De beskrev en del av vad de kunnat iaktta i rummet. Beteenden. Mönster. Anekdoter. Vi berättade hur vi ser på Lill-Skruttan och den förändring vi tycker ha skett den senaste tiden. Jämförelser med Pink Room. Och jämförelser mellan vad vi sett i Orange Room jämfört med vad vi sett hemma eller utanför dagis rent allmänt.
Nästan en timme senare avslutade vi mötet. Inte med någon direkt konkret handlingsplan men med en känsla av att vi tillsammans kommer kunna stötta Lill-Skruttan på bästa tänkvärda vis. Även en större förståelse inför det hela. Inga enkla svar. Inget facit. Men ändå med en känsla av att ha fått mer kunskap. Mer kött på benen. Vi vet mer om hur hon beter sig på dagis även när inte vi är närvarande. Vi förstår mer hur hennes dag ser ut. Interaktionerna med de andra i rummet. Barnen. Lärarna. Jag tror lärarna var minst lika nöjda som vi.
Några av de saker som kom upp var:
Mer generella funderingar och iakttagelser kring det hela:
- I den här åldern testas världen konstant. Gränser ska utforskas. Vad får man göra? Vad kan man göra? Hur reagerar omgivningen? I ett nytt rum, ny miljö ska allt testas. Lärarna. Hur reagerar de? De nya barnen. Hur reagerar de? På samma vis som hon testar oss här hemma testar hon allt och alla även på dagis. - Alla barnen i rummet är nu väldigt lika i ålder. Tidigare var åldersspridningen större, upp emot ett år mellan yngsta och äldsta barnet i varje rum. Med fler barn i samma ålder ökar självfallet "konkurrensen" mellan barnen. Samma intressen. Samma behov. Samma faser gås igenom ungefär samtidigt. Och enligt lärarna är den här åldern mellan 2 och 3 en ålder då många slagsmål sker. Egocentriska barn som i stort sett endast känner till "mig och mitt". Inte konstigt att det uppstår bråk. Nästan hela tiden.
- Gruppdynamiken är ny och alla barnen håller på att mer eller mindre lära känna varandra och hitta sina "roller" i den här nya gruppen individer. Sådant kan ta tid och innebär allt som oftast en hel del skrapsår i både bokstavlig och bildlig bemärkelse. Inte svårt att räkna ut egentligen. Det är ju egentligen likadant för oss som vuxna, med den stora skillnaden att vi kanske inte visar vårt ogillande genom att dänga en bok i pannan på en kollega som vi inte riktigt kommer överens med.
Saker som är mer kopplat till Lill-Skruttan:
- Lill-Skruttan har gått från att gråta nästan så fort något av barnen kommit för nära till att numera först försöka använda sina ord: "No, I don´t like that.", "I´m using it.", "I need my space." Men i takt med att hennes osäkerhet övergått till en känsla av kontroll så har hon någonstans på vägen kanske även blivit lite väl "övermodig". Hon har insett att i detta rummet är hon faktiskt inte yngst utan äldst. Lägg där till att hon är bra mycket större än genomsnittliga barn i hennes ålder. Kanske har hon insett att hon har ett rejält fysiskt övertag gentemot de andra barnen? En jätte i lilleputtland...?
- Lill-Skruttan saknar sina gamla vänner och känner sig helt klart inte hundra procentigt trygg och "självklar" i den här nya miljön än. Med tanke på hennes personlighet lär det säkert ta lite tid. Och man måste få ge henne den tiden. Med ökad känsla av trygghet kommer säkert de mer aggressiva fysiska tendenserna att avta. Ett påtagligt förslag som eventuellt skulle kunna hjälpa och påskynda detta är att börja träffa en del av de "nya" barnen utanför dagis. Att hon får träffa och lära känna dem bättre hemma eller ute skulle säkert göra att hon kände sig mer "hemma" och bekväm med dem även i Orange Room.
- Lill-Skruttan och gamla vapendragaren R verkar ofta gadda sig samman mot de andra barnen. Om de leker tillsammans vill de ofta inte att någon annan ska få vara med. Tydligen beter de sig båda ganska annorlunda när den andre inte är direkt närvarande. Då är de både lugnare (inte lika exalterade) och enligt lärarna är de mer öppna till interaktioner med de andra barnen. Därför försöker nu lärarna att sära på Lill-Skruttan och R en del under dagen när det går. Till exempel gör de ofta dagliga utflykter. Kring campus. Eller till affären för att handla frukt eller annat. Dessa utflykter brukar i stort sett alltid bara vara en lärare och 2-3 barn. När man gör de utflykterna tar de numera aldrig med sig Lill-Skruttan och R tillsammans. Utan de får göra dessa utflykter var för sig men tillsammans med andra barn. Allt för att öka tillfällena då de ensamma får en chans till att bilda starkare band till de "nya" barnen.
En hel del tankar och funderingar flög som sagt mellan oss i rummet. Frågor, svar, scenarion, förklaringar. Som sagt ingen direkt handlingsplan. Inga enkla svar eller lösningar. Men en stark känsla av att vi nu gemensamt kan försöka hjälpa henne att finna sig ännu bättre till rätta med sina nya kompisar. Och för M och mig även insikten om att detta absolut inte är något som enbart rör Lill-Skruttan, utan att fysisk aggressivitet verkar mer regel än undantag bland barn i den ålder hon befinner sig i just nu. Detta kändes också skönt att höra. Jag känner mig väldigt positiv till hela mötet och jag är väldigt glad över att det blev av. Nu får vi se hur resten av höstterminen kommer att utveckla sig.
Inlägg
23 kommentarer:
Oj vad härligt att få ett sånt bra möte! Det kan ju annars kännas jobbigt att få höra "kritik" om sitt eget bran och som du skrev höjda ögonbryn och rynkad panna osv...
Tycker dock att ni verkar vara föräldrar med båda fötterna på jorden med sunda värderingar så ni har ju inget att oroa er över. Plus att er lilla tjej fullständigt OSAR charmtroll... ;)
Kramen
Josses vilket bra dagis ni har! Det har jag skrivit innan.. men det verkar verkligen toppen! Att de tar det hela pa allvar och vill vara med och hitta en losning later valdigt bra tycker jag!
Men.. sa svart det ar som foralder nar ens barn beter sig pa ett satt som man inte riktigt kanner igen. Ni verkar i och for sig valdigt inforstadda med vad det hela bottnar i och det gor sakert att det kommer att bli lattare att losa problemet!
Vi hade en 'liknande' sak som hande med Nils forra aret nar han borjade i skolan. Hans beteende och humor andrades nagot otroligt och han blev arg och tvar nastan hela tiden. Inte i skolan (dar verkade han hur lugn och tyst som helst) men hemma och mot mig och Ben. I stort sett varje dag foljde samma monster. Sa fort jag hamtade honom pa skolan sa brot han i hop over nagot. Oftast en riktigt bagatell. Man han brot ihop pa allvar och skrek och grat pa skolgarden och ibland tog han aven till knytnavarna.
Jag fattade ingenting. Forstod ju att det handlade om att han inte vill vara ifran oss och ga till skolan eftersom han borjade varje morgon med att forsoka overtala oss att lata honom stanna hemma.
Pa skolan sa dom att han var valdigt tyst och satte honom i en sarskilt grupp for blyga barn som hette 'time to talk' dar de fick ova sig pa att prata infor en mindre grupp.
Tillslut gick det hela overstyr och jag tog med Nils till var lakare som kanner honom val. Hon pratade mycket med Nils om det som hander i skolan och hemma. Hon var rent fantastisk! Efter nagra besok kunde vi konstatera att Nils lider av separationsangest. Han uppbringar hela sin styrka med att inte visa hur han kanner sig i skolan sa nar jag val hamtar honom sa ramnar hela fasaden och han tar ut sin frustration over mig. Sa istallet for att bli glad over att jag hamtar sa blir han arg pa mig for att vi latit honom vara i skolan hela dagen.
Hur som helst... efter detta laaaanga svar ... Sa har det hela blivit battre nu i ar. Tror att han plotsligen kanner sig lite sakrare i skolmiljon, men lararna, rutinerna och framfor allt har han fatt tva valdigt nara kompisar som saklart underlattar det hela.
Det ar nog sakert sa att det oftast finns nagon anledning dar i bakgrunden och jag ar saker pa att du har ratt i att Ella kanner sig jatte osaker i allt det har nya hon har omkring sig. Och racker inte orden till sa tar de ju ofta till det fysiska.
Jag ar saker pa att med tiden och i och med att hon far nya kompisar i rummet sa kommer det att bli mycket battre!!
Kram!
Känns gott att höra att ni gick stärkta från mötet!Ella går säkert också stärkt ur den här hösten med den första stora yttre krisen i hennes unga liv!
Jättekramar!
Vad skönt att man känner att man har dottern på ett bra dagis när det finns oro..
Jag är nog ganska säker att E. med tiden kommer att växa sig stark ur detta.
Stor kram till er.
Fasiken vad bra! Måste kännas skönt för alla att prata ut och få det här samförståndet kring Lill-Skruttan. Men visst är det lika med oss vuxna när vi ska hitta vår roll i en ny konstellation på jobbet. Och OJ vad många ggr jag skulle vilja vara barn och dänga böcker i huvudet på en kollega!!!
Kramar!!!
Jenny,
ja det var så skönt att det aldrig någosnin kändes om "kritik" utan att man fick känslan av att de liksom vi enbart ville hitta en lösning och även få höra hur vi såg på saken. Liksom byta erfarenhet på något vis. Och prata om det hela för att vara "på samma sida".
Kram!
Millan,
ja jag minns när du skrev om Nils och hans "problem" på din blogg. Jag är säker på att många barn kan känna enorm oro inför att deras vardag förändras drastiskt och att de kan känna sig osäkra och otrygga i den. Då kan självklart separationsångest vara något som dyker upp. Vilken fin läkare ni har!! BRA att ni fick mer "ord" för vad som hände för som förälder känner man sig ännu mer maktlös om man inte ens förstår vad som händer ens barn. Skönt också att höra att det blivit bättre nu.
Stora kramar!
Ja, nog har ni ett toppendagis alltid...
Ingen tvekan om DEN saken! Det är bara att gratulera er!
Men mkt ligger ju i er attityd också,den är jus så rätt!
SÅ bra att detta möte gick toppen. Nu Ska vi hoppas att lilla Ella ska hitta sin roll och kunna landa bra i det nya rummet också. SYND egentligen att inte lärarna kan följa med sin grupp tills barnen gått ur dagis. Men det går ju inte...
KRAM!!
Olgakatt,
ja det blir säkert bra när hon väl känner sig mer säker. Hon har ju en del blyghet genetiskt också. Från sin pappa.... ;-)
Kram!!
Katarina,
ja det är skönt att känna tilltro til dagiset och des personal. Det betyder mycket.
Kram!
Taina,
hahaha att DU skulle vilja slå ngt hårt i huvudet på vissa kan jag nog faktiskt tänka mig hahaha! Ibland iallafall. jag kan faktiskt känna exakt detsamma. ;-)
Tur man itne gör det bara utan beärskar sig sådär moget vuxet....
Kramar!!!
Annika,
ja visst ä har vi ett toppendagis! Vi är vrkligen mer än nöjda!!! :-)
Tycker också det är synd att lärarna inte följer barnen längre än ett år i taget med undantag av ena läraren från infantroom som följde med även förra året. Men framförallt är det synd att de ändrade konstellationen av barnen tycker jag. Fö Lill-Skruttans del är nog barnen de som hon just nu har svårast att anpassa sig till. De nya alltså. Men visst, kasnke är det bra också att de får fler vänner? Svårt det där.
Kram!!
Härligt att mötet var givande! De verkar jättebra på hennes dagis och ni verkar vara väldigt kloka och fina föräldrar så att det blir nog bra snat!!
Malin,
tack! Och återigen tack för all din egen input i mitt tidigare inlägg! :-)
Kram!!
Så skönt att ni har så bra kommunikation med lärarna på dagiset. Och att de är så insiktsfulla. Men det hela får mig att undra om det är bra att splittra barngrupperna varje år på det sättet, kanske det vore bättre om de fick hålla ihop hela dagistiden, eller i alla fall lite längre så att de hinner "bo in sig" i gruppen? Jag vet så klart inte, jag är knappast barnpsykolog, men det låter nästan grymt att splittra grupperna, enligt det generella för barnen som du skriver.
Hoppas ni får bukt med det hela!
KRAM!
Marianne,
ja jag håller med dig om att det på många vis vore bra att hålla samman barngrupperna. Hittills har Lill-Skruttan ju gått 2 år med samma grupp. Orsakerna till att de splittrades i år är egentligen två. 1) Åldersmässigt är Lill-Skruttan och R mycket yngre än de andra i hennes f d grupp var vilkt gjorde att man inte ville flytta upp dem till pre-school. Ett beslut jkag tycker var bra för jag tror inte de var mogna. 2) ny föreståndare sedan ett drygt år tillbaka vilket gör att hon nu ändrat de förra rutinerna och vill ha rum med barn med mindre åldersspridning. Tydligen mycket p g a att många föräldrar efterfrågat detta.
Men som sagt även om de inte ändrat detta med åldersspridningen i resp rum så hade Lill-Skruttan och R inte fått gå med sina gamla vänner just detta året. Fr att börja pre-school ska man vara nära 3 år och de fyller ju inte 3 förrän nästa sommar. Barn som är födda sent under pret rent "brytningsmässigt" vrukar få stanna kvar ett år till i toddler class och jag tror som sagt att detta är bra för henne rent allmänt.
Kram!!
Åh vad skönt att det gick så bra! Men de har ju helt rätt. Det är mycket som händer och fötter just nu för E. det är inte lätt att bli stor och en massa förändringar. Det är också skönt att få bekräftelse på att det är "normalt"! Kram
Trillingnöten,
tack! Ja det är en ålder när så mycket händer inom barnen ockås såklart. Det är lätt att glömma.
Kram!
Vilket bra och produktivt möte ni verkar ha haft. Är säker på att lillskruttan kommer att ändra sitt beteende när både ni och fröknarna är på inne på samma linje.
Jag tycker verkligen att ni har hittat ett super dagis!
Har en bra helg
Kram
Lele,
ja mötet kändes verkligen bra. Framförallt att vi känner stor tillit och tilltro till lärarna. Och visst hoppas vi att den här "fasen" ska gå över snart.
Kram!
Vekar som ett himla bra möte där ni fick chansen att ta upp mycket och ventilera många frågor. Jag tycker E går på ett riktigt toppen dagis. Nog utvecklas de snabbt. Även om hon saknar sina gammla vänner så har hon iallfall R och nog kommer hon bli kompis med även de andra så småningom i gruppen. Även personalen verkar vara super på dagiset. Ha en trevlig helg.
KRam!
Desiree,
ja det är ett otroligt bra dagis med engagerad personal vilket känns himla bra! Hoppas ni får en fin helg ni också!
Kram!
Vad härligt att kunna få den möjligheten att verkligen diskutera situationen med dagispersonalen! Det är ju säkert så att de flesta små barn går igenom liknande faser, eller andra mins så kluriga, utan att det nödvändigtvis säger speciellt mycket om hur de kommer att bli som större. Det måste ju vara, som du skriver, frustrerande att uppleva alla dessa förändringar utan att helt kunna förstå varför och heller inte kunna uttrycka sina känslor omkring det. Då blir ju barns reaktioner mycket mer handgripliga än för oss vuxna, som hellre smusslar och pratar bakom ryggen osv. För man måskte ju trots allt erkänna; det hade varit ganska befriande att få dänga en bok i pannan på en dum kollega ibland, hihi. ;-)
Håller tummarna för att nya taktiken, att få lilltjejen att bonda med de andra, hjälper på hela situationen.
Kram!
Bejla,
ja det är verkligen ett bra dagis vi har där personalen är öppen och villig att prata och diskutera med oss föräldrar. Det uppskattas mycket! :-)
Sedan är det ju självklart så att alla barn går igenom ganska lika faser i livet vid samma ålder och personalen är ju mer erfaren vad gäller just detta. Nu hoppas vi att det under hösten ska bli bättre och bättre och att Lill-Skruttan ska sluta slåss.
Kram!!
Låter som ni gjort en väldigt klok analys. Och att det redan finns verktyg eller lösningar, t ex att de inte tar med sig båda på småutflykterna. Vad kom ni fram till mer i form av "vad göra nu"? Är all personal där förresten utbildade (förskol)lärare eller har de olika utbildningar/bakgrunder, t ex liknande barnskötare också?
Anna Fair and True,
sådant vi kan göra just nu är att verkligen visa och söga att hon inte kan slå sina vänner. Att flytta henne från situationen om så behövs.
All personal är völdigt utbildad men jag ahr ingen full koll på sjölva utbildningarna eftersom det verkar skifta mycket här jmfrt med Sverige. Tror jag. Huvudläraren i orange Room har en associate 8vad nu det motsvarar i Sverige) i "early childhood education" samt en bachelor i spykologi, samt går nu parallellt en graduate utbildning (vet bara graduate school i Science och det är ju en doktorandutblidning men här måste det vara lite annorlunda eftersom hon ändå kan arbeta heltid på dagiset. Kanske är det mer studier på fritiden med uppsatsskrivning etc???) i just Early Childhood edcation. De andra lärarna har typ bachelor´s samt Master´s degrees i just Early Childhood education. Det som känns vädligt bra är att de alla är mycket erfarna och i vårt nuvarande rum har alla arbetat mellan 3-7 år med barn. Så det känns som om de vet vad de pratar om när man diskuterar saker med dem. Framförallt är det väl på det personliga planet så att de verkligen verkar vilja lyssna på föräldrarna och föra en öppen dialog vilket jag gillar. De vill det bästa för ens barn vilket ju är det primära!
Kram!!!
Skicka en kommentar