Det känns som det var igår.
Det känns som det var ett helt liv sedan.
Så mycket har hänt sedan dess.
Det jag sörjer mest är nog att han aldrig fick chansen att träffa Lill-Skruttan. Att hon inte kommer att ha sin farfar hos sig när hon växer upp. Inte heller sin morfar eftersom min egen pappa gick bort för många år sedan. Jag tror de båda två hade blivit utomordentliga som mor- resp farfäder.
Det som glädjer mig mest är nog att jag ändå fick möjligheten att lära känna M´s pappa. Att jag kunde etablera min egen relation till honom. Att jag nu har min egen bild av honom. En bild jag bär med mig och därmed kan ge lite av till Lill-Skruttan. Ännu en pusselbit som hon kan få av sin farfar att lägga till de som hon kan få av M själv, och av hans familj.
Det är jag glad åt.
Min egen pappa hann ju M aldrig träffa. Han gick bort långt innan jag ens kände till M´s existens. Så sitt morfarspussel får hon lite färre bitar till. Tyvärr.
En extra tanke och kram vill jag idag skicka till Svägerskan.
Men också en kram till en vän som jag vet fick sitt otroligt efterlängtade barn idag! Nu är flera års väntan och berg-och-dalbaneåkande över för er del! Ett nytt litet liv har tittat ut. Lika mirakulöst som det alltid är när en ny person får se dagens ljus.
Och allt detta gör att man ändå bara måste känna en enorm vördnad, glädje, lycka och tacksamhet inför vår tid vi faktiskt har här. Man föds och man dör. Ett ständigt kretslopp.
Inlägg
18 kommentarer:
Det är verkligen ett kretslopp, och aldrig blir det väl så tydligt när man samtidigt i sin tillvaro ser död och födelse nästan mötas samtidigt. Även om det alltid kommer kännas orättvist och alltför tidigt som älskade nära och kära gick bort. Som t.ex. en förälder som både du och M förlorat alltför tidigt, så hoppas jag att du, din M, Svägerskan och andra i den situationen kanske, när tillräckligt med tid passerat, kan känna att det finns en glädje över att i alla fall fått förmånen att ha de människorna i sitt liv en kort stund, så länge som det blev. Även om det där "länge" alltid kommer att kännas alltför kort.
Kram!
Anne,
visst är det så att man med tiden faktiskt omvandlar det mesta av sorgen till tacksamhet öer den tid man faktiskt fått tillsammans. För min egen del har jag nog slutat sörja tror jag. Däremot tror jag alltid att saknaden komer att finnas kvar. Men jag tycker det känns stor skillnad på sorg och saknad.
Tack för dina fina ord!
kram!!
Ja, tid till eftertanke är fint även om det är svårt. Att sitta ner och kanske tända ett ljus och minnas den personen som man saknar. Det är fint för mig som är vuxen. Det är också en fin sak för en liten människa. Att det är då man lite extra pratar om den som är borta är så fint, kanske tittar på fotografier tillsammans. På så sätt lever den personen kvar, även om man är liten och inte minns så mycket eller kanske inget alls...
Min pappa dog när jag var 22 år, min äldsta dotter var då 4 år. En sak som dom då gjorde på hennes förskola var att vid ett besök i Gamla stan så besökte dom storkyrkan. Där tände hon och en vuxen person som var med ett ljus. C för sin morfar och den vuxne för sin man som hade gått bort. Det var en fin stund och för C blev det ett jättefint minne och en sak som hon har fortsatt med även som vuxen.
Stor Kram
Ewa,
vad fint att de tog sig an din dotter och gjorde en alldeles speciell stund för henne. Sådant känns ju otroligt bra. och att hon på så vis kan vårda minnet av sin morfar.
För vår del tror jag att vi nog kommer prata mer om morfar och farfar när Lill-Skruttan är lite äldre. Just nu är det nog lite för abstrakt och vi kommer nog mest att kämpa med att hon minns de i familjen som faktiskt är i livet om än långt bort. Som farmor, mormor och faster. Men tids nog kommer det nog tillfällen att prata om de som itne finns längre.
Kram!!
Tid för eftertanke, tid för att glädjas - allt på en och samma dag! Det är livet i ett nötskal! Fint skrivet! Kram!
Karlavagnen,
tack vad gulligt skrivetl!
Ja, visst! Du har helt rätt.
Kram
Vad fint du har skrivit. Som du ofta gör när det gäller viktiga saker. Verkligen en dag till eftertanke. Det är tråkigt att Ella inte får träffa sin morfar/farfar. Så sant det du sa om morfars/farfarspussel. Att det ena pusslet blir lite svårare att lägga.
Fint att du avslutade med att berätta om ett nytt liv. Liv och dör är ju så sammankopplat även om vi hela tiden försöker glömma det.
kram
Så där tänker jag ofta! Minstingen fick ju aldrig trffa min mamma. Hon rycktes hastigt bort när jag var gravid. Hon såg så fram emot ett till barnbarn! Men L vet så väl om att hon är döpt efter mormor. Och jag visar ofta foton för henne.
Fint skrivet Saltis!
KRAMAR!!!
Tänker på er båda två. Måste vara oerhört jobbigt när föräldrar går bort för tidigt men jag är glad att du fick träffa M´s pappa och lära känna honom en smula så att både du och M kan ge del av honom till lilla E genom era minnen av honom tillsammans med bilder. Grattis till era vänner som äntligen fick sitt lilla efterlängtade barn.
Kram
En stor sorg. Det är klart att det är. Livets gång.
Hur hårt det än är.
Du skriver så vackert, och sant, om detta.
Och ändå är det så svårt att ta till sig och förstå.
Stor kram!!
Ewa,
tack!
Anna Fair and True,
tack vad glad jag blir över din fina kommentar!
Och visst hör liv och död samman. En ständig cykel.
Kram!
Taina,
Ja, vi har ju inte kallat Lill-Skruttan efter vare sig mofrar eller farfar då... ;-)
MEN vi pratade båda om det när jag var gravid och ännu inte visste att det var en tjej, att OM det var en kille skulle han självklart få både morfar och farfars namn. Fdör de råkade ha SAMMA namn!!! :-)
Kanske skulle det inte blivit tilltalsnamnet, men absolut skulle det funnits med där! Nu har ju Lill-Skruttan fått sina mellannamn effter M´s mormor och min farmor istället.
Kram!
Desiree,
ja det är verkligen något jag är glad över idag. Och samtidigt är det väldigt tråkigt att M aldrig fick lära känna min pappa. Men han gick ju bort flera år innan jag träffade M.
Och mina vänners barn är ett litet mirakel! Som ju alla nya liv är. :-)
Kram!
Annika,
tack vännen!
Det ÄR svårt att förstå, men man lär sig leva med saknad också. Och förhoppningsvis blir den till fina minnen.
Kram!
Det är väl tur att hon inte heter typ Arvid eller något sådant...lite svårt att ta om man är tjej vill säga :D
KRAM!!!
Taina,
:-D
Vad fint du skriver. Min farfar gick bort samma datum sa den 13e ar en viktig dag for eftertanke ocksa i var familj. Lat morfar leva vidare genom roliga berattelser om honom for Ella! :) Stor kram till dig och grattis till era vanner, vilken nyarspresent!!
Emmama,
tack! Jo nog kommer hon få höra om både morfar och farfar.
Kram!
Ja, så är ju livet. Ett ständigt kretslopp. för min sons del så har han mer eller mindre bara en morfar. Det finns ju farföräldrar, men dem kommer han nog mest att lära känna via mig och det lilla jag kan berätta från våra ganska ordlösa möten (då vi ju till stor del pratar olika språk). Det är lite synd, fast samtidigt har han en extrafamilj som bara är super. Och en toppen morfar! :-) Man tager vad man haver. Har själv växt upp med "extrafarförldrar" (pappas fosterfamilj) och det var ju underbart det med! :-)
bejla,
javisst handlar det om vilka man verkligen HAR i sitt liv. Det är DE som räknas. Och man måste göra det man kan med de förutsättningar man har. Så är det. Jag hoppas ändå att vi ska kunna förmedla en del av både farfar och morfar till Lill-Skruttan, men inser att det ju blir en helt annan sak än att känna de själv. Jag växte upp med "bara" farmor. Det gick hur bra som helst eftersom jag älskade henne mycket! Men självklart skulle man önska att ens barn hade fått lära känna ens föräldrar. Båda ens föräldrar. Men nu får vi också göra det bästa vi kan.
KRAM!
Skicka en kommentar