om som jag gillar tanken på. Föräldraskap är verkligen en konstant oro och tacksamhet även om oron man känner som förälder ser olika ut i olika åldrar.
Kram!
Jag såg faktiskt dokumentären kvällen när den gick men missade första kvarten så ska gå och kolla igen. Du skriver så fint om att ha barn! Vill också! Varför ska Peters biologiska klocka ticka så sakta!! :(
Karlavagnen,
tack! Och ja du skulle nog tycka om filmen tror jag.
Emmama,
visst är föräldraskap konstant oro, glädje och tacksamhet. För att inte tala om kärlek såklart. Och frustration haha!!
Kängurumetode handlar om att man tar upp barnet och har det nära sin hud innanför kläderna. Det kör nog alla med. Beroende på hur små och hur illa det är med dem. Men vi hade LillSkruttan ute ibland och höll henne mot huden. Jag försökte ju amma lite där också varje dag och då låg hon ju mot mitt bröst.
Kram!
Anna Fair and True,
tack vännen! Och du snart kommer nog Peters klocka igång den med. I anat fall får du gör som jag gjorde och dra igång den.
Kramar!
Tack för tipset. Låter som en väldigt bra och gripande dokumentär. Den tittar jag gärna på. Ja visst är livet skört ibland. Jag är så glad att det gick så bra som det gick för er med lillskruttan fastän hon valde att komma till världen lite för tidigt. Dagens inlägg var väldigt fint skrivet och klokt skrivet. Tack.
Kram
Desiree,
tack!
Javisst är det så men det är u bara i vissa situationer man verkligen inser hur skört det är. Och tur är väl det. man får ju inte vara rädd för att leva bara för att man vet att man kan dö. Men ibland kommer man närmare än vanligt och då uplever man ofta att hur stort livet faktiskt är!
Kram!!
Åh, Saltis, vad fint du skriver om detta.
jag kan inte ens föreställa mig uppgivenheten och skräcken och glädjen man slängs emellan då man har ett för tidigt fött barn.
Jag ska ABSOLUT se den dokumentären. TACK för tipset! Låter som ett program som jag skulle tycka mkt om...
Jag kommer nog aldrig att glömma då vi fick veta att ditt vatten gått, och att det var sååå för tidigt. Tror det är en av bloggvärldens "historiska" tillfällen. Iallafall i vår grupp av bloggare...
Och nu är den lill-skruttis så stor och duktig. Och inte ens så liten längre, va?
Jättekram till dig, Saltis!!!
Annika,
tack! ja det är en väldigt speciell känsla. På ngt vis blir det som en bubbla också. Man blir väldigt isolerad och liksom fokuserar helt på ens barn. Iallafall blev jag det. Och jag tror absolut att du kommer tycka om filmen. Den är otroligt fint berättad. Konstig men jag tänkte på det efter att jag sett den att det är få dokumentärer här i USA som är så finstämda. Här handlar nästan allt om action. Snabba klipp. Mycket drama. Närbilder på operationer, personer som gråter, springande läkare.... Det är mer fokuserat på "Oj ska han/hon överleva?!?" samt "Mirakulösa räddningar". Tror det är avsaknaden av detta som gjorde denna dokumentär så bra. Självklart är det ögonblick som är otroligt sorgliga och man får följa en del föräldrar som står inför sorg och svåra beslut. Men man visar också andra sidan. inte den glammiga mirakulösa räddningen alltid, utan just det vardagliga i detta med liv och död. Att detta är ngt som händer runt oss hela tiden. Och vissa hjältar arbetar med det. För att hjälpa så gott de kan.
Stor kram!
Tänk så liten hon var där hon låg! Och vilken känsla det är att få åka hem efter en sådan tuff start. Jag ska verkligen se den filmen.
Vi fick ju också ha L i kuvös, men pga andra omständigheter eftersom hon var ju 3 veckor över tiden. De placeras ändå på neonatalavdelningen och där såg vi ju dessa pyttepyttesmå bebisar. På något sätt så fanns det en sorts lugn stämning där. Alla var så medvetna om rutiner och målet var solklart. Alla skulle komma därifrån, starka nog att möta vardagen.
Vissa fick en tuffare start än andra. Vissa fick bestående men. Det var tufft. Men alla tycktes ändå vara så starka när vi mötte dem.
Jag är också tacksam till att allt gick som det. Läkaren sa till oss att en förlossning är en kamp mellan liv och död ibland. Jag tackat för at Livet vann!
Kramar!!!
Taina,
ja det är en väldigt speciell känsla på sådana ställen. Lugn blandat med vördnad inför det som sker.Känslan att det ofta inte är mycekt vi kan påverka är stor. på både gott och ont.
Jag är också oändigt tacksam att allt gick bra. Likaså för er. jag vet ju hur svår din graviditet var också. Och allt kring förlossningen. Man får helt enkelt glädjas åt att som du säger Livet vann!
Kraam!
Vad fint du har skrivit. Den där känslan kan jag också översköljas av när jag ser små bebisar, eller en förlossning, eller bara en liten Lill-Skrutta som din. Tacksamhet, rörelse, nostalgi. Och så kommer alltid, alltid känslan av hur snabbt tiden går. Hur åren bara rusar iväg.
Stor kram!
Åh, vad vackert och rörande du skriver. Jag sitter här och är helt lipfärdig bara av din text.... Ska absolut kolla på programmet, redan ikväll hoppas jag kunna se det.
Det du skriver om att bli förälder är att börja en resa man inte riktigt vet vart man ska ta en. Ja, så är det nog. Jag tror att bara processen fram till att ens bli förälder är en resa man inte riktigt vet hur ska sluta heller. Så fort man börjar inleda resan till en graviditet och förh.vis senare föräldraskapet, ja då förändras nog livet för alltid och man har påbörjat nånting man inte vet hur ska sluta alls...
Ja, du vet.
Du skriver så fint om din tankar, din relation till din din dotter så jag blir alldeles rörd.
Stor kram!
Anna of Sweden,
tack! Ja det där med tiden ja. Så är det. Den rusar iväg utan att man hinner tänka. och det är ju på barnen man mörker det mest. iallafall än så länge... ;-)
Kram!!
Anne,
tack vad gullig du är!!! Och jag tycker absolut du ska se filmen. Den är oerhört finstämd, och jag tycker faktsikt en hyllning till livet även om inte alla små barn klarade sig bra.
Sedan är det som du säger så att även tiden fram till en ev graviditet och till att barnet verkligen kommer är en resa det också. man påbörja ngt som förändrar en och en del synsätt man har på livet.
Kram!!
Åh, jag blev precis som Anne tårögd bara av din fina text. Jag har ju vänner som fick sin fina son i 27:e (28:e?) veckan och jag kommer aldrig att glömma de första fotona på honom - hur han låg på sin mammas bröst precis nyfödd och hur hon såg helt chockad ut... Det gick bra för honom men vilken ångest både för föräldrarna och för oss vänner som var så nervösa att han inte skulle klara sig. Även när han fick komma hem så hade han ju ett sådant där apne-larm i flera månader. SÅ tufft att börja föräldraskapet på det sättet.
Stor kram och lill-Skruttan var så söt (och är det fortfarande så klart)
Petra,
å tack! Ja att vara nära någon som får för tidigt födda barn ger en ju ett annat perspektiv på föräldraksapet. Det blir på något vis extra starka känslor när det handlar om en situation som borde vara odelad glädje men som medför så mycket oro och ibland även sorg och väldigt mycket osäkerhet. tt dessutom inte få hem sitt barn utan lära känna det i en sjukhusmiljö under en längre tid är ju otroligt jobbigt. För vår del blev ju vistelsen på NICU så kort att vi aldrig riktigt kände den där frustrationen som jag förstår att man får om man har barnet där länge.
Kram!!
Skicka en kommentar