fredag, juli 10, 2009

Mentalt oväder

Ok igår var ingen bra dag. Alls. Rena rama skitvädret drog förbi. Storm, orkan, åska, blixt och dunder. Samt störtregn.

Konstigt tycker ni som har koll på vädret här i nordöstra USA. Det var ju kalasväder igår ju. Sol från blå himmel, lätt vind samt alldeles lagom skön temperatur på lite över 20 grader. Vad snackar hon om egentligen???

Jodå, ni har så rätt. Utanför mitt fönster var det sol och sommar.
Orkanovädret som drog förbi under gårdagen var helt enkelt mentalt.
Jag fick ett email igår som gjorde mig extremt upprörd. Arg. Genomledsen. Besviken. Skitförbannad. Frustrerad.
Ja känslorna pendlade hej vilt fram och tillbaka. Som ett pendeltåg som fått spatt. Mest mellan stationerna "Så-arg-att-jag-gärna-skulle-tagit-en-påk-och-smällt-till-personen-ifråga-på-käften" samt "Så -ledsen-över-att-jag-inte-vet-vad-jag-ska-göra-åt-situationen".

Jag blir sällan arg. Iallafall sådär riktigt riktigt arg. Visst, irriterad, småilsken och allmänt sur det kan jag bli till vardags. Då oftast över småsaker. Ni vet det där man oftast blir irriterad över men som egentligen inte betyder något. Att den som tog sista toapappret inte satte dit en ny rulle. Att soppåsen stått och luktat urkans hela dagen för att man glömde slänga den på morgonen. Att man missar bussen. Att man kommer till jobbet och inser att man glömt mobilen hemma.

Men riktigt riktigt arg, det blir jag bara någongång ibland. Hittills har det varit väldigt sällan faktiskt. Och det är nästan alltid en och samma grundkänsla som utlöser ilskan. Känslan av att ha blivit orättvist beskylld för något. Att känna att man blir anklagad för något man inte alls tycker att man borde bli anklagad för. Att någon har negativa åsikter om ens uppträdande eller person eller instats som man helt enkelt inte kan förstå. OCH när dessa åsikter uttalas på sådant vis att man har noll möjlighet att försöka förklara eller ens få en mer nyanserad bild av händelseförloppet. Då blir jag arg. Arg arg arg arg arg. Så arg att jag mer än gärna skulle vilja göra något fysiskt. Som att slå hårt. På något. Eller någon. Ofta faktiskt personen ifråga.... Det är inte vackert. Inte vackert alls. Jag vet. Men sådan är känslan. Inte ett dugg kreativ. Inte ett dugg fantasifull. Bara bara ren skär urilska.

Oftast mynnar den även ut i tårar. Ilsketårar. Besvikelsetårar. Tårar av frustration. Tårar även av ledsnad. Faktiskt. För under ilskan bor även ledsenheten. Iallafall i min värld.
Jag vill ju inte vara missförstådd. Jag vill ju inte att andra ska tycka och tänka negativa saker om mig som jag inte ens kan ha en möjlighet att försöka förklara. Sådant gör mig ledsen. Ända in i märgen. Ända ut i hårstråna. Genomledsen. En ledsnad som nästan genast göder min ilska igen. Tårar som regnar ned på en redan välgödd ilskeåker.
Så går det runt runt runt. Ilska-ledsenhet-ilska-ledsenhet. Varv på varv på varv.

Som sagt. Inte vackert. Inte kreativt. Bara känslor som rusar runt i huvud och kropp likt galna andar. Fyller en så man knappt kan fungera. Man kan inte tänka på något annat. De har liksom intagit alla ens system. De pumpar runt i kroppen. Vare sig man vill eller inte.

Så vad gör man ?
Vad gjorde jag?
Jo, jag mailade M. Ett lååångt mail. Berättade om situationen som uppstått.
Stackarn. Han kom och torkade mina tårar och lyssnade på min ordsvada.
Jo för vi sågs hemma sedan och pratade igenom det hela.
Han höll med mig. Han stöttade. Och vi vred och vände på det hela. Fram och tillbaka.
Men ingen har någon lösning. Inte i nuläget iallafall.
Mer än att jag nog får försöka acceptera situationen som den är.
Svälja lite och gå vidare.
Tills den dag när det faktiskt inte går längre.
Och om det fortsätter såhär så vet jag att den dagen kommer att komma.
Förr eller senare.
Jag kan bara hoppas på senare...

För det är ju detta med mig också.
Det att när jag blir så här urilsken och genomledsen.
Då har jag svårt att hålla tyst.
Jag vill prata. Förklara mig. Få förklarat för mig.
Jag vill förstå. Förstå den andres tankar. Hur kunde detta uppkomma? Hur kan min och den personens världsbild vara så diametralt olika?
Jag vill reda ut. Hitta en lösning och gå vidare.

Men nu skulle detta troligen endast göra ssituationen än värre. Inte tillföra något bra vare sig för mig själv eller situationen ifråga. Absolut inte i detta specifika fall.
Så jag har lovat mig själv att hålla tyst. Att sköta mig. Att inte få ett utbrott, även om det banne mig fortfarande ligger och skälver under huden. Om någon testade skulle jag nog mäta ett antal siffror på Richterskalan.
Men jag skärper mig.
Jag har lovat mig själv och jag har lovat M.
Det stjäl energi.
Enormt mycket energi.
Men jag ska verkligen göra mitt bästa.
Jag vill åtminstone agera på ett sätt som gör att jag kan fortsätta se mig själv i ögonen. Att jag kan bära mitt huvud högt. Att jag inte sjunker till samma låga nivå som personen ifråga.
Jag vill inte komma med anklagelser som inte har någon grund.
Om det är något jag vill. Något enda. Så är det att reda ut detta. Att prata igenom det och komma fram till något. Ja, jag vet inte vad egentligen, men kanske något kreativt?
Om det går.
Men som sagt i nuläget håller jag tyst.

Skönt att det är helg snart.
Just nu behöver jag bara stå ut en dag. Idag. Sedan har jag två hela dagar på mig att försöka komma över ilskan. Låta orkanen dra vidare och förhoppningsvis dö ut.
Och mitt i allt detta känner jag mig så oändligt lyckligt lottad över att jag har min familj. Att jag har M som stöttar mig till 2000%.
Att jag har Lill-Skruttan.
Att borra in näsan i hennes nackveck kan lugna den värsta tromb.
Så det har jag gjort. Mycket.

Nu får vi se vad som händer.
Only time will tell...

19 kommentarer:

Jemayá sa...

Usch vad jobbigt - men jag förstår dig. Kanske för att du beskriver så otroligt väl känslorna - jag blir också sådär blixtrande arg, mera sällan nu än förr och något av det värsta är att inte få reda ut saker och ting som hänt. De senaste åren har banden helt totalt klippts av till två personer - sådana som med en gång bestämmer en sak och sedan hjälper inget mer. Svårt att acceptera, tidigare har jag alltid kunnat be om ursäkt om det är jag som sårat eller varit för stor i truten, men jag har inte stött på människor som med en gång knäpper till som musslor och blånekar till att höra någon förklaring - i ena fallet var det sista jag ville att såra, men personen ville förstå på ett viss sätt och då hjälpte inget. Men nu handlar det om dig - verkligen lyckans ost då du har din man, men jag förstår detdär med att det sitter i en. Hjälper det alls att tänka att den andra personen har sina egna spöken och problem som du nu av någon orsak "utlöst"..? Hjälper säkert att sova på saken, kanske det känns mindre dramatiskt efter en natt. styrkekramar!

Pratglad sa...

åååå tungt!!! *kramar om*

anar att det handlar om märkligt utövat ledarskap och kan inget annat än beklaga sorgen.

Glöm inte att du är BRA! Att du KAN en massa saker, att du nått dit du är idag på EGNA meriter och att du DUGER precis som du är!!!!

*långa varma kramar*

olgakatt sa...

Man kan inte gilla alla och inte vara gillad av alla - så är det ju bara. Är det någon man måste umgås med eller jobba ihop med måste man ju hitta ett system för "peaceful co-existance" och då är det ju bra om det kan redas ut en gång för alla. Men tasksparkar är bara inte att stå ut med! Då ska man - som du så klokt säger - inte sänka sig till den andres nivå! Och är det en kvalificerad energitjuv som gett sig på dig så var på din vakt! Inte ett lillfinger till!
Huvudet högt, Saltis! Du är bäst!

S w e F l o sa...

Vet precis vad du menar! Tur nog händer det bara någon gång väldigt sällan fö rmin del. Det där med energitjuv är helt sannt; jag hade en person för flera år sedan som var oerhört irriterande, och Ken bad mig till slut att sluta prata med henne, jag var alltid så uppriven och upprörd varje gång jag pratat med henne. Efter flera år sade jag faktiskt upp bekantskapen. Det var faktiskt det bästa i just den här situationen. Men det är väldigt jobbigt när man blir falskt anklagad för något. Det hände mig -95. Jag vibrerar fortfarande av ilska när jag tänker på det, blir så jäkla arg! Kram!

Marianne sa...

Åh, kära, kära söta Saltis! Det är ju inte länge sedan jag hade samma känslor som du vet. Jag önskar så att jag kunde göra någonting, men jag kan ju inte göra mer än skicka kramar till dig och tala om att jag förstår dig innerligt väl och tänker jättemycket extra på dig nu. VAD den där personen än säger så VET jag att den har fel. För jag VET att du är en innerligt GOD person. Och som du säger, en av de värsta komponenterna i en sån här situation är när man måste hålla tyst. Det är så förfärligt hemskt jobbigt när man inte kan GÖRA någonting åt saken. Det tär nästan mer än saken i sig.

Gör som du har börjat, snosa i Lillsktruttans nacke och krama M ofta och hårt!!! Det är SÅÅÅ skönt att du har honom! Han verkar vara en så himla bra människa!

STORA, STORA KRAMAR TILL DIG, JAG TÄNKER JÄTTEMYCKET EXTRA PÅ DIG NU! KRAM!

Saltistjejen sa...

Jemayá,
tack för ditt stöd!
Jag har heller oftast inga som helst problem med att be om ursäkt ifall jag åsamkat någon skada på något vis. Om de är besvikna eller liknande. Men för att kunna göra detta måste det finnas en öppen dialog. och i detta fallet gör det inte det. Tyvärr. Jag skulle gärna föra en dialog, men i nuläget tror jag itne det är så smart. Så jag försöker att skaka det hela av mig och inte ta det allt för personligt och se vartåt det hela leder. OM det upprepas, viklet jag tyvärr är nästan säker på att det kommer att göra, så får jag ta ställning till det då. Vi får som sagt se hur det hela avlöper. Det är bara så trist när sådant händer.
Stor kram!


Pratglad,
japp! Du satte fingret rätt på spiken! Det handlar tyvärr om ledarskap. Och framförallt om exempel på hur ledarskap INTE bör bedrivas....! Det är även detta som gör att jag känner mig lite "bakbunden" och inte riktigt kan agera på det vis jag egentligen skulle vilja. Otroligt oproffsigt beteende är väl det minsta man kan kalla det. Tyvärr är det väl rätt vanligt bland många chefer...
Gulledu! tack för dina fina ord också! Känns bra att kunna få lite stöd när man själv känner sig lite "vinglig". Särskilt från dig som jag är rätt säker på vet vad du pratar om! :-)
Kraaam!


olgakatt,
tyvärr handlar det i detta fallet inte så mycket om att gilla eller inte gilla personen ifråga. Utan snarare det att jag blir urledsen samt fly förbannad när jag tänker på hur personen hanterar vissa frågor. Eller inte hanterar dem. Beroende på ur vilken vinkel man ser det hela.
Jag försöker nu mest att köra på och inte gräva ner mig alltför mycket i det hela. Och jag hoppas att det ska rinna av mig om ett tag. Men än känns det tyvärr lite för färskt för att jag helt ska kunna ignorera det hela. Hoppas att tiden ska göra sitt. Åtminstone till nästa gång...
Jättetack för uppmuntran iallafall!!!
Kramar!!


SweFlo,
ja det är ju sådant som kan hända och som händer då och då i livet. Men i detta fall känner jag att jag är lite "fast i en fälla" eftersom det tyvärr handlar om mitt jobb.
Nu försöker jag ändå att fokusera på sådant som ändå är bra och inte tänka så mycket på personen ifråga.
Vi får se om jag lyckas.
Jag ska inte sticka under stol med att jag känner mig glad över att det snart är helg. Och att jag idag fick veta att personen ifråga ska ha en eller två veckors semester i början av augusti. Alltid några dagars respit.... ;-)
På många sätt är din situation dock värre tycker jag. jag har inga personeliga band till denna person utan allt är helt jobbrelaterat. Så mitt personliga liv försvåras inte på det vis du beskriver. Då är det ju oftast ändå mer känslor inblandade och det kan skapa mycket djupare sår. Skönt att du iallafall lyckades bryta! Man ska inte behöva ta skit. Inte i längden. inte från någon. Det är iallafall vad jag tycker.
Kraaam!


Marianne,
Å vad du är go!! Blir nästan lite tårögd....
Jo jag vet ju att du känt exakt samma sak för inte alls länge sedan. Tyvärr. För jag önskar verkligen ingen att känna såhär eller bli behandlad på sådant vis. Och ja, jag tror att jag för tillfället egentligen mår värst av att jag inte kan gå till personen och prata om det. Reda ut det hela. Eller åtminstone vädra mina egna tankar och åsikter. För det är så jag fungerar. Jag vill gärna vädra ut skitlukten innan den sätter sig permanent fast i väggarna, så att säga...
men nu går inte det, så jag får väl bara försöka att inte tänka så mycket på det hela. Hoppas på att det blir bättre, men om det upprepas får jag se vad jag gör då. vet inte riktigt utan det får man ta ställning till om det sker.
Många många SVALA kramar (jag vill ju inte gärna skicka mer värme till dig nu...det har du ju redan så gott om...)!!!!

Pratglad sa...

ledarskap som inte är genomtänkt och som ofta dessutom är kontraproduktivt är alltför vanligt. själv är jag för närvarande begåvad med en chef som faktiskt hanterar ledarskapet riktigt hyfsat.

Men för dig handlar det ju om att fundera över balansen. Vad är det värt, vad går att åstadkomma trots dåligt ledarskap och var går smärtgränsen? Troligen kan du inte svara på alla frågorna redan nu och troligen pallar du, som vi andra, rätt länge. Men som sagt - till vilket pris?

Det här med att drabbas av mindre lyckat ledarskap innebär i alla fall för mig att jag lider långt utanför den tid som det egentligen handlar om. I perioder går det att stå ut. Men då beror det, för mig i alla fall, på att det finns andra runt omkring som tror på mig och peppar mig. Jag hoppas verkligen att du kan få omge dig med sådana energigivare också! Samtidigt är relationer i arbetslivet ett svårt kapitel för sig själv. Jag kan verkligen få SPUNK och det rätt ofta. Tyvärr är historierna på mitt jobb så sammanvävda med vad vi gör, att jag sällan orkar/vill avslöja tex i tråden vad det handlar om. Det skulle lätt gå att gissa vem som är vem i mina dramer...

Jag önskar dig en lugn helg, en helg där du kan få koppla bort kaoset och ta djupa andetag. Det oroande i din sits är ju att det inte handlar om nån engångsföreteelse. Så var RÄDD om dig, gumman!!!!

Ett stort gäng kramar till!!!

Saltistjejen sa...

Pratglad,
å TACK för ditt underbara stöd!!! Det värmer.
Jo det är självklart att vi alla har en smärtgräns. Jag får se vad som kommer att hända länge fram. Hur det hela kommer utveckla sig. Och sedan får jag avgöra då hur jag ska göra. Som det känns nu så kommer jag helt klart inte att kunna "hålla käften" om det fortsätter så här länge fram. Då kommer jag troligen att "ta tjuren vid hornen" och försöka få till en dialog. Men som sagt, just nu är det lite för skört för att göra detta. Jag är ju väldigt ny här och vill helst försöka att komma i en något annorlunda sits först. Mest för att jag tyvärr tvivlar på att personen ifråga ens kommer vilja försöka förstå hur och varför jag känner som jag gör. Att det faktiskt handlar om ett otroligt oprofessionellt handlande från personens sida. Men men som sagt. Det får framtiden utvisa hur jag kommer att agera.
Jag har ju dock "lyxen" att kunna outa väääldigt mycket egentligen. Eftersom ingen på mitt jobb, vad jag vet iallafall.... kan svenska, hahaha!!! Så det ska rätt mycket till för att mina ord här på bloggen (eller ev i tråden) ska nå hit och därav kunna bita mig i baken... ;-)
Men jag vill ändå inte gå in på alltför mycket detaljer. kanske framförallt eftersom det egentligen inte är detaljerna som gjort mig upprörd, utan hela grejen. I stort. Att vuxna personer i en maktposition överhuvudtaget kan ha mage att bete sig på detta viset. DET upprör mig!
Men jag ska verkligen försöka att inte älta detta alltför länge. Jag har gett mig själv en vecka MAX att fortsätta ha detta i huvudet. Helst kortare såklart...
Men sedan måste jag helt enkelt skaka det av mig så mycket det går och fortsätta med mina projekt. Jag tror verkligen det är möjligt. Mest för att det är en tröstande och stärkande tanke (och känsla) att jag faktiskt inte gjort något fel. inte alls. Inte i detta sammanhanget då menar jag såklart. Allt jag sagt och gjort kan jag rakryggad stå för OM det någonsins kulle komma upp till diskussion. DET känns skönt!
Tack igen vännen!!!!!!
Och KRAAAAM!!!!

Marianne sa...

Tack för dina svala kramar, de behövs! : D

Precis, det där med att vädra ut skitlukten direkt, att göra något åt saken. Det hjälper, då känns det bra för att man har gjort någonting. Men varken du eller jag kan göra det.

När det är privat är det jobbigare för att det är fler känslor, när det är jobbrelaterat är det jobbigare för att det kan få ekonomiska konsekvenser. Hur man än vänder sig har man rumpan bak, på något vis.

Men nu vaknar du till en ny dag och jag hoppas att det hela kan sjunka undan lite. Lördag och du är hemma med Goungen och M. Ni får ta en riktigt rask långpromenad för att arbeta undan lite energi, eller storstäda eller liknande.

Förresten, det där med att någon berörd ska kunna förstå vad du skriver: Du skriver inte mycket om vad någon annan har gjort, bara vad du själv känner och på ett sätt som INTE "pratar skit". Så du behöver nog inte vara orolig för det. ÄVEN om exakt den personen skulle få det översatt så finns inget som talar om exakt VAD det handlar om, bara att det handlar om någonting. Om du förstår vad jag menar.

STORA STORA BAMSEKRAMAR, JAG SKICKAR MED LITE SOL OCH VÄRME SOM KAN TINA UPP I KAOSET! KRAM!

Emmama sa...

Finaste Saltis! Jag blir ARG, inte minst för att jag förstår känslan litegrann. Min situation som jag bloggat lite om var att jag blev mobbad/trakasserad av en kollega på jobbet och hon gjorde mina jobbdagar extremt svåra genom att sprida lögner om mig samt ifrågsätta allt jag gjorde. Att du nu upplever en chef göra (kanske) nåt liknande är så tråkigt att höra för det är en svår sits när du dessutom är ny! Och att skicka ett mail och inte ta diskussionen med dig, bara det! Men, att ligga lågt är säkert rätt för att nå ditt syfte även om en liten smocka säkert hade lättat lite på trycket.. :)

LYCKA TILL med detta, jag tror och hoppas det kommer ordna sig, många kramar!

Suzesan sa...

Åhhh Saltis jag läste inte igår. Men nu min support!!SUPPORT. Ge dig inte ta ingen skit. Lättare sagt än gjort. Energitjuvar vet väl hur de ska sätta spiken för att den ska gå rakt.Ett slöag så är spiken nästan nere"

Men det är sagt så mycket bra och jag håller med i allt.

Mina tårar rann när jag läste hur du beskrev hur arg man kan bli, när man väl blir arg och hur kränkt man känner sig när man utsätts för dåligt ledarskap eller just bara oskyldiga anklagelser eller påhopp utan att kunna försvara sig.

Det är som att gå in i en stenvägg.

Jag trodde det bara var jag och någon enda till men att det känns precis så där med ord var så skönt att lösa. Som upplevde ilska så där.

Jag råkade ut för en sån dära i höstas.
Hon hade mage att ringa mig efter några veckor och upprepa samma sak. Elakt. Men det var nog för att hon fick inte den reaktionen som hon ville när hon gjorde det första påhoppet.

En ledare och inget annat än rätt hade jag gjort. Jag har aldrig råkat ut för sånt innan, precis sånt här.

Men då släppte det för mig när hon ringde, så hon har nog aldrig hört så mycket skit i sitt liv. VAD JAG SKÄLLDE. Det handlade bara om att hon skulle göära mig illa.

Jag anar lite när jag läser ditt inlägg och dina svar på kommentarer.

Gå på magkänsla Saltis hur du ska agera, för kanske det är så att hon vill få dig arg för att kunna se oskyldig ut och säga "Titta som hon uppför sig"

Men ta ingen skit!!!!Handlar det om "maktmissbruk" på jobb, som jag antar, så är det väldigt svårt att försvara sig.

Personen kanske gjort så mot andra eller så har du egenskaper (vilket jag tror) som hon stör sig på och känner sig hotad av.
Du är ordentlig och noggrann och då letar såna fel. Så är det för mig. Några kan leta fel och när de inte hittar det de söker då får jag OFTA en "kniv i ryggen" som jag måste lägga energi på helt i onödan. Min lärare en gång kallade sånt för "svinhugg i ryggen"

Jag vinner inte alltid i såna konflikter för det går inte när de inte kommunicerar utan bara anklagar, de för en dialog med sig själva för såna når man inte. Men asså jag vet vem som ljuger och vem som inte ljuger. Man kan knappt försvara sig mot såna. Men GE DIG INTE...tänk ut en lösning. En startegi!
Jag skriver hon hela tiden och jag vet ju inte det. Om det är det. Ofta är det kvinnor som är bra på att såra andra så där. Avund. Så fegt att skicka mail att inte ta det öga mot öga. Fegt och lågt. Det svåraste är att inte göra som de... med samma metod. Förr när jag var yngre då skulle jag ofta hämnas men det har jag slutat med*fniss*

Där får man verkligen bromsa sig, men gör det om magkänslan säger att det är rätt. Samma sak.
Men ha i åtanke att det är en ledare en dålig sån. De rider på sin titel. Inget annat.

Försök precis som du gör tänka på vad du har och denne ledaren inte!!! Åhhh vad snäll M är som gjorde så att han torkade dina tårar när du behövde det som mest.

Som jag skrev en gång till Marianne när hon var ledsen/arg...så är jag moi..ofta lik. När de går över lik för att få rätt eller få som de vill. Men jag lever ännu. Mumiens återkomst muahahaha. Fyfan vad det är hemskt när man är fast i en fälla. Men gå på magkänsla. Oavsett om det kostar "ett pris", för det kommer kanske ändå isåfall bli mera. Om det inte är första gången. Gör nåt som personen inte förväntar sig!!!Hoppas inte att det blir nåt mer. Jävla surkärring/gubbe vilket det nu är den som gör så mot dig!!

STORA STORA TRÖSTEKRAMAR

/Susanne

Sporty Spice sa...

Oj då!? Låter inte alls kul. Men jag vet exakt hur du känner. jag är lite likadan. När jag blir så arg börjar jag också ofta gråta. Hoppas i vilket fall att det löser sig snart - och du får försöka ventilera med M och vänner istället. Kramar från CT.

Taina sa...

Styrkekramar till dig bästaste Saltis!!! Kram, kram, kram,kram, kram, kram, kram, kram, kram i MASSOR!!!

Ulrika sa...

Hej!

Jag kommenterar ju inte så ofta men jag läser ofta!
När jag läste att det handlade om ledarskap funderar jag på om även kulturskillnader har med saken att göra. Vad jag menar är att chefskulturen här i USA är ganska annorlunda än den i Sverige. Något som jag själv har fått erfara och som jag tycker kan vara väldigt svårt att hantera.
Naturligtvis handlar det om personligheter också men blandat med hur chefskulturen ser ut här så kan det blir extra extra jobbigt i vissa situationer tycker jag. Nu vet jag ju inte om det är så men det var en tanke som dök upp för att jag själv har känt på det.
Anyway, jag känner med dig och jag är säker på att förr eller senare kan du hitta nån slags lösning som du kan känna fungerar för dig. Jag har en "hylla" inne i mitt huvud där jag lägger tankar och känslor jag inte vet vad jag ska göra med för stunden och sen efter ett tag så plockar jag upp dem och ser om några nya ideer, tankar, känslor etc har dykt upp.
Kramar till dig!

Desiree sa...

Usch fy vad hemskt och jobbigt. Stor tröstkram till dig. Jag känner så väl igen mig med sätter på hur du reagerar. Jag brukar också regera på precis samma sätt då jag blir riktigt upprörd. Jag hoppas innerligt att det inte är någon av dina närmaste som sagt något negativt om er eller erat liv i USA och att inte heller någon anklagat dig för att göra fel på något sätt vad gäller lillan. Du är en underbar person och en helt underbar mamma Saltis och låt ingen annan få dig att tro något annat. Du lever ditt liv på det sättet du önskar och det är ditt liv och din familj sedan finns det en massa männskiskor som tycker och tänker en massa och kanske skulle gjort eller levt annorlunda men saken är den att de är faktiskt inte du. Jag hoppas att det snart känns bättre igen och att det löser sig eller att du kan lägga detta bakom dig och gå vidare.

Stor kram

Saltistjejen sa...

Marianne,
tack för dina kramar och ditt stöd!!!!
Det känns faktiskt mycket bättre nu idag så jag hoppas verkligen att jag kan lämna detta bakom mig nu. Iallafall tills det händer igen. Vilket jag tyvärr tror att det kommer att göra så småningom. Men jag hoppas det kommer dröja ett tag iallafall... ;-)
Jättekram!!!


Emmama,
å tack gulliga gulliga du för din förståelse och ditt stöd!!
Jo, jag minns att du hade det väldigt turbulent omkring dig ett tag men du gick ju inte heller in på detaljer så jag hade ingen riktig aning om vad det var som hänt. Riktigt så illa som din kollega behandlade dig har detta inte varit. Jag tror t ex inte det är utstuderat och personligt mot mig egentligen utan mer en personlighet och ett sätt att kommunicera som jag inte riktigt tycker är passande för en chefsroll. Tyvärr är personen ifråga nog likadan mot de flesta. Jag blir dock ändå jättearg och ledsen och besviken när det drabbar mig själv eftersom jag tycker det är både onödigt och oproffsigt. Och det värsta är som sagt att man inte kan säga ifrån. Inte kan säga vad man tycker och känner för då riskerar man att det hela förvärras vilket skulle göra det svårare att arbeta vidare.
Kramar i mängder!


Suzesan,
men gulledu! Tack!!
Jag håller helt med dig. man ska inte ta någon skit. Inte från någon. Men i vissa situationer är det svårare än andra att försöka lösa det hela utan att göra skadan än värre. Tyvärr.
Jag försöker verkligen att tänka och finna styrka i att jag själv inte sjunker lika lågt. Att jag genom att inte "hämnas" som du kallar det, faktiskt gör något såm otroligt mycket bättre och mer vuxet än vad denna eprson gjort. Vi får se vad som händer framöver men just nu känns det mycket bättre. Jag hoppas och tror att jag kan lägga detta bakom mig, åtminsteon för tillfället.
Jättekram!!!


Taina,
tack vännen!!!!!
Du är väl i Sverige nu väl?????
Eller på väg?
Hoppas ni får en underbar semester!!
Bamsekram!


Ulrika,
tack!!!!!
Jo jag tror att det till viss del kan handla om kulturskillnader, men i detta fall vet jag itne säkert. Personen ifråga är inte amerikan, MEN har bott och arbetat här samt i Kanada i säkert 10 år eller så. Vilket kanske satt sina spår i hur man hanterar vissa jobbsituationer. Självklart färgas man, men jag tror i detta fall att det handlar främst om personlighet tyvärr.
Vad intressant att du berättar om din "hylla"!!! :-)
Det låter smart tycker jag. jag tror det är bra att inte älta alltför mycket och för länge utan som du säger lägga undan det hela ett tag och sedan ev ta fram och fundera över det när man fått lite mer perspektiv på situationen. Tror att man då kanske har större möjlighet att hitta en mer kreativ lösning på problemet då.
Kramar!!


Desiree,
å tack! Vilka jättefina ord!!! :-)
Ja det är ju inte alltid så lätt att lägga band på sig. Jag är som sagt inte någon som ofta blir såhär arg eller ledsen, men det är verkligen just sådana här typer av situationer jag inte klarar av. orättvisa beskyllningar och anklagelser. Antinge det gäller mig själv eller andra i min närhet så blir jag rasande arg och otroligt ledsen. På samma gång.
Som tur var är detta inte fråga om någon i min privata närhet. Det är helt enkelt jobbrelaterat vilket gör det enklare på många vis. Det är ingen attack mot mitt personliga och privata liv eller val, utan "endast" ett oerhört illa skött jobbrelaterad situation. Jag är faktiskt glad att det inte handlar om något någon i min närhet som vänner eller familj gjort detta för det skulle varit ännu värre. Nu handlar det mest om att göra det bästa och jag tror att jag redan lyckats ta första steget bort från detta. Mentalt. Att lägga det bakom mig.
Sedan får jag se hur jag ska hantera det om det upprepar sig. Vilket jag tyvärr misstänker kommer att hända så småningom. men det får jag som sagt se då.
Tack igen för ditt fina stöd!
Jättevarma kramar!!

Saltistjejen sa...

Sporty Spice,
TACK!!!
Det känns redan mycket bättre. Och ja det är ofta ganska jobbigt att sådan ilska alltid följs åt av tårar... Ibland vill man vara enbart glödgande arg, men för min del så är det ofta sammankopplat med besvikelse och då även ledsnad.
Kram!!

Anna, Fair and True sa...

Men nej vad tråkigt att höra att du är tvungen att gå igenom detta! Jag antar att det har något med någon på jobbet och jag hoppas verkligen att det löser sig snart! Jag har aldrig varit med om någon sådan svår situation och jag hoppas att jag inte behöver det *peppar, peppar* men kan förstå hur oerhört frustrerad du måste vara. Tänker på dig!! Stor kram!

Saltistjejen sa...

Anna Fair and True,
å gulle du!
Tack1
Nej jag hoppas verkligen du slipper för det är inte alls speciellt roligt. Alls.
Men nu känns det iallafall bättre.
Kram!