måndag, juli 27, 2009

Ibland stannar tiden en stund

Sedan går den vidare igen.
Men allt är annorlunda....

Jag har tappat orden.
Det är som om mitt huvud ekar tomt.
Men mitt bröst är sprängfyllt av känslor.

Fick i helgen veta att en av mina allra käraste vänners mamma gått bort.
Jag har vetat sedan länge att hon varit sjuk.
Men eftersom jag inte pratat med min vän sedan i mars när vi träffades då jag var i Sverige så har jag inte riktigt förstått hur pass dålig hennes mamma blivit under de här senaste månaderna.
Så trots allt så kom budskapet som en chock.

Det var år sedan jag träffade hennes föräldrar. Senast var nog på mina vänners bröllop tror jag... Och det är länge sedan. Ändå är det något alldeles speciellt med de vänner man har känt sedan man gick i skolan. Inte enbart för att man har följts åt så länge, utan också för att man faktiskt känt och träffat deras familjer. Föräldrar. Syskon.
Man har på något vis en liten relation även till dem.

Det är annorlunda med vänner man träffat under senare år. Tycker iallafall jag. Inte så att man har en sämre eller svagare relation till dessa vänner. Men man har definitivt mindre "bakgrundshistoria" med deras familjer. Detta är såklart inget som spelar någon roll för den egentliga vänskapen i sig. Men när något sådant här händer så blir känslorna annorlunda när det handlar om en vän vars familj man känt. Jag tänker då på känslorna man själv får när man får reda på att något hänt deras familj. Deras sorg blir än mer tydlig i ens eget liv. Man delar den på ett annat sätt än med de vänner som förlorar anhöriga man aldrig träffat. Säkert för att deras sorg då inte enbart är "deras" utan för att den också snuddar lite vid en själv. Trots att det kan vara åratal sedan man faktiskt sågs så gör det ont. Som en skärva vasst glas i foten.

Efter att jag fått veta vad som hänt kom tårarna.
Och med dem minnena.
Det är många år sedan nu. Men jag minns nyårsfester vi hade hemma i min väns föräldrahem. Jag minns övernattningar. Frukost. Fika. Tjejkvällar.
Jag minns sköldpaddorna.
Jag minns provningar av min balklänning som gjordes där eftersom min vän sydde den till studentbalen.
Och framförallt minns jag värmen.
Det var alltid alltid alltid en enorm värme i hennes hem.
Som att gå in i en öppen famn.
Alltid fanns det tid att lyssna. Att prata. Att skratta.
Alltid fanns det plats för ytterligare en tallrik till middagen.
Ett hem fyllt av kärlek.

Älskade E.
Jag hoppas önskar och tror att ni i din underbara familj ska kunna stötta varandra nu.
Och jag vet att det frö av kärlek som såddes och vårdades av dina föräldrar spritt sig och nu blommar för fullt både i din familj och hos dina systrar.
Jag är så ledsen att jag inte finns på närmare håll.
Både jag och M vet ungefär vad ni går igenom nu, även om sorg alltid är individuellt. Alla har vi vår egen sorg. Alla handskas vi med den på olika vis. Men vidden av den är ofta densamma oavsett vem som sörjer eller på vilket sätt.
Och även om det ligger ett hav mellan oss.
Så tänker vi på er.
Känner vi med er.
Vi finns här trots avstånd i både tid och rum.

Och jag kommer för alltid att minnas din mammas underbara skratt!
Hennes skånska R när hon med sina ögon fulla av glitter log stort och sa "Nämen ååååå vad rrrrrrrrrroligt!".

Hon kommer att lämna ett tomrum även hos mig.

10 kommentarer:

Suzesan sa...

Åhhh så sorgligt. Visst är det så där som du beskriver med vännernas familjer.

Må hon vila i frid och jag beklagar. Jag vet hur det är att ha sorg.


Önskar dig en bra dag trots allt.

"Upp med nosen"(lättare sagt än gjort.)Sorg måste man få låta ta sin tid. Men man ska släppa ut den.
Precis som du skrev den är ensam och individuell.

Kramar
/Susanne

Inger sa...

Så varmt, fint och insiktsfullt du har skrivit. Har inget mer att tillägga, men jag blev berörd av det du skrev och nickar stillsamt instämmande.
Kram!

Marianne sa...

Å kära Saltis, så tråkigt! Visst blir det en egen sorg också, du har ju en relation till hennes mamma, en egen relation även om ni inte har träffats på senare år. Hon är ju en del av din uppväxt, det är inte konstigt att det gör ont i dig också! Och visst spär det på smärtan att vara så långt bort, att inte kunna hålla om och gråta tillsammans. Det är svårt att bo utomlands ibland.

Nu önskar jag att jag var hos dig och kunde ge dig en stor kram, men jag får skicka en i stället.
EN STOR VARM KRAM TILL DIG, SALTIS!

Anna, Fair and True sa...

Vad tråkigt att höra om din väns mamma. Men hoppas hon läser det du skrivit för det var jättefint!

Emmama sa...

Många kramar till alla er, vad fint du skriver! Känner känslan så starkt nu när jag är bland mina barndomsvänner och träffar deras föräldrar som jag känt sen jag var liten. Visst har man en stark relation till gamla vänners familjer!

Ta hand om er!
KRAM.

petchie sa...

Vad fint skrivet och så sant som du beskriver det. Man har en annorlunda vänskap med de vännerna som man har sedan barndomen. Man har vuxit upp tillsammans med dem och deras föräldrar och syskon. På ett sätt en närmare kontakt, och närhet till deras bakgrund. Det är alltid så svårt att vara så långt borta vid sådana här tillfällen men jag tror att din vän värms av dina fina ord.
Stora kramar från Puerto Rico - jag är äntligen tillbaka i bloggsfären!

Saltistjejen sa...

Tack alla för era fina kommentarer!
Jag har inte haft tid eller möjlighet att svara individuellt på dem men de värmer!
Kram till er alla!

underytanjag sa...

Blir ledsen även jag. Kram.

Västmanländskan sa...

Åh, så tråkigt. Men din vänninna är kan vara glad som har en vän som du som sänder varma och vackra tankar som tröst.

Saltistjejen sa...

underytanjag,
tack! Ja det är sorgligt.


Västmanländskan,
tack!