Jag vet ärligt talat inte riktigt vad det är med mig. Har inte riktigt känt igen mig själv den senaste tiden. De senaste dagarna. Mitt humör svajar. Jag känner mig inte helt i fas med mig själv helt enkelt. Och framförallt känner jag inte igen mig själv! Jobbigt. Och inte alls så roligt. Även om jag såklart kan skratta åt det hela också.
Har känt mig väldigt hit-och-dit och upp-och-ner. Humöret varierar från dag till dag. Ena dagen "off" (som jag nyligen skrev här), andra dagen sprudlande glad.
Vad är det som händer???
Hormoner??? Kanske. Har ingen aning. Tycker bara det är så dumt att de ska börja spöka med humöret nu. Hittills under denna graviditet har jag inte känt några direkta hormon-humör-svängningar att tala om alls. Inte en enda stekpanna som farit i luften. Inte en enda stor gråtattack för "ingenting". Inga vingar som lyft mig till det där rosa molnet. Inget hormonellt fånleende på läpparna. Inga tvära kast. Allt har varit helt "normalt". Kanske lite tråkigt normalt. Men skönt!
Så varför i all sin dar just nu?! Med nästan exakt 2 månader kvar. Det är ju "bara" 8 veckor! Ska man börja bli labil som en äggsjuk höna nu? Äsch, vad jobbigt! Det vill jag faktiskt inte!!
Det räcker så väl att kroppen inte gör som man vill. Måste även humöret gå sin egen väg och fara runt som en jojo??
Ingen större depression på gång tror jag. Ingen orkan i sikte. Inget skyfall. Bara de där otroligt snabba väderskiftningarna man kan uppleva på fjället eller ute på sjön. Ena stunden solglasögon och SPF15. Nästa regnrock och sydväst. Hm?
Ska det fortsätta vara såhär tro?
Foglossningar i humöret?!? Kan man få det? Är det det jag har...??
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
17 kommentarer:
Åh nej gumman!
Vad trist att du känner dig lite blue just nu.
Jag har också varit väldigt jämn i mitt humör. Tror att jag faktiskt varit helt "normal" men visst har jag haft mina dagar med.
Känner du dig uttråkad och less eller är det nått du inte kan sätta fingret på?
Men visst är det säkert hormonerna som spökar. Det kanske är mer i omlopp just nu i din kropp.
Hoppas att det snart vänder och att du får en bättre dagar framöver!
Massor av kramar från en annan hormonstinn värphöna!
Det är jobbigt när humöret slår tvära kast. Det är ju i för sig att vara glad men det är inge kul att känna sig låg. Hoppas att det bara är tillfället. Vet tyvärr inte vad man ska göra åt det hela. Foglossningar i humöret var dock en bra term ;-)
Jess,
nej jag vet faktiskt inte riktigt varför det har varit så svängigt just nu!? Alltså just idag är det ok, men jag har skiftat rätt mycket i humöret de senaste dagarna och det brukar jag inte göra. Jag är inte så van att ha sådana här typer av humörsvängningar alls. Inte innan jag blev gravid heller. Hade typ aldrig pms eller så. Är inte uttråkad heller. Fast lite less på att vara gravid är jag faktiskt. Eller iallafall på att kroppen inte vill det jag vill. Men tror inte det är därför humöret svänger dör SÅ farligt är det verkligen inte rent fysiskt.
Äsch, jag vet inte. Troligtvis är det hormoner som stökar till det. Jag hoppas iallafall det ska gå över snart.
TACK!!!! Haha, det är skönt att du är i ungefär samma sits som jag...! ;-) :-D
Kram!
Desiree,
nej tyvärr finns det väl inte så mycket att göra egentligen. Försöker skärpa till mig när jag känner mig lite låg. Och tänka att det bara är hormoner och inget annat.
Det jobbigaste är nog att jag som sagt inte är så van att vara så väldigt svängig i humöret. Och att jag faktiskt oftast normalt är glad och nöjd med tillvaron. Gillar inte att plötsligt känna mig stingslig, otålig och snäsig... Usch!
Men som sagt, det går förhoppningsvis över.
Jag tror det är hormonerna som spökar, helt klart graviditetshormonerna som så här 8 veckor innan bestämt sig för att bråka med dig.
Det kanske blir jobbiga veckor till förlossningen men du kämpar dig igenom dem och kom ihåg det är tillfälligt detta. Jag menar inte vara negativ, jag hoppas så klart du är dig själv igen så fort som möjligt men OM det blir jobbigt den tiden som är kvar så fixar du det galant! Men förstår helt klart det är frustrerande att inte riktigt känna igen sig själv.
Jag är nog sgs säker på att hormonerna nu spelar dig ett spratt. Tror att det lätt kan bli så när det närmar sig. Livet kommer ju snart att ställas på sin spets för er. Inte konstigt om kroppen kanske får lite "spel". Jag vet att det går över.
Bara 8 veckor kvar...WOW!!
KRAM från mig fyra stater söderut!
Anne,
tack! Ja det är väl så. Jag hoppas att de ska stabilisera sig lite och inte bråka med mig. Men som du säger så får man försöka ta varje sådan här humörsvängning så bra som möjligt. Jag ska försöka tänka på att det ÄR hormoner och att det inte går att hitta logiska lösningar...
Annika,
Nej visst är det så. Gissar att hormonerna tillsammans med fler tankar på "allt som komma ska" just nu sätter fart på humörgungan...
Och ja bara 8 veckor kvar..... tugg tugg tugg...
Kram!
Heeej du - åååhh vad jag känner igen mig - det var inte längesen, så det är fortfarande färskt i minnet. Jag ska inte dra hela valsen om att "det kommer att bli bättre" och allt det där, istället tänker jag säga: lyssna på kroppen och låt humöret ta ut sina svängningar. Det är inget konstigt, det bara är som det är just nu. Gå in i dig själv. Tillåt dig att stirra på en vägg en hel timme om det är det som funkar. Ett annat tips. som funkade för mig, var att lyssna på massa bra podcasts, Spanarna var favvisen - så kunde jag koncentrera mig på nått annat, och slippa sitta och "känna efter" hela tiden
Kram
Ja du, det är nog hormoner och ett visst mått otålighet som börjar infinna sig. Väntan på att hon äntligen ska komma till världen. Cecilia sa det bra: Tillåt dig det du behöver om det så är att stirra i väggen!
Kom att tänka på en kompis när hon var gravid för några år sedan. Vi hade en tjejmiddag och hon hade snabba humörsvängningar kan jag lova. Hon var jättearg på sin man och sa ilsket ungefär "jävla B han är så jävla ..." och jag kunde inte hålla mig för skratt för jag såg att det bara var hormoner och då började hon och alla andra gapskratta och så var det över och en minut senare var hon arg igen och så höll vi på så där i bergis en timme. Sedan var hon normal igen.
Hoppas du ska kunna ta dig igenom de sista åtta veckorna på ett någorlunda sätt i alla fall! Hehe, du har i alla fall inte varit så här sedan dag ett, alltid någon tröst : )
Cecilia,
Å skönt att höra! haha! Ja jag försöker att inte känna efter så mycket faktiskt. vardagarna går ju ok eftersom jag är på jobbet och där har man saker att göra, samt att man faktiskt verkligen skärper sig lite extra. Det är värre här hemma och för M... ;-)
Marianne,
Haha, men riktigt sådana humörsvängningar som din vän har jag iallafall inte tack och lov!! ;-) Men det räcker gott och väl med de som är...
Fast det är skönt när man kommer på sig själv sådär och verkligen bara kan skratta åt allt sammans!!! :-)
Och jag är sååå glad att jag inte har värre humör än jag har, och att jag inte känt av detta förrän nu under graviditeten.
Kram!
Man får inte skratta av andras olycka, men ditt inlägg få mig ändå att le. Igenkännande då. fast mina humörsvägningar började redan tidigare. Minns t.o.m dagen; fredag kvällden 30:e april 2004, 4.5 månad innan det var "dax" och magen var kanppt ens synlig.
Då när det hände var det en lika stor överraskning för mig som för dig nu. Eller ja t.o.m större, för jag vet inte varför, men jag hade totalt "glömt"/missat att man som gravid kunde få humörsvägningar!
Stackars Holger. Han fick inte en lätt helg vill jag lova, på en lägergård med en massa halvfrämmande människor. Det var först på söndagen - efter tre dagar av tyranneri - då en kille i knappa 20-års åldern fullt förstående sa att mina utbrott inte gjorde något och för att citera honom "man har ju hört om gravida kvinnor"...
Då ramlade poletten ner även för mig. Vilken lättnad. Själv hade jag ju nästan börjat misstänka att jag blivit smått tokig och skitzofren... ;-)
Därmed dock inte sagt att det blev fullt så lätt för Holger (eller mig...) heller efter det, men åt minstonde visste vi vad det var och jag försökte, bäst jag nu kunde, kontrollera det...
Håller tummarna för att dina besvär passerar förbi snabbt, snabbt, snabbt! (Själv fick jag tillslut börja ta p-piller efter födseln, bara för att få styr på min hormonbalans. Men det funkade turligt nog.)
Lullun,
ojojoj!!1 Det lät verkligen dramatiskt! :-)
Riktigt så illa har det inte blivit än för min del.... Och jag hoppas att jag slipper för det är så jobbigt att åka upp och ner i humöret hela tiden.
Men som du säger så är det ändå skönare att veta vad det beror på. Även om jag ibland kan bli skitsur över att sådana saker som hormoner ska kunna ställa till det för en så mycket! Blä!
Idag är det dock ok, fast jag är lite tröttare igen. Så det kasnke är ngt på gång i kroppen just nu. Mer än vanlgit menar jag... :-)
Kram!
*hihi* Ja, det var lite "smådramatiskt". Turligt nog var det nog mest Holger och den där killen som märkte något av det. Men själv skämdes jag ändå rejält. Kände inte alls igen mig själv; brukar aldrig bli sur på det där sättet ute bland folk! ;-)
Bra att det iaf är bättre med humöret idag! :-)
Lullun,
ja det är ju en av de saker jag vekrligen itne gillar med detta och det är det att man själv INTE vill vara sådan man är!!!!! Jag kan till och med bli arg och sur på mig själv när jag är ur humör och känna att om jag bara kunde så skulle jag inte umgås med denna hemska person! Men det är ju knepigt att "komma undan" när det är man själv som är sur och grinig... ;-)
Jag har ju ingen egen erfarenhet att komma med och visste inte ens att man kunde ha humörsvängningar under graviditeten men det låter som jobbigt PMS? Vilken "tur" att det inte har kommit förrän nu - tänk 9 månader av PMS, hu!! Vädret har väl svängt ganska mycket också hos er, så kanske det förstärker humörets svängningar?
Hoppas att det blir bättre snart iaf!
Hormonerna är säkerligen att skylla på. Jag mådde ganska bra tills lsutet, fast då vart det mest obekvämt med en stor mage. Veckorna direkt efter förlossningen var det dock heknas! Jag skrattade av lycka ena sekunden och bölade i den andra. Det hjälper ju inte direkt att man är helt slut heller. En god natts sömn hade säkert varit bra, men det fanns ju inte mycket chans för det direkt.
Petra,
Nej hu 9 månader med hemsk pms är man gärna utan!!! Jag har ju inte pms normalt heller så jag är som sagt inte alls van vid humrösvängingar orsakat av hormoner. Ja vädret är verkligen något för sig, och som du säger så hjälper det kasnke till att svänga lite extra i humöret också.
Sweflo,
Jag har också förstått att humöret verkligen kan krånlgla efter förlossningen. De flesta går väl igenom ngn form av gråtfas om jag förstått det hela rätt. Samtidigt som man är lycklig och även känner sig lite vilsen i sin roll som mamma med allt vad det innebär.
Plus trättheten såklart.
Jaja, det blir som det blir....
Skicka en kommentar