Ny människa

Känner mig som en ny människa!

Helt och fullt.

Jo, verkligen.

Efter mitt möte med chefen idag så lyftes mitt enormt negativa stressmoment plötsligt från mina axlar. Plötsligt känns det som om jag kan andas friare igen. Så underbart! Det är nog inte förrän nu jag riktigt inser hur mycket detta verkligen tyngt mig de senaste veckorna. Självklart rent praktiskt i form av jobbtimmar, men framförallt mentalt.

Jag har fortfarande en dead line.

Att skriva färdigt min s.k "progress report" så att chefen kan skicka in den före jul.

MEN skillnaden är att hon nu tyckte att det räckte med att skriva om arbetet jag utfört och utför. Men att jag absolut inte behöver stressa ihjäl mig för att försöka få några sista-minuten-resultat. Och det är ju detta jag oroat mig så mycket över. Detta jag jobbat så mycket för. De där jävla resultaten som liksom aldrig kommer. De där försöken som bara gått åt ja, vart har de gått...? Pressen. Att försöka hinna. Att vända ut-och-in på sig själv och dygnets ack så få timmar, för att försöka få det att gå ihop sig i slutändan. Jag har drömt om jobbet på nätterna. Ofta vaknat till och då haft jobbet i huvudet meddetsamma. Och för min del är det ofta ett tecken på stress. Oron blir för stor så den tar upp allt utrymme och fyller upp även nattimmarna.

Nu, när jag faktiskt med chefens goda vilja, kan arbeta som vanligt. I normal takt så känns världen så mycket ljusare. Livet så mycket mer njutbart. Jag kan nog sträcka mig till att jag känner ren och skär lycka. En tung sten som hängt och tyngt ner runt halsen har nu kastats iväg. Självklart innebär detta inte att jag inte kommer arbeta och ligga i. Det måste man ändå. Men den mentala superstressen är för tillfället puts väck och det gör en ofantlig skillnad!

Plötsligt njuter jag ohämmat av att det faktiskt är fredag.

Fredagkväll och jag måste inte tillbringa hela helgen på jobbet som jag hade planerat tidigare.

En viss del måste jag ändå jobba. Pyssla lite med mina celler. Och skriva min "progress report" så jag kan lämna den till chefen på måndag. Men i jämförelse med tidigare jobbstressångest så är detta inget och nada. Jag kommer skriva med glädje. Med ett leende i mungipan. Jag lovar.

Plötsligt ser jag även fram emot nästa helg.

Riktigt mycket.

Utan stressen över allt jag skulle varit tvungen att hinna innan lördagen. Allt jag redan på förhand visste att jag inte skulle hunnit. Och som därmed låg tung ogenomtränglig som krutrök omkring mig.

Florida - Here we come!!!!!!!

Om en känsla kunnat ge en vingar skulle jag flyga hem från jobbet nu.

Men det blir till att gå. Promenera.

Fast stegen kommer vara så lätta så lätta...

Knappt nudda vid marken.