Solarium

Tack igen för alla fina, uppmuntrande kommentarer! Jag blir verkligen glad och rörd. Idag gick både M och jag ner till vår Lilla Kämpe på morgonen. Lyssnade på ronden. Det känns otroligt bra att vi föräldrar får vara med där. En genomgång och sammanfattning om vad som hänt sedan gårdagen samt under kvällen och natten. Och så går man veta vad planen är för dagen. Vår Lilla Semla hade lite för höga bilirubinvärden så idag stod solning på schemat. Hela dagen har han mer eller mindre legat i sin kuvös med sollampan tänd. Som en liten beach boy.

Jag har bytt blöjor, hållt handen, smekt hans lilla fjuniga bröstkorg. Men tyvärr kan jag fortfarande inte hålla honom. Han är ju uppkopplad med sin c-papp så det går inte att ta ut honom ur kuvösen. Och just detta är svårt tycker jag. Det värker liksom i hela kroppen av längtan att få hålla om. Hålla intill. Tätt tätt mot sin egen hud. Känna tyngden i sina armar. Men än får vi vänta.

Hans vikt har sjunkit under 2 kg, men de verkade inte oroliga. Det var en helt normal viktnedgång hos en nyföding. Men själv tänkte jag tyst inom mig att det var tur han har lite vikt att ta av ändå. Skönt han vägde såpass mycket trots allt. Så det finns lite att ta av. Mariginaler...

Jag har dessutom under dagen fått två besök här på sjukhuset. Två vänner. Det kändes fint att de tog sig tid att komma förbi. Och på kvällen kom Lill-Skruttan och M. Det blev ett fint och mysigt besök det också. Med fika, pyssel och en glad tjej som berättade om sin skoldag. Jag saknar min lilla familj.

Imorgon är det fredag och det känns underligt att det endast gått ett par dagar sedan vår Lilla Kämpe kom ut. Det känns så mycket längre. Tiden flyter så annorlunda här. Likt en flod. Och det känns återigen som om vi passerat ett vägskäl. Ett före. Och ett efter.