tisdag, oktober 05, 2010

5-års jubileum

Idag är det exakt fem år sedan jag lämnade Sverige för att bosätta mig här i New York. Den 5 oktober 2005 kom jag till New York för andra gången i mitt liv. Den gången var det för att bo här och skapa ett liv för ett tag framåt. M hade åkt ett par dagar i förväg så vi gjorde båda denna resan ensamma. En mycket märklig känsla som knappt går att beskriva för den som inte upplevt den. En tidig tidig och kylig höstmorgon släpade jag med mig två resväskor till bredden fyllda med framförallt kläder, och hoppade in i en taxi som tog mig till Arlanda. När planet lyfte och jag såg Sverige bli mindre och mindre under mig kändes det mycket underligt. Känslan av att inte vet när jag nästa gång skulle komma tillbaka. Och den än mer hisnande känslan när tanken snuddade vid att "Tänk om det aldrig mer blir Sverige...?" Vår intention när vi beslöt oss för att flytta hit var att vi skulle bo här i 3 år, men självklart kunde tankar som "tänk om aldrig mer..." krypa in då och då. Jag beskrev dessa tankar och känslor lite i ett tidigare Fredagstema.



Utsikt från vår balkong i Stockholm.


Strövområden i närheten av lägenheten i Stockholm. Här hade vi naturen inpå knuten och det kan jag sakna ibland.


Min älskade balkong. Den var inte stor, men den FANNS. Jag älskade att odla på den. Blommor, bär, grönsaker. Sista året vi bodde där såg den nog mer ut som en liten kolonilott och man fick knappt plats att sitta för mina tomatplantor, ärtplantor, jordgubbar och min spenat, mangold opch mina kryddväter tog upp så mycket plats. Detta kan jag sakna mycket mycket. Särskilt på våren.


En avskedfest för oss som våra vänner ordnade ett par veckor innan vi skulle ge oss av hit.


Jag med två av mina kära kära vänner en sådan där underbar sensommarkväll i Stockholm. Den sista vi sågs tillsammans på mycket mycket länge. Platsen var en av mina favoriter under sommaren. Nära vattnet och med mest träd och grönska omkring trots att det handlar om ett uteställe i innerstaden.


Mitt dåvarande labb - mina älskade vänner! Så mycket mer än enbart "jobbkompisar". Ett gäng jag verkligen fortfarande kan sakna även såhär många år efteråt. Det vi hade då kändes på många vis unikt med en otrolig sammanhållning där det var mycket högt i tak.


Allt detta byttes ut mot helt nya vyer. Både rent bokstavligt och mer teoretiskt. Nya synsätt. Nya tankar. Nya personer. Nya erfarenheter. Nytt språk. Fem år är en ganska lång tid. Mycket hinner hända. För vår del har det inneburit ett helt nytt vardagsliv, möten med otroligt många nya kulturer. Den amerikanska framförallt men även en mängd andra eftersom New York är en multikulturell stad och vi båda arbetar på mycket internationella arbetsplatser. Självklart har de här åren i ett nytt land i en ny miljö förändrat oss mycket. Jag är i grund och botten samma person som tidigare, men jag har ändå förändrat min syn på mycket här i livet. Det finns saker jag värdesätter på ett helt annat sätt idag än tidigare. Men jag har även blivit mer kritisk till en mängd saker och jag tror framförallt att våra erfarenheter av andra kulturer gjort oss både mindre "trångsynta" och också mer ödmjuka inför olikheter. Det finns färre känslor och tankar på "rätt eller fel" men desto mer "annorlunda" i våra liv nu. Erfarenheten av att vara invandrare har även den satt sina spår. Dels i högre förståelse för hur andra invandrare har det med svårigheter i allt från visumfrågor till synsätt på saker i vardagen och även den märkliga känslan av att faktiskt känna sig hemma på mer än ett ställe, i mer än en kultur.

Som svensk är det en enorm skillnad att komma utanför det svenska tycker jag. Kanske är det just för attt Sverige och svensk kultur fortfarande är en såpass liten och homogen kultur, oavsett vad personer som Sverigedemokrater och likasinnade tycker. När jag läser svenska tidningar eller lyssnar på svenska radioprogram och även i vissa fall när jag träffar andra svenskar i Sverige så inser jag hur oerhört lika alla tänker. På gott och ont. Det kan kännas otroligt skönt ibland. En del av mig slappnar av på ett helt annat vis när jag är i Sverige. Man känner inte bara igen saker utan man "kan" dem på något vis innan och utan. Och då menar jag ofta saker som sociala koder och just "tänket". Å andra sidan är det just den här likriktningen jag kan känna att jag har lite svårt att hantera numer. Jag får ofta känslan av att det är väldigt lågt i tak hemma i Sverige. Att man måste tänka, tycka, känna och resonera på ett visst vis för att bli accepterad. Om man sticker ut så är man väldigt konstig i folks ögon och många har svårt att förstå att man inte resonerar som "alla andra".

Svenskar har även en väldigt stark känsla för att tycka att "det svenska sättet" är det enda rätta. Man ska "göra som vi gör i Sverige". Vi vet bäst. Andra delar av världen är inte alls lika "insatta, kompetenta eller effektiva" som vi i Sverige. SAMTIDIGT känner jag att det är få nationaliteter som har så "dålig självkänsla" som just svenskar har. Beträffande sin kultur. Man är inte stolt över sitt land, kultur och ursprung på samma vis som folk från de flesta andra kulturer jag träffat på. Istället är uttryck som t ex "osvenskt" något som folk säger i positiv mening. Alltså att "något eller någon är väldigt osvensk" betyder ofta att den personen är väldigt utåtriktad, öppen och trevlig, jämfört med en s.k "typisk svensk" som då är någon som är "tystlåten, lite småbutter och instängd". Det här kan tyckas konstigt.



Här är vårt hus sedan 5 år tillbaka. Närmast till höger är ett hotell men bakom detta skymtar vårt hus. Bilden är tagen från linbanan som går till Roosevelt Island från Manhattan.


Här ser man huset från "baksidan" d v s från East River. Vårt hus är det mindre till vänster om det höga huset närmast vattnet. 



Efter ca 6 veckor i s.k temporärt boende fick vi äntligen vår egen lägenhet. Såhär tom var den i början.


Sedan kom våra väskor dit samt några saker vi handlat under de här första 6 veckorna.


Och så kom IKEA-lasset. Vi handlade nästan alla våra möbler på IKEA och fick det levererat till dörren.  Sedan blev det ett fasligt skruvande....


Vår utsikt hade även den bytts ut.


Numer är det himmel och upplysta hus vi ser. En av New York Citys alla Skylines...
Direkt från vårt vardagsrumsfönster.


I vårt närområde nu är det mest hus, gator och bilar. Men vi har inte så långt til Central Park vilket är något i båda uppskattar mycket. Här är isbanan som vi besökte vår första vinter i staden.



Och här är vi en av de första "vinterpromenaderna" vi gjorde här i Parken för 5 år sedan.



Som det ser ut idag så vet vi ju faktist inte riktigt vart framtiden kommer att ta oss. Vi kommer helt klart att bli kvar ett tag här i New York ett tag till, men vi vet inte hur länge. Mitt visum går ut om ett år. Frågan är om vi tills dess har lyckats få Green Card? Och även med ett sådant vet vi inte var, när eller hur vi kommer att leva framöver. Blir det i USA eller blir det Europa? Blir det rent av tillbakaflytt till Sverige? En enda sak är säker och det är att om ytterligare fem år kommer våra liv se väldigt annorlunda ut igen.  

27 kommentarer:

Katarina på Filippinerna sa...

Intressant att läs om vilka tankar och känslor du hade vid avresan till USA men också om de betraktelser du gör om Sverige som nation och dess kultur men också om oss svenskar.. Jag tycker du skriver med full träffsäkerhet!

du får mig att tänka på Desiree´s återflytt som inte heller är helt enkel efter åren utomlands. För egen del har vi Malaysia framför oss, vilket är ett mångkulturellt land, jag ser fram emot att flytta dit, men å andra sidan säger L. kanske vi ska flytta till Sverige. Det är med blandande känslor jag för för det, i alla fall just nu. Jag kan säkert anpassa mig tillbaka men L. som bott i flera länder och på flera kontinenter, jag tro det kan bli tufft, Sverige är litet och trångt!

Kram

Saltistjejen sa...

Katarina,
tack! Jo det är ju med blandade känslor man tänker på en eventuell tillbakaflytt. Svårt det där. man har bott borta och förändrats såpass mycket att jag är säkert på att att en återanpassning skulle bli väldigt jobbig. på flera plan. Samtidigt finns en del av mig som ändå längtar tillbaka. Främst till vänner och familj såklart, men även till just det svenska. Det "trygga". Det som för mig kan kännas så "självklart" på många vis. Som sagt en otroligt svår känsla det där. Malaysia för er tycker jag låter som något otroligt bra. Jag tror att du säkert kommer att trivas bra där och med din erfarenhet och dina kunskaper från Filippinerna så är du ju numer en van "utlandssvensk".
Kram!!!

Livet enligt Jenny sa...

WOW vad du på pricken fick till hur det är i sverige med Janatelagen och osäkerheten. Vi skall inte tala om att man känner sig som en rasist när man har en svensk flagga på verandan och hur sveriges nationaldag går helt obetydelselös förbi... DET skulle aldrig ske i USA. Spännande att ha hela världen framför sina fötter och inte veta riktigt vad som kommer att ske. Ibland kan jag önska att vi kunde flytta på oss. Meeen iom barnen så får vi hålla oss på hemmaplan, i alla fall tills de är stora och utflugna.
Kramen

Trillingnöten sa...

När jag läste klart ditt inlägg ville jag bara skrika "AMEN!" För det var så rätt och så lika det jag själv kände när jag åkte till NY och känner inför att förmodligen flytta till USA för gott. Det är så blandade känslor.
Och det där med det "svenska" tänket...jag känner också som du att det är "lätt" att vara i Sverige. Man behöver inte direkt tänka på hur man ska vara, man faller ganska snabbt in i vanliga mönster. Men vill man det egentligen? Jag vill vara förändrar, jag vill inte vara "typiskt" svensk, ändå är det så lätt att harva i gamla spår oavsett hur länge man varit iväg. Man är orolig för vad andra ska tänka och tycka om man är för frispråkig eller på annat sätt "konstig". Jag tänker på att inte tänka så varje dag. För vem bryr sig egentligen vad grannen Hilda tänker om en? Vad ska hon göra liksom?
Vi vet heller inte vad som väntar om fem år. Det är spännande, men samtidigt ganska läskigt. Jag vill veta, jag vill bygga mitt liv. Men är det inte så att det är resan som är själva meningen och inte alltid målet? :) Kram!

fruw sa...

Jag är inte utlandssvensk, men känner så igen mig! Har bott utomlands i några år (USA, Kina m fl länder) men aldrig mer än ett år i sträck. Min man har bott utomlands i ett par halvårsperioder. Nu bor vi i Sverige sedan många år, men vi har valt att bo i en förort som har riktigt dåligt rykte. För oss är den dock helt perfekt: Ett litet radhus mitt bland mängder av nationaliteter och etniska bakgrunder. Jag är så glad att fortfarande få utmanas, få anstränga mig för att förstå (pratar inte om språk nu, utan om tänk, kultur), lära mig. Och jag är så glad att mina barn på ett så fullständigt självklart sätt får lära sig att man kan se olika ut, prata olika språk, ha olika vanor. Och ändå finns här allt jag älskar med Sverige: Service, natur, trygghet... Skulle gärna bo utomlands igen någon gång, men har andra krav på förmåner (sjukvård, försäkringar osv) nu när vi har barn, så det känns inte så enkelt längre. Tack för intressant läsning!

Desiree sa...

Tiden gar verkligen snabbt. Ja visst ar det sa att man aldrig vet vart man hamnar. Vi vet inte heller vart vi bor om 5 ar. Det ar ju kort tid samtidigt som det ar lang tid. Om ni far green card ar da onskan att bo kvar i NY? Tror du att ni kommer att flytta ut till nagot storre om ni far green card eller kanner du att ni kan bo kvar i stan sa som ni gor i flera ar till?
Skulle ni flytta hem eller nagon annanstans sa nog blir det annorlunda. Att flytta tillbaka till Sverige for mig har varit delvis som att lara sig ga igen. Man har forandrats sjalv jattemycket pa att bo utomlands och sedan har Sverige ocksa forandrats en hel del. Man ser dessa forandringar mycket mer da man bor har och inte bara ar har pa tillfalligt besok. Happy five.
Kram!

debbie sa...

tycker man att "svenska tänket" är jobbigt, så är det väl inte konstigt om man använder osvensk som något positivt.
det är stor skilnad på nyc och den jättelilla stad i indiana där jag växte upp. där var man konstig om man inte tänkte som alla andra eller inte gick i kyrkan. min mamma får skit för att jag inte vill bo i "en sån trevlig liten stad, där man har så trevligt tillsammans". att jag flyttat till ett kommunistiskt land (sic) gör det ännu värre!
jag har bott på många olika ställen, och det har alltid funnits både nackdelar och fördelar, och jag längtar ofta dit jag inte är.

ExPIAtriate wife sa...

Jätteintressant att läsa ditt inlägg! Vi har bott utomlands i fyra och ett halv år och jag håller med om mycket som du skriver. Framförallt invandrarperspektivet som man får. Jag har blivit mycket mer mån om de svenska traditionerna och tycker det är viktigt att fira, förklara och berätta för både våra barn och andra samt känna stolthet. Det är synd hur vi i Sverige skäms över vår kultur när vi borde vara stolta. Efter flera år utomlands inser man vilka sociala förmåner som finns i Sverige som vi ibland tar för givet. När jag möter folk utomlands har de ofta ett mycket positivt intryck av Sverige, det är synd att vi inte kan uppskatta dessa utan hela tiden måste klanka ner på vårt land, nästan be om ursäkt.
Vi funderar kanske på att flytta tillbaka så småningom men jag känner lite rädsla inför en sådan. Det är himla härligt att komma hem om somrarna och vara tillbaka i hemmamiljö där man känner till alla oskrivna regler, som du skriver. Men samtidigt märker man också att folk är inte så intresserade av vad man gör, hur man lever utomlands. Vet ej om folk är genuint ointresserade eller om det är den berömda jantelagen som visar sig. Tycker det är fantastiskt för våra barn ha möjlighet att umgås med barn i alla färger och former, uppleva andra kulturer på nära håll.
Kram!

Taina sa...

Himla bra skrivet Saltis! Jag kan känna precis som du. Nu har jag ju aldrig varit helsvensk pga av det finska blodet. Det som jag är stolt över! Jag tycker dock att svenskar är mer patriotiska när de flyttat utanför Sveriges gränser. Får då lite perspektiv kanske.

Att vara annorlunda och sticka ut hakan har jag fått känna av flera ggr. "Finsk" som jag är och det har inte alltid varit så populärt i Sverige.

Spännande att se vad som händer om ett år för er!

Kramar!!

Annika sa...

Bra skrivet, min kära Saltis!!
Jag förstår allt på pricken, men så utanvandrade jag också för hela 17 år sedan till USA.
Det där svenska tänket och resonemangetfår du till på pricken. LIKA mkt som amerikanerna (många av dem) tycker att detta är det bästa och sannaste landet i världen, lika mkt tycker svensken det om sverige. DET slås jag av varenda ggn jag är hemma (o det är ofta, som du vet). Det svenska tänket är det rätta tänket. så är det bara. Det kan vara så jobbigt ibland. Skrev ju nyligen om det, liksom DU, på ett fredagstema.
Att vara invandrare, som vi är nu, är också nyttigt.
Man får perspektiv då man lämnr sverige, och bor i annat land. Lär sig att allt inte är som där, och det tar en hel massa år (gjorde det för mig iaf) att landa i det.
TYCKER absolut att ni måste ansöka om Green Card, Saltis. NI har inget att förlora! Tvärtom!!
Go for it!! NU!!
Så spännande att se var ni kommer att bo om ett år! Personligen hoppas jag att det är HÄR i US!! Att ni är kvar i NYC.
Kramar i massor!!!

Saltistjejen sa...

Jenny,
ja det är ju så kluvet i Sverige det där med hur stolt man "får" vara över sitt ursprung och att inte "sticka ut hakan för mycket. Ofta tycker jag tyvärr att svenskar nedvärderar sin egen kultur och historia för mycket.
Kram!!


Trillingnöten,
ja det är ju en balansgång det där mellan tryggheten i "sitt eget" och att känna att samhället omkring en känns alltför trångt. Jag tror att alla ställen man lever på har för- resp nackdelar men att det handlar om hur man tacklar dem. Det är ofta lättare att k´glömma det somv ar dåligt på ett ställe när man lver i ett annat. Men just detta med viss trångsynthet som jag upplever att många svenskar har gentemot andra kulturer tycker jag är ngt som jag tyvärr tänker på gansak ofta när jag t ex läser svenska tidnigar etc.... Och detta är nog en av de saker jag känner att jag komer att ha svårast för om vi en dag flyttar tillbaks till Sverige.
kram!


fruw,
hej och välkommen tilll bloggen! Minns inte att jag sett dig kommentera förut men det är roligt att du vill göra det nu! :-)
Ja jag kan förstå hur ni känner. Att bo i Sverige med de fördelar som finns i samhället men ändå få ta del av mångkulturen som finns på vissa platser är ju ett bra sätt att fortfarande få känna att man bor i "världen! och inte enbart i ett land.
Kram!!!

Saltistjejen sa...

Desiree,
ja visst rusar tiden iväg och det är lätt att man står och fudnerar över vart den tagit vägen...
Om vi får Green card så kommer det vara två saker som i första hand känns bra. 1) Jag kan söka jobb utanför akademin vilket är det jag egentligen vill. 2) vi får såklart en frist eftersom vi då själva kan bestämma när och hur vi ska flytta. M kan då göra klart det han vill här på sitt jobb utan alltför mycket stress. Om vi inte får green card så MÅSTE vi ju ut ur landet senast den 4 oktober nästa år vilket känns väldigt väldigt jobbigt. Både praktiskt och mentalt.
Jag inser självklart att en ev tillbakaflytt till Sverige inte skulle bli en dans på rosor. Både innan jag sett hur ni kämpar med att återanpassa er så har jag förstått av min egen förändring att det kan bli urjobbigt. Inte så mycket praktiskt kanske som att min syn på så mycket förändrats. Man ahr vidgat sina vyer på ett sätt som jag iten tror att de som bor i samma land och kultur gör. och nu pratar jag itne om att svenskar inte reser mycket för det gör de. mend et är STOR skillnad på att vara utomlands på semester och även att vara utomlands som utbytesstudent eller annan form av "kontrollerad och reglerad" tidsaktivitet. Tycker jag iallafall. Tll viss del tycker jag även det skiljer en hel del från de svenskar jag mött som kommit hit men jobbat för t ex svenska företag här i NYC. De har en helt annan trygghet med sig på ett vis jag inte tycker att vi har haft som sökt jobb här "på egen hand". Vissa av dessa svenskar har ju t o m fått flyttarna hit och tillbaka betalda av företaget. De har haft bostäder väntande här och de har ofta egna försäkringar etc via företagen på ett annat vis än vad vi har haft.
Kramar!!!



Debbie,
hej och välkommen hit! Minns ej att jag sett dig kommentera tidigare men det är kul att du nu vill dela med dig av dina erfarenheter. Det jag menar med det tudelade sättet att se på Sverige och svensk kultur är nog framförallt inte mitt eget utan snarare det allmänna man stöter på i Sverige. Detta att man å ena sidan tycker att Sverige är Paradiset i världen, men å andra sidan inte är särskilt stolt över sin historía och sitt kulturarv. DET tycker jag är lite underligt.
Och självklart är NYC inte ens en "amerikansk" stad i dess rätta bemärkelse. Det är enorm kulturskillnad här meklan stora städer som har mycket folk med blandad bakgrund jämfört med små samhällen i olika delar av USA. Större spridning inom landet vad gäller kultur än vad det ibland är mellan länder. Rätt fascinrande kan jag tycka. Men lite den här småstadsmentaliteten du beskriver är nog exzkt det jag själv kan känna i Sverige ibland. Och det är som sagt iten så konstigt eftersom Sverige fortfarande ÄR ett mycekt litet land med FÅ invånare och med en väldigt homogen kultur. faktiskt. Ungefär som ett litet samhälle här i USA. Självklart finns det sedan både för- resp nackdelar med alla platser tror jag. Det gäller väl att försöka hitta ett ställe där balansen mellan dessa passar en själv och ens egen livsstil och värderingar så mycket som möjligt. För att ma ska känna att man kan må bra och leva där.
kram!!

Saltistjejen sa...

ExPIAtriate wife,
visst är det stor skillnad på hur man ser på invandrarproblem nu när man själv levt som en under många år. JAG tycker det iallafall. Desto mer kan jag bli ledsen över hur åsikter som t ex SDs fått fäste i Sverige. Och jag känner kanske än mer att Sverige känns lite för litet och att folk inte har den nyfikenhet för andra kulturer och upplevelser på det sätt du beskriver. Tyvärr.
Sedan är det ändå så att jag själv känner mig väldigt väldigt svensk och kommer nog alltid att göra det. En stor del av mig verkligen älskar Sverige och jag kan längta dit ibland. Jag ka även längta efter att få känna mig som en del av det svenska igen, även om jag numera vet att det aldrig kommer bli på samma vis som innan jag flyttade. Jag är för altid förändrad på vissa plan och detta gör att jag nog inte kommer att kunna "svälja" Sverige med hull och hår på samma vis som innan vi flyttde utomlands.
På gott och ont såklart.
Kramar!


Taina,
haha ja du är ju redan en annan nationalitet och kultur du även när du bodde i Sverige! :-)
jag tror att de flesta nationaliteter blir mer patriotiska när de lämnar fosterlandet. Oavsett varifrån man kommer. MEN jag tror att svenskar ändå har en kultur sdär man ofta "ber om ursäkt" för sig själv Också då som just svensk. Vilket jag tycker känns lite ovanligt.
Kram!!


Annika,
tack! Ja DU har ju vekrligen ett helt annat perspektiv än jag med dina 17 år här! :-)
Ändå tror jag att det är enklare att "komma in i en ny kultur" om man som du "gift in dig i en". Som par där båda komer från ett annat land än det man bor tror jag det lägger ytterligare en känsla av "invandrarskap" till ens vardagsliv. Man har liksom ingen naturlig väg in i landet eller kulturen. För egen del känner jag att det vände lite när vi fick barn här. Hon ÄR ju faktiskt amerikan och sina få år till trots, redan nu så mycker mer amerikansk i sitt sätt än vad vi är. Inget kosntigt med det, men det gör att man själv för lite andra perpektiv. Igen!
Vi har redan börjat sätta ihop ansökan om green Card. Hoppas få in den nu under hösten. Sedan blir det väntan och åter väntan....
Stor kram!!

Karin sa...

Tänk vad tiden går!!!! Minns bilden av labbet, visst var det från Anders disputation? Kul var det iaf! En kort kommentar, måste lägga LillR nu,. Puss o kram!!!!!

Saltistjejen sa...

Karin,
ja tiden rusar iväg. Bilden är från Anders disputationsfest japp! Länge sedan nu... Men kul var det då!
Kramar!!!

Desiree sa...

Jag håller självklart tummarna för att ni får green card så att ni kan stanna då ni trivs så himla bra och har verkligen byggt upp ett liv och en väl fungerande vardag. Det är ju det som tar TID varje gång man byter och gör stora omställningar. Det är många små steg och en hel del trevande för oss här. Ännu vet vi inte alls hur det blir med allt och vart man egentligen ska bo och där man trivs bäst. Det finns så mycket både fördelar och nackdelar att besluten kräver mycket tid och grunnande. När får ni redan på om ni fått era gröna kort?
Kram!

Saltistjejen sa...

Desiree,
Vad gullig du är! Ja vi får se hur det går. Tidsmässigt får vi nog vänta ett bra tag men vi hoppas att om vi får in ansökan nu under hösten kanske man kan få veta under våren/sommaren. Men det är svårt att förutsäga också.
Visst tar det tid att bygga upp ett liv och ett nätverk oavsett vart man flyttar. Så är det. Ibland beror det dessutommycket på vilken period man är i i livet också. Och arbetsplatser etc...
Kramar11

Carro sa...

Väl skrivet! Är du från Saltsjöbaden? Bor själv i Gustavsberg. Trillade in här av en slump, verkar intressant. Ska nog ta och läsa lite mer...

Saltistjejen sa...

Carro,
hek vad KUL att du hittat hit och verkar tycka om bloggen!!! Hoppas du vill fortsätta hänga med här.
Kramar!

koko sa...

Jag såg ett avsnitt av Världens modernaste land med Fredrik Lindström som handlade om PRECIS det du skriver. Blev nästan lite full i skratt för ni använder samma resonemang och drar samma slutsatser! Så du kan luta dig tillbaka med vetskapen att du har Fredrik Lindström med bisittare i ryggen. ;-)

Hur som helst, håller med er och önskar att fler kunde se saker i ett vidare perspektiv. Inklusive mig själv. :-)
Kram!

Saltistjejen sa...

Koko,
hahaha där ser man. jag och fredrik vi är såååå close asså.... ;-)
Jag tror att vi alla skulle må bättre om vi försökte öppna våra vyer lite mer. Det gäller verkligen alla inklusive mig själv. Att få ett vidare perspektiv på det mesta tror jag är enbart BRA! Att försöka att se saker ur nya vinklar och försöka att inte "snöa in sig" i sin egen vardag och värld är det enda sättet jag tror att man kan fortsätta utvecklas under hela livet.
Stor kram!!!

Bejla sa...

Spännande läsning. Ja vem vet var man är om fem år... Inget känns säktert här heller, fast just Sverige tror jag inte på för min del, men vem vet?! ;-)

Saltistjejen sa...

Bejla,
nej de flesta vet nog inte vad man är eller hur vi lever om 5 år, men för oss känns just de kommande 5 åren lite speciella eftersom vi står inför en förändring de närmaste åren. Som vi faktiskt VET. Nej Sverige blir det nog inte för er del väl?
Kram!!

Anna, Fair and True sa...

Vad kul att se bilder från ert hem i Sverige och era vänner "därhemma"!

Hur kan processen för att gå grönt kort gå till för er? Kan ni få det genom jobbet eller är lotteriet enda möjligeten för er också?

På ett sätt kan det ju vara så att ju mer man älskar Sverige och förstår sitt land - t ex genom att ha fått en annan bild av det efter ha bott utomlands ett tag - desto mer nyanserad bild har man också och ser både det positiva och det negativa. Så på det sättet kan man t ex säga att svenskar är så homogena och tråkiga t ex eller att någon gjorde något osvenskt (fast då kanske man menar mer positivt som du sa). Fast det beror ju säkert helt på hur man säger det och vad man menar.

Jag känner mig i alla fall väldigt stolt över att vara svensk, både i kulturell och annan bemärkelse, t ex samhällssystemet, teknisk innovation eller vad det nu kan vara. Sverige är dock inte bäst på allt men ju fler internationella undersökningar och jämförelser där Sverige ligger i topp, desto mer "cocky" kan nog folk bli :) Skillnaden ligger sedan kanske i om man tror att "den svenska modellen" kan appliceras hur som helst överallt. För så är det ju inte. T ex så beundrar britterna den svenska förskolan men den förutsätter en skattebaserad välfärd som är uppbyggt på ett helt annat sätt än det brittiska och då har man två val: antingen reformera från grunden eller försöka ta vissa utvalda delar och kopiera dem. Men med alternativ två kan man ju inte få exakt samma och säkerligen inte om man försöker sig på alternativ ett heller.

Och tror du inte att de som klagar på svenskar och Sverige egentligen är stolta över att det är så. De bara säger så för att inte förefalla för svenska och "tråkiga" själva?! ;)

Saltistjejen sa...

Anna Fair and True,
jag tror att det är som du säger så att om man bott utomlands ett tag ser man på sitt land (oavsett nationalitet) med lite andra ögon. man har vidgat sina perspektiv. På gott och ont. Man kan sakna fördelar men även vara glad att man slipper nackdelar.
Ang detta att många svvenskar verkar vara lite VÄL ödmjuka inför svensk kultur och så tror jag tycärr att etta är en del av just vår kultur. Som svensk är man på ngt vis uppfödd med tanken och känslan av "laom". man får därför inte vara alltför stolt för det är itne riktigt fint. Det gäller både på rent individuellt plan men även på det mer generella som just detta att vara "svensk".. Så tycker iallafall jag att det känns. Sedan tycker jag att svenskar SKA vara stolta över mycket som vi har i Sverige och som inte finns i andra länder. Absolut. Men kanske bör folk ändå dels inse hur BRA de har det i Sverige inom vissa områden som t ex rent familjepolitiksmäsigt med föräldraledighet barnomsorg etc, MEN samtidigt också kunna vara mer öppna för att just de svenska lösningarna kanske faktiskt inte passar ALLA. Även inom Sverige. För det är mycket just detta område där jag känner att många svenskar har lägre i tak än t ex amerikaner och därför inte kan acceptera att olika familjer kan tänkas vilja sköta detta olika. Inte så att man inte vill ha en generös föräldrapenning eller så, men jag är t ex emot att man lagstadgar antalet månader för pappan resp mamman. Tycker det är upp till varje familj att avgöra hur just DERAS familj kan få det bäst. Därför har jag lite svårt att förstå varför just så många svenskar har så många åsikter om t ex hemmafruar kontra arbetande mödrar. I Sverige gäller liksom EN linje och går man utanför den är man konstig. Antinge arbetar man för mycket och är på så vis en dålig mor, eller så vill man vara hemma på heltid och är på så vis också helt fel. Lite synd tycker jag att det inte kan vara högt i tak rent diskussionsmässigt och att man kan acceptera och respektera att vi alla är individer med olika sätt att se det hela. Familjenlivet är ändå det mest privata vi har och ändå är det i Sverige så smalt så smalt vad gäller acceptans av olika familjers vägval.
JAg tror dock inte att det folk klagar över i Sverige är de saker man är stolt över. Jag trro det är olika saker. Jag tror svenskar rengt allmänt är stolta över vår välfärd där vi faktiskt försöker ta hand om alla oavsett bakgrund och ekonomisk belägenhet. Jag tror svenskar är stolta över att vi uppnått såpass bra jämställdhet som vi gjort i Sverige. MEN jag tror att många svenskar fortfarande inte är så stolta över andra kuturella saker i Sverige. Kanske på andra plan men ändå något som jag har reflekterat över både innan och efter jag flyttade från Sverige.

Anna sa...

Blev tipsad om detta inlägg av Annannan på min blogg :) Roligt att läsa och intressant att ta del av dina upplevelser, jag tänker mycket i liknande banor i samma ämne.

Det där att packa väskorna och ha en enkelbiljett i sin hand, inte en retur som man brukar, det är en hisnande känsla som jag trots allt är så himla glad att jag har med mej.

Saltistjejen sa...

Anna,
å vad kul! Välkommen!! Visst är det ngt speciellt med denna typen av minnen och erfarenheter. Jag tror det kan forma en väldigt mycket. Att lämna sitt land och börja om i ett annat är en rätt speciell upplevelse. Och precis som du känner så är jag glad att bära med mig känslan av detta i mitt baggage.
:-)