Morgontimmarna här. Så annorlunda. Ändå precis som överallt. Tystnaden. Den där liksom väntande. Bidande. Innan dagen tar sats. Innan karusellerna börjar snurra igen.
Denna morgon. Efter att ha sovit av och till under natten med vakna stunder tillsammans med pumpen kunde jag till slut inte somna om. Klockan var då runt halv fem. Försiktigt smög jag ner till NICU med min ännu varma nyutpumpade mjölk. Nattsköterskan Lauren stod vid kuvösen. Där inne låg han. Sollampan fortfarande tänd. Han såg så avslappnad ut i det blå skenet. Som en liten fågelunge i sitt bo.
Sollampan släcktes och ögonbindeln och hakskyddet togs av en stund. Så att jag kunde få se hans ansikte. Eller iallafall lite mer av ansiktet. Det som inte täcks av mössan och c-pappsmasken. Och jag kunde hålla hans lilla hand. Smeka hans små spretiga ben. Prata med honom genom kuvösens plastväggar. Han drömde. Sprattlade. Öppnade nästan nästan ögonen ibland. Min Lilla.
Efter en stund tillsammans gick jag tillbaka. Sollampan skulle på igen. Och då även ögonskyddet. Plus hakskyddet. Det senare eftersom han annars vill andas med munnen och då sjunker syreintaget eftersom c-pappens slangar går genom näsan. Med all "utrustning" på ser man honom knappt. Endast hans näsborrar tittar fram bakom c-pappens slangar. Uppspärrade. Likt en liten draknos. "Hejdå min lilla Drakunge" viskar jag i mitt hjärta. "Jag kommer snart tillbaka."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
17 kommentarer:
tårarna bara rullar när jag läser det här.
Det väcker så mycket känslor.
Varma kramar, tänker på er!
Ja, Saltis…säger som Lotta, dina ord är rörande.
Så tydligt jag kan känna hur DU känner.
Många, många tankar från mig. Försiktiga kramar sänder jag också...
åh herregud så rörande. Lilla Drakungen. Så vackert och skört. Stor kram till er!
Jättefint skrivet vännen. Jag kan bara tänka mig vad ni går igenom nu och kommer att gå igenom de närmaste veckorna och månaderna! Det måste vara så svårt att inte få röra och hålla och pussa och krama. Något ni kanske önskade ännu mer nu med er lilla nummer två...Det känns skönt att ni är i goda händer, att ni har rutin (hemskt att säga rutin kanske..) och att ni har stöd från runtom. Det är jätteviktigt! Tack för att du delar med dig! Tänker på er och om ni någon gång behöver hjälp på nåt sätt (jag vet att ni har ett stort nätverk av vänner, men iaf, det är alltid bra att ha fler i fall att!) hör av dig! Vi är ett stenkast bort. Kram!
Fy så jobbigt det måste vara att lämna honom. Att inte få hålla honom. Stoppa ned honom innanför tröjan. Även om man vet att det är nödvändigt. Att det blir bra. Att något annat alternativ inte existerar. Men ändå. Men snart så. För varje dag växer han sig starkare.
Har du tagit foton och visat för storskruttan? Vad säger hon. Är hon nyfiken? Förstår hon? Berättar ni att hon har gått igenom samma sak?
Kram
Jag har inte varit i blogg världen på någon vecka. Jag läser och blir så berörd, att ni fått en liten drakeunge. Jag tänker på er och sänder många styrkekramar. Tårarna mina rinner ikapp och jag har nu läst alla tidigare blogg inlägg.
Styrkekramar till er och den lilla drakungen.
Skickar styrkekramar till er!
Önskar jag kunde sätta ord på mina känslor på samma sätt som du är så bra på. Så fint.
Så frusterande att ha honom så nära men inte kunna hålla om ordentligt! Men tids nog, så.
Kramar
Oj vad jag missat av att inte läsa bloggar varje dag längre! Grattis till er lilla kämpe! Helt fantastiskt! Jag hoppas att han kommer växa till sig och må bra så att ni snart kan ta hem honom! Många, många styrkekramar till er!
Grattis till er lilla Semla! Du skriver så fint o rörande om det som många av oss aldrig varit med om. Hoppas att ni snart får hålla er lille kämpe i famnen!
Kram
Åhhhh -Lilla Drakungen din.- Så gulligt. Men sån tur du hade några droppar mjölk med dig. MEN bra han vill andas med munnen FAST han inte ska göra det. Gullis. Han vill ha LUFT,
Så fint du skriver. Tänk när lilla gossen kan läsa ;) Och läser detta vackra. KÄMPA: Blir tårögd av det du berättar...så skört det är med detta lilla livet och sån kraft och livsvilja... och vi vuxna som inte egentligen klarar nåt alls. Vi är ju klenisar om man jämför LOL. Tack Saltis för att du berättar om pytteliten.
Stor kram
/Susanne
Vad fint du skriver. Hoppas att du får hålla om din lille pojk snart. Kämpa på
Kramar till er! Hoppas att du snart får hålla lillen. Hålla på ryggen och i handen är en längtan efter mer när man står där. Men snart, snart kanske han får komma ut en liten stund. Det är ju den största lyckan när man får hålla om för första gången. Önskar att ni snart ska få det! Och så bra att du fick med dig lite mjölk redan. Jobbigt att behöva pumpa, jag vet, men ack så viktigt att han kan få din mjölk redan från början. När får han börja äta?
Så glad för er skull att han ändå är här nu, och så roligt att ni också fick en av varje. Många många styrkekramar till er alla.
Skicka en kommentar