Söndagen bjöd iallafall på bästa tänkbara festväder med tanke på att det var en utomhusfest. Grillning och annat tilltugg stod på menyn. Efter en kylig och blåsig lördag var söndagen väldigt mild med tanke på att det ändå var mitten av oktober. Runt 20 grader, solsken och nästan vindstilla. Perfekt för en utefest! Det blev nästan lite som en återföreningsfest för Pink Room. De flesta av hennes gamla Pink Room vänner var där och hon njöt verkligen av att leka med dem. Även hennes gamla favoritlärare N var där vilket var något Lill-Skruttan tyckte var väldigt roligt.
Vi kom ner lite tidigt på gården. Enligt mailet skulle det hela börja vid 12-tiden. Vi kom runt 12.30, men eftersom värdfamiljen och många av gästerna är spanjorer så betydde detta att det hela inte drog igång ordentligt förrän runt halvtvåtiden... Under tiden gungade Lill-Skruttan både länge och väl. När sedan R också kom höjdes humöret ännu ett snäpp.
Vår bakgård är indelad i två olika delar. En där det finns grillar och bord och stolar, medan den andra i stort sett är en stor lekplats. Mat och dryck ställdes alltså fram på borden och sedan minglade vi runt både där och på lekplatsen.
Här är våra vänner M och S som nu flyttar tillbaks till Madrid.
Deras lilla A som varit tillsammans med Lill-Skruttan på dagis sedan de var 6 resp 3 månader gamla, men som nu i höstas började i olika dagisgrupper.
Här syns även yngsta familjemedlemmen Lille S hängande på sin pappas mage.
Det lektes som sagt för fullt!
Lill-Skruttan som visar hur man "slide down the pole - weeeeh!"
Mingel.
Lill-Skruttan visar sin cupcake för sin förra lärare som var med både i Violet Room och sedan i Pink Room.
Lite mingel på lekplatsen.
Lill-Skruttan och R roade sig länge med att leka med dricksfontänen på lekplatsen.
Sist men inte minst Lill-Skruttans converse som jag och M tycker är rätt coola, men som Lill-Skruttan är sådär förtjust i... Helst vill hon ha sina gamla vita sommarskor men de är alldeles för kalla nu tycker vi.
Vi hade en riktigt trevlig eftermiddag men när vi gick hem var vi alla ganska trötta. Både M och jag slocknade en stund på sängen tillsammans med Lill-Skruttan och resten av kvällen blev sedan ganska lugn. Det känns dock rätt underligt och en aning vemodigt att man nu verkligen börjar ta farväl av folk vi lärt känna här. Jag tror att detta endast är början på en lång sträcka av avsked och uppbrott. I den yrkessituation vi befinner oss i just nu är det vanligt att stanna och arbeta ett antal år för att sedan dra vidare. Lägg till New York City som är en sådan stad som så många personer "passerar"oavsett yrkeskategori, d v s man kommer hit och arbetar ett tag för att sedan hitta nya vägar. Vi har dessutom bott här i fem år så jo nog är tiden kommen för avsked. En av våra andra spanska vänner (som förövrigt också var med på festen) berättade för mig att de redan gått igenom den första vågen av avsked. Den skedde efter att de bott här ett par år ungefär. Jag tror det är dit vi har nått nu. Så många börjar knyta ihop säcken. Leta efter nya arbeten. Många icke-amerikaner försöker dessutom att hitta något i sina gamla hemländer. Hemvändare. Uppbrott men också nystart. Allt har två sidor. Minst. Men för oss som blir kvar kommer nog saknaden att kännas mest. Att säga hejdå till personer man inte vet när man kommer att se igen. Om ens någonsin. Det känns.
Inlägg
20 kommentarer:
Avsked är inte roliga! Som au-pair är det samma sak :) Många kommer och går och det blir många avsked under åren man jobbar. Vissa träffar man igen och man hör av sig till varandra ofta. En av mina bästa vänner är från den tiden numera :) Plus att jag har vänner över hela världen, Italien, Tyskland etc...Jättespännande! Men avskeden är jobbiga! Kram
Det blir en god anledning att hälsa på folk i spännande länder framöver! Jag har dessutom märkt att ens vägar har tendens att korsas flera gånger, flera av våra vänner från Singapore har flyttat hit och det är väldigt trevligt!
Man får se det som berikande med alla dessa underbara människor och kulturer som man möter även om avsked förstås är sorgliga!
Kram!
Vilken bra bakgård att ha ute fest på med grillning! Det där med avsked tycker jag är jobbigt, rent av jätte jobbigt. E. converse tycker jag är jätte tuffa! Jag har faktiskt köpt på mig dojjor som ska skickas hem till Sverige, de är så billiga här,,Men där har småkillarna i sju åls åldern skickat bilder på dem, så denna gamla dam inte köper fel!!!
Har du börjat få hemvändar sjukan också?? Ibland får man det,, jag får det i allafall, någon gång då och då.
Aww vad synd att dom ska flytta! Men så är livet, nya tider och nya äventyr! kramar
Trillingnöten,
visst är det så. Avsked på obestämd tid framförallt. Att inte vet när eller ens OM man kommer att ses igen gör det svårare.
Kram!
ExPIAtriate wife,
ja att ha vänner runt om i världen är en stor fördel och något som berikar. Men i vissa fall gör det ju även att man vet att det kommer att bli väldigt mycket svårare att verkligen ses senare. Å andra sidan är det som du säger underbart att känna folk från olika nationer och kulturer! Framförallt är jag glad att vi kunnat ge Lill-Skruttan den här internationella miljön under en tid av sin uppväxt.
Kram!!
Katarina,
ja bakgården är väldigt bra! Avsked ÄR jobbigt. Usch! haha så du ska köa skor och skicka till Sverige. Där ser man. Och nej hemvändarsjuka har jag faktiskt inte alls just nu. Ibland kan jag självklart längta efter personer där hemma. Familj och vänner. Men nej, jag har inte fått ngn direkt hemvändarsjuka faktiskt.
Kramar!!
Stef,
tack! Och visst är det så i livet. man träfffas, tar avsked och förhoppningsvis kan man träffas igen.
Kram!
Jag vet...
SNACKA om att jag tagit farväl av många svenskar och andra genom mina år i USA.
DET är inte roligt, och det är faktiskt sorg (då goda vänner flyttat). Vi har alla fällt tårar då, både tillsammans och på varsitt håll.
USCH!!
Bra kompisar borde helt enkelt inte få dra, men expats gör ju det. det är vi med amerikanska män som blir kvar.
Ett av de sorgligaste avskeden ever var när min kompis från Australien drog hem. Vi var bästisar, och karolina och deras som var lika gamla.
Usch, vad hårt det var. Vi har inte setts sedan dess, och detta var 11 år sen.
Sen drog min kompis Malin hem med sin svenske man. SÅ j-a jobbigt det också...
Och sen har andra drgit. nej, man vänjer sig aldrig.
Kram!!
Annika,
ja det är jobbigt med avsked. Framförallt tycker jag det känns sorgligt när man inte alls vet när hur eller om man kommer att ses igen. Och nej jag tror inte at amn vänjer sig vid avsked. Men jag försöker att se det som att det är en ynnest att man faktiskt fått lära känna personerna ändå. Att man fått mjligheten. men visst är det tungt när de reser.
Kram!
Tråkigt och jobbigt med avsked :( Och ännu tråkigare att det kanske bara är början. Men det är ju som det är. Kom att tänka på hur många familjer jag kom i kontakt med när jag var aupair som hade haft en aupair varje år i typ 16 år. Tänk vad många avsked! En del av de barnen mådde jättedåligt. Jag hade tur och var den första och sista aupairen (de hade haft en amerikansk tjej i ett par år innan mig och efter mig blev det YMCA-fritids för dem).
Komiskt (och typiskt) med olika tidsperspektiv förresten! :)
Underbart óch mycket praktiskt att kunna ha utomhus fest. Verkligen bästa tänkbara väder. Men visst är det så att avsked alltid är lite sorgligt. Det är jobbigt både för dem som åker och de som blir kvar som ni. Det är dock tur att det sker lite pö om pö så att alla man känner inte far iväg samtidigt utan att det både tillkommer nya vänner samtidigt som andra ger sig av åt annat håll. Nu har ni vänner ni alltid kommer att kunna hälsa på nästa gång ni befinner er i Spanien allafall och de kommer alltid att ha vänner i NY. Man får vänner över hela välden på det här sättet vilket är mycket positivt. Men sorgligt att man just inte vet när man kommer att ses nästa gång.
KRam!
Anna Fair and True,
ja det är tråkigt med avsked. och som sagt nu tror jag detta bara är början. Så många av våra närmaste vänner här är på gång att flytta eller ändra sina liv den kommande tiden. Så även vi ju....
Kram!
Desiree,
visst är det positiva att man känner folk i olika länder i världen! Men det tråkiga är såklart att man därför inte kommer att kunna träffas så ofta och så länge vi bor kvar i USA lär det knappast bli av alls. För som utlandsboende blir det ju till det gamla hemlandet man åker om man åker till Europa.... Så är det ju. Men jag hoppas ändå man kan hålla kontakten ett tag för det är roligt att få fortsätta följa deras dotter lite eftersom vi ju faktiskt känt henne sedan hon var bara ett halvår gammal.
Kram!
Ursäkta att jag är för trött för att läsa mer än de stora orange orden, och titta på bilderna. Förstår att ni har haft trevligt och att det är sorgligt att säga adjö.
Vi ska få avskedskalas på torsdag - eller var det onsdag - nästa vecka.
Kram!
Marianne,
haha lilla du inte behöver du läsa allt inte. Du är ju mitt uppe i packning och städning och tvättning. Flyttfokusera nu! :-)
Kramar!!!
Ja, avsked är ju tyvärr en del av "paketet" när man valt att leva och umgås med sådana som ni gör. Här är det ju på samma sätt, fast här är ju medellängden för uppehållen nog kortare. Många reser redan efter ½-1 år, än fler efter två och ytterst, ytterst få stannar längre än 3 år. Och deär går visst också gränsen för många av de lokala, speciellt i vår ålder (eller lite yngre), då många studerar (de flesta kommer först igång med en utbildning efter att de har fyllt minst 25 år här). Hoppas dock att ni får möjlighet för att se många av dem som ger sig av igen (här har vi ju fördelen med att det gäller lite "en gång Grönland, alltid Grönland" så alla som har varit här i alla fall några år tycks dyka upp lite här och där, där det är något som handlar om Grönland, så man ses på nytt ;-) )!
Stor kram!
Bejla,
ja det är ju så att många kommer och går i våra liv. Som du berättar om ert så har ni ännu kortare "turn-over-rate" än vad vi har med våra vänner. Här stannar många 3-6 år eller så.
Kram!!
Jag gillar heller inte avsked. Försöker aldrig tänka att jag inte ska få träffa dem mer. Vill inte tänka "kanske vi aldrig ses mer" utan istället "kanske vi ses snart igen".
Kul med att det blir rejäl fester innan avfärd. Det är ju ett nytt kapitel för er alla. Men jag förstår er, det ÄR jobbigt!
KRAM
Taina,
nej jag försöker också oftast tänka att anledningen till att jag känner mig ledsen och kommer sakna personerna ifråga är för att jag haft glädjen att träffa dem. Lära känna dem. Och kanske kan man ändå ses snart igen. Man vet ju aldrig.
Kram!!
Det låter onekligen jobbigt med alla avsked. Men kanske några har blivit så goda vänner att de alltid kommer att finnas kvar i ert liv i alla fall.
Västmanländskan,
jag är helt säker på att vi kommer att ha fortsatt kontakt med en del av de vi så småningom kommer behöva skiljas ifrån. Men det känns ändå tungt. Just denna familjen vet jag iten. jag hoppas att vi kan ha åtminstone mailkontakt men som sagt, vi får se hur det utvecklar sig.
Kramar!
Västmanländskan,
jag är helt säker på att vi kommer att ha fortsatt kontakt med en del av de vi så småningom kommer behöva skiljas ifrån. Men det känns ändå tungt. Just denna familjen vet jag iten. jag hoppas att vi kan ha åtminstone mailkontakt men som sagt, vi får se hur det utvecklar sig.
Kramar!
Skicka en kommentar