Glömsk

I morse kollade jag mobilen och såg att jag fått ett sms från en kompis på jobbet. Under natten. Hon påminde mig om att jag skulle ha en presentation på jobbet idag. Hm, jag kanske inte behöver tillägga att jag sköt upp den? Presentationen alltså. Detta hade jag totalt glömt bort. Efter helgen känner jag mig som om jag är en nykläckt kyckling. Haha! Äntligen ute i den riktiga världen om än fortfarande på lite vingliga ben. Jetlagen verkar vara över. Och jag börjar först nu vara mer "normal" igen efter resan. Förra veckan gick lite som i dimma efter hemkomsten. Och min första arbetsdag var ju inte förrän på torsdagen så det betydde att jag endast jobbade två dagar den veckan. Så kanske inte så konstigt att jag helt glömde bort min presentation. Det var iallafall inget direkt "viktigt", utan ett av våra vanliga labbmöten där vi presenterar regelbundet. Väldigt informellt alltså. Men trots detta måste man ju ändå förbereda sig. Och det hade jag ju inte gjort. Nu har jag fått ett nytt datum. Första februari. Det är noga antecknat i kalendern och ska inte glömmas bort! Jag tyckte mest synd om kollegan som inhandlat cup cakes till mötet. Nu fick vi äta dem under dagen till fikat istället. Uppskattat men jag kände mig ändå lite dum.

Ikväll blir det barnfritt för både M och jag ska gå på en föreläsning på NYU. Så vi har bett våra underbara grannar att hämta Lill-Skruttan på dagis och sedan ha henne under kvällen. Hoppas det går bra. Vi spenderade förövrigt större delen av helgen med just nämnda grannar. Det blev middag med dem både lördag och söndag. Plus en kaffe där på lördagmorgonen. Och någon timme eller två i pay room tillsammans. Jag tror nästan att Lill-Skruttan och grannarnas lille son knappt inser att de faktiskt inte bor i samma hem... haha! Jag tror att de tror att vår lägenhet och grannarnas på något vis är samma hem, men med två ytterdörrar mellan...

Hann även med en s.k "Parent-Discussion Group" idag som dagiset anordnar då och då. Dagens ämne var "Setting limits" vilket kändes rätt aktuellt eftersom Lill-Skruttan definitivt är "riktig" toddler med stark vilja, envishet samt en kärlek att testa gränser. Det var en bra diskussion tycker jag. Inte för att man får något facit i handen direkt, men ibland kan det kännas skönt bara det att höra att andra föräldrar kämpar med ungefär samma saker. Få höra hur de hanterar vissa situationer och hur de tänker och känner. Man inser att man inte är ensam. Och det kan vara värt mycket ibland. Konstigt nog (eller egentligen kanske inte alls så konstigt med tanke på min ofrömåga att hålla tyst) insåg jag efteråt att jag var en av dem som pratat mest.... Vissa bara lyssnade. Lite "fusk" tycker jag. För vadå hallå! Det hette ju inte Parent-Listening Group!!!

Jaja, nu är det dags att avsluta här på jobbet och dra sig hemåt. M och jag tänkte promenera ner till NYU så det är bäst att gå i tid.