När man kör bil en lite längre sträcka längs vägar man normalt inte kör (eller kanske aldrig kört på tidigare) ser man ofta ortsnamn som man på olika vis känner igen. Här i USA är det inte sällan så att namnen man passerar även finns på olika platser i Europa, eller att samma namn finns på otaliga orter runt om i landet. Många gånger tänker man att "DEN orten känner jag igen, var har jag sett det namnet tidigare nu igen?". Exakt så sa jag även till M då vi passerade skylten där det stod Sandy Hook. Han tittade då på mig och sa "Ja du, det känner du igen på grund av en mycket hemsk händelse." och då PANG slog det mig bara. Som ett riktigt hårt slag mitt i solar plexus. Bilder for genom mitt huvud. Gråt och panik. Vuxna som skyndar iväg med armarna beskyddande kring skolbarn. Mina egna känslor av vanmakt, sorg och vrede. Skolmassakern. Newtown. Sandy Hook. Små barn som dödas eller skadas. Vuxna som skjuts ihjäl då de försöker rädda dessa barn. Och där och då i bilen kunde jag nästan inte hålla tårarna tillbaka. Rösten bröts. Plötsligt insåg jag med full styrka varför jag kände igen just det namnet. Och det tog en stund för mig att samla ihop mig.
Vi hade dock svängt av här eftersom vi var hungriga och vi sett skyltar om en Diner som skulle ligga här. Att den befann sig i just Sandy Hook var inget vi tänkt på förrän vi såg skylten då vi skulle svänga av. Så kom det sig att jag med tårar i ögonen försökte hitta balansen i rösten då vi gick ur bilen för att gå in på "The Blue Diner". Det gick hyfsat ända tills vi kom innanför dörren och vi möttes av en skylt på vilken det stod "We are Sandy Hook - We choose love". Då kom tårarna. Igen. Men trots detta blev det ett bra lunchstopp och det kändes på något sätt fint att ha varit på deras "lokala" diner. Lite som att visa sitt stöd även om det egentligen enbart handlade om att vi åt lunch där. Men visst fick det mig att definitivt återigen påminnas om hur skört livet är och hur mycket man har att glädjas över och vara tacksam för.
Efter vårt känslosamma stopp i Sandy Hook fortsatte vi längs vägarna och kom på sena eftermiddagen fram till Taina i Simsbury. Det blev verkligen ett kärt återseende. Lill-Skruttan var först lite småblyg och även lite rädd för Dino. Men det gav sig rätt snart. Och efter att vi burit in vår packning och gått lite husesyn i deras fina nya hus bar det av ner till floden för ett kvällsdopp. Underbart!
Två badglada tjejer och en badglad hund
Sedan tillbaka hem igen där Jonas var kvällens Top Chef. Grillmaster och även kökets härskare. Som alltid blev det mycket snack, lite bubbel (både i glasen och i salsan...), en massa skratt men även prat om lite mer allvarliga saker som jobb och sådant man kan uppleva som utlandssvensk. Det härliga med Taina och Jonas är att det går undan i svängarna så vi hann under kvällens lopp med de flesta olika samtalsämnen allt från skolor, jobb och familjeliv till dråpliga historier tagna direkt ur verkligheten och vi lyckades även med en lite snack om fisapor. Det ni! Och Lill-Skruttan hade väldigt roligt ihop med Liisa. Jag tror att Liisa har fått en liten beundrare. Ni vet, att vara 5 år gammal och få "hänga med" någon som är mer än dubbelt så stor. DET är verkligen Lycka det. 
Här pratades det minsann
Medan tjejerna hängde i gungorna
Och sedan kollade de på hajar och annat spännande en stund
Denna bild har jag helt fräck "lånat" av Taina. För själv hade jag, trots att kameran var med, alltför roligt och trevligt för att jag skulle komma ihåg att ta en bild av oss tillsammans...
Taina och jag satt sedan uppe ett bra tag på natten också och fortsatte snattra. Men till slut var även vi tvungna att ge upp. Kvällen hade som vanligt gått alldeles för fort, men det är väl ett gott tecken. För tiden rusar ju aldrig så fort som när man har roligt. För mer bilder (bl a den ovan stulna) och för värdinnans perspektiv på vårt besök kan ni kolla in Tainas eget blogginlägg här. Dagen därpå frukosterade vi och packade sedan ihop för att köra vidare. Cape Cod nästa!
TACKTACKTACKTACK Taina, Jonas och Liisa för ert underbara välkomnande!
Alltid så roligt att ses. Detta måste vi göra om hyfsat snart igen!
Och Lill-Skruttan sammanfattade besöket så fint då vi åkt en stund i bilen. "Nu saknar jag inte hemma längre, nu saknar jag Taina, Liisa och Jonas."
Inlägg
9 kommentarer:
Verkar som ni haft en underbar semester och sakert valbehovlig sadan ocksa, forstar vad du menar med jobbangest aven om man trivs sa bra sa behover man ju tid att ladda om! Jag upplever ofta att nar jag ger mig tid att slappna av ordentligt, da inser jag hur trott jag ar och det ar segt att stalla tillbaka sig till intense mode igen!
Underbart att halsa pa vanner och njuta av god mat och intressanta samtal ocksa! Hoppas du kan mjukstarta lite anda efter semester!
Har har skolorna kort igang och vi ar alla trotta pa kvallen men skont att vara tillbaka I rutinerna pa nagot satt!
Kram!!!!!
Vilket härligt besök! Myspys!
Sandy Hook. Ja, vilka minnen. När man har barn själv blir man så väldans blödig för allt som drabbar barn, det går inte att distansera sig från för man vet att det kan hända var som helst.
ExPIAtriate wife,
ja det var verkligen en välbehövlig semester. Ett skönt avbrott. Men visst är det som du säger så att när man väl kommer ur sin vanliga rutin är det lätt att känna att man är tröttare än man trott och det tar lite att gå tillbaka då.
Kram!
Miss Marie,
ja det var verkligen ett härligt besök! Och visst har man blivit mer känslig sedan man fick barn. Helt klart.
NI ska ha ett stort tack för att ni tog er tid att komma hit. Och Liisa pratar om E och "Åh vad gullig hon är! Åh vad snäll hon är! Åh vad rolig hon är!" Listan kan göras lång.
Det var så mysigt att ha er här och när jag tänker efter så slår det mig att vi hann ju prata om det mesta. På så kort tid. Men så har vi smorda käftar också, hahahahaha!
Kramar!
Det var en fin skylt. Låter som en skön semester men det är svårt att hinna återhämta sej på så kort tid. Små pauser i vardagen räcker också långt, en kaffe med sej själv då och då när man bara tänker och andas brukar jag boka in :)
Ja Sandy Hook är ett namn man alltid kommer att minnas. Så himla tragiskt det som hände där. Man hoppas att något sådan slipper hända igen någonsin någonstanns.
Så himla kul att ni fick chansen att träffas allihop din familj och Tainas familj. Så himla kul att tjejerna trivs så bra ihop.
Kram!
Taina,
Du självklart tog vi oss tid! Det var ju enbart roligt och trevligt och gott! :-) Hoppas verkligen vi kan "kvista förbi" lite oftare nu med bilen än vad det blivit hittills.
Och jodå, våra käftar är ju inte direkt långsamma hahaha! ;-)
Kramar!!!
Steel City Anna,
ja det var en skön semester, men visst är det så att man säkert skulle behövt lite längre tid för att återhämta sig mer. Men ändå är jag fascinerad över hur långt en vecka ändå räcker. :-)
Och som du säger får man ibland försöka använda sig av de små stunderna också.
Desiree,
Visst är det hemskt och det känns så fruktansvärt att veta att detta varken var första eller sista gången något sådant sker här. Som sagt, vapenlagarna och folks inställning till dessa är ett ämne för sig.
Att få träffa Taina och hennes familj var så otroligt roligt! och ja det är ju extra kul att E och L fungerar såpass bra ihop trots åldersskillnaden.
Kram!
Jag blev lite lurad av rubriken,, tänkte men,, börjar semestern nu! :) Ni ser ut att ha haft en härlig semester och vad roligt att träffa Taina igen!
Härlig start pa semestern!
Jag förstar verkligen att det var rörande och bade kändes fint och var jobbigt samtidigt att stanna till i Sandy Hook. Hur skulle man inte kunna känna sa?!
Kramar
Skicka en kommentar