Just nu känns det som om vi går runt och väntar. Och då menar jag verkligen V-Ä-N-T-A-R. Det är en sådan konstig känsla. Ett sådant konstigt tillstånd. Lite som om vi svävar i limbo. Man har just fått ett barn. En ny liten person. Men den här nya lilla personen är ändå inte en del av ens hemmaliv. Istället springer man fram och tillbaka till sjukhuset som en jojo. Och där sitter man sedan och försöker vara mamma. Håller honom. Nära nära nära. Pratar. Sjunger. Nynnar. I en stol. Vid en kuvös. Med det ständiga pipandet runt omkring.
Man pratar med sköterskorna. Med andra föräldrar. Man håller humöret uppe. För han har ju faktiskt ökat i vikt. Och han äter bra nu. Och framförallt så är han frisk. Inga medicinska fel. Bara tillväxt. T-I-L-L-V-Ä-X-T. Som ett mantra. Ändå vill man inget hellre än att ta med sig den nya lilla familjemedlemmen. Gömma honom under kläderna. Nära nära nära. Huden. Och så springa hem. Men det gör man såklart inte. Eftersom man vet att det skulle skada honom. Men det känns jobbigt jobbigt jobbigt.
Sedan när man jojat hem igen. Till sitt barn där hemma. Då känner man att en del av en är kvar där på sjukhuset. Vid kuvösen. Men man försöker ändå vara mamma. Till Storasyster också. Som längtar. Saknar. Älskar. Som behöver mer Kärlek än vanligt. Bekräftelse. Och att få vara tätt tätt intill. Nära nära nära. Både fysiskt och mentalt.
Och mitt i allt detta är man så trött så trött. Dels på grund av att man inte sover som man brukar. Dels för att allt känns som om det redan hållit på en liten evighet men ändå känns det långt kvar till målet. Och man har redan börjat få mjölksyra. Mitt uppe i det hela. Det tar på krafterna att försöka dela sig själv i två. Försöka räcka till. Trots att man vet redan från början att det inte går. Man kan inte vara på två platser samtidigt. Vare sig fysiskt eller mentalt. Det är dömt att misslyckas. Kluvenheten. Den tär.
Vissa dagar är jobbigare än andra. Härom dagen var ingen bra dag. Inte alls. Idag har det däremot varit bättre. Igen. Så det går upp och det går ner. Och man fortsätter vara jojo. Hit och dit. Här och där. Fram och tillbaka. Lillebror och Storasyster. Man försöker. Lite till. Finnas där. Vara nära nära nära. Räcka till. För dem båda. Men ständigt. Den. Där. Kluvenheten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
7 kommentarer:
Ja du, jag kan inte ens föreställa mig hur ni har det men känner med dig/er. Klart det blir kluvet och snart, mycket snart, ska väl kluvenheten vara över och ni får vara den där lillstora familjen. Lilla E då, som väntat så. Åh om jag bara kunde göra något, men det är som du skriver. Vänta. Vänta ut och POFF så är ni i mål!
Hang in there!
Kramar!!!
Ja det ni går igenom nu kan inte vara lätt på något sätt. Jag hoppas innerligt att lillebror fortsätter med sina framsteg och växer på. Hoppas att ni kan få hem honom snart så att ni tillsammans kan få bo under ett tag. Detta med att springa till sjukhuset, vara där, amma och sedan skynda tillbaka måste vara oerhört påfrestande. Känna denna skuld och kluvenhet att man inte räcker till för sitt ena nyfödda barn och sitt andra barn där hemma. Jättejobbigt och svårt. Må ni snart få hem lillebror. Stor kram!
Har läst ikapp och så glad över att lillebror växer, går upp i vikt och forsätter att bli starkare för var dag som gå.
Tänk på att han snart är hemma!
För varje dag som går är ni en dag närmare. Och närmare. Jag är så glad att han äter så fint och din amning funkar. Det är bra med raketbränsle i tutorna.
Ni är så tappra! Stor kram.
Ja fy så jobbigt. Glad att du har så nära till pyttelitens tillfälliga hem. Hans lilla kuvöshotell. KÄMPA Saltis. Inte undra på att du är helt slut du är ju på helspänn hela tiden. Med allt. Ta några timmar och rå om dig själv. Kanske mellan skola besöka pytteliten osv. Hitta utrymme. Förstår att du vill ta med honom hem. Kämpa. Kom ihåg att du blir amningstrött med.
KÄMPA. Släpp taget om den dåliga känslan. Den är bra din. Storasyster hon tycker nog att du hinner med hur bra som helst. Snart är pytteliten Oskar hemma hos dig/er för alltid.
Kram
/Susanne
Du skriver så BRA och målande att man verkligen förstår precis hur du KÄNNER!
Ja, vad tufft ni har det.
Så svårt också för storasyster som säkert brottas med tusen känslor. Jag minns själv hur det var att bli storasyster, och det var inte bara roligt.
SÅ självklart behöver HON verkligen stöd också. Ja, Saltis, lite av en rävsax. Förstår så VÄL din kluvenhet.
Men Satis, this too shall pass. Snart har du lille Oskar hemma hos ER! Snart, snart!!
Tills dess skickar jag styrka och ork! Jag vet ju att ni ror detta i hamn med glans.
Så fint att Oskar mår bra, växer och utvecklas som han ska. YAY!
Kramar i massor!!!
Jag kan verkligen förstå det kluriga. Hoppas att han får komma hem snart snart snart. Kraaaam!
Det är väldigt skönt att det går så bra med lillkillen, han utvecklas hela tiden och bara på dessa få veckor så har han växt, ökat i vikt och blivit starkare, tar för sig, det kommer att gå bra. Han är så fin. Att du själv är trött är helt naturligt, man glömmer så lätt att det varit ett ingrepp i din kropp också, både graviditeten men också en operation så att du behöver vila lite mer, det behöver du verkligen. Tror också att när den första extrema oron släppt så kommer en reaktion, det är först då du hinner känna efter hur du själv mår. Inte lätt med ett barn till hemma som väntar men försök ta pauser nu, det är ju ändå så att du får fullt upp hemma snart även om det är skönt att alla är tillsammans. Väldigt bra all omvårdnad ni får och att det går så bra. Ta väl hand om dig och er. Och hoppas du hinner hämta lite frisk luft då och då, bara för dig själv.
Skicka en kommentar