Först av allt: TACK TACK TACK!!!!! Till alla Er som hört av sig. Här på bloggen eller via email, sms eller t o m ringt. Det värmer så fantastiskt! Idag har varit lite som en resa bakåt i tiden. Har tillbringat stora delar av dagen nere på NICU. Och allt där nere förflyttar mig till juni 2008. Bipandet och pipandet av alla monitorer, i otakt och med olika trudelutter. Lukterna. Purell. Och någon annan speciell doft jag inte känt någon annanstans. Någon form av rengöringsmedel kanske? Sättet man kommunicerar på. Lite lågmält men ändå tydligt. Atmosfären. Känslan av att alla har en uppgift. Hela tiden. Ändå ett lugn. Proffessionalitet. Kunskap. Erfarenhet. Hos alla som arbetar där. Läkare, sköterskor, residents, specialister, teknikpersonalen. Ja även föräldrarna. I den sistnämnda kategorin fick jag en pratstund. Två föräldrapar med barn i samma rum som Semlan. Båda föräldraparen hade fått tvillingar. Ett par hade båda barnen där, det andra hade fått hem den ena tvillingen medan den andra låg kvar. Med allvarliga hjärtfel. Redan opererad tre gånger och med ännu en hjärtoperationen i sikte. Deras barn har redan varit mer än 12 veckor här och ännu väntar många fler. Iallafall om allt går som vi alla hoppas. När man pratar med föräldrar i den situationen känner jag sådan tacksamhet men också skuld. Jag vet att man inte borde känna skuld, och kanske är skuld inte riktigt rätta ordet, men på något vis finns en känsla av att man själv har "kommit undan". Svårt att riktigt beskriva.
I vilket fall fick jag fin kontakt med båda dessa föräldrapar och jag känner redan av en viss sammanhållning och support hos de föräldrar som går igenom detta svåra. Man stöttar varandra. Man lyssnar. Man pratar. Man byter erfarenheter. Man bryr sig om. Mamman till den hjärtsjuka tvillingen erbjöd sig att skjutsa upp mig till mitt rum efter mitt besök. Jag hade då väntat ett bra tag på min "eskort"*.
På eftermiddagen kom M också. Vi gick då gemensamt till NICU. Jag har idag återigen bytt pytteblöjor inne kuvösen. Pytteblöjor som trots sin litenhet nästan glider av de små sköra spinkebenen. Minnen från 2008. Minnen inte enbart i huvudet utan i händerna. I kroppen. I känslan som sitter i fingrarna. Fingertopparna. Värmen av kuvösen. De små små lena fötterna. De spretande tunna tårna. De blå små hälarna fulla av sticksår. Det gör så ont i mig att se dem. Ändå vet jag ju att det måste vara så. Men allt detta gör att det kommer tillbaka. Minnen. Från då. Såpass starkt att det ibland är svårt att inte säga "she" istället för "he". För jo, vår Lilla Semla är en liten Lillebror. Jag insåg av kommentarerna från gårdagen att många trott det var en liten syster. Men nej, det är en liten bror. Namnlös än så länge, men idag har vi åtminstone bantat ner listan med våra "namnförslag". Och nu försöker vi känna efter vem han är. Vår lilla Kämpe.
*) efter kejsarsnittet igår tog jag mig fram med hjälp av rullstol, dvs jag har blivit körd eller eskorterad. Till och från NICU. Igår av M och i morse av en här på sjukhuset. Men i eftermiddags kände jag mig såpass bra att jag gick dit själv. Likaså under kvällens besök. Myrsteg men ändå. Känslan av frihet att kunna röra sig själv. Den är oslagbar. Fast nu under kvällen blev jag plötsligt så trött så trött. Och smärtan blev intensivare så jag hoppas att jag inte förtagit mig. Det blir helt klart nattinatti här strax.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
12 kommentarer:
Sitter här med morgon kaffet och tårar i ögonen. Stort grattis till er som nu blivit en familj på fyra, om än lite tidigare än planerat. Allt kommer säkert gå utmärkt men jag förstår att det är omtumlande för er. Hoppas veckorna går fort och att ni snart är hemma hos er igen. Du och Semlan! Och tack för att du delar med dig och orkar blogga.
Stor grattiskram!
Stor grattiskram och mycket lycka till för er alla fyra!
Karin
Sa fint du skriver och tack for att du uppdaterar oss som laser fran alls varldens horn! Tanker pa er och kan inte ens borja ta in vad ni gar igenom nu. Samtidigt hors gladjen igenom.. over att ni fatt en liten pojk! En liten son och en lillebror :-). Kram
YES jag visste det. EN lillebror. En son. Hurra.
Fast iofs så är det ju mest bäst att det är en liten Semla och att allt gick bra. Grattis än en gång. Kämpa med dina känslor. Visst är det så. "Minnena sitter i dina fingertoppar och dofter coh allt" Usch fy vad nervöst det måste vara och alla känslor för det pyttelilla. Yttepyttelilla.
Er lilla Kämpe. Ge honom kraft. Det var coolt att skriva.- HONOM-. Lalalalala. Lillplutten.
Kram
/Susanne
Glömde skriva så skönt med dina gemensamma förädrar till andra små pyttesmå väntade älskade barn. Så snällt att erbjuda skjuts. Livet blir tacksamt och ödmjukt när man är i svåra situationer. DET kommer gå bra. TÄNK vilken livsvilja att klara sig så liten och med hjärtfel. Ta bort din skuldkänsla om du kan Kära Saltis så du focuserar på rätt sak. Vem vet de kanske har samma skuldkänsla som du. Tänk inte på det. Tänk in glädjen så blir du starkare. Kämpa så du landar bra. Försäker skicka energi till dig. Nu kommer ju tankarna och du landar och kommer ikapp alla dina hormoner. KOM IHÅG det bra inte oron. Om du kan. Lätt att sitta här vid tangentbordet och spela klok och förståndig.
Kram
/Susanne
Skönt att höra att allt gått bra hittills. Såklart ni måste få känna oro trots att er lille kille är förhållandevis bättre än de andra småttingarna som föddes ännu tidigare eller är sjuka. Men jag förstår hur du menar med tacksamhet och skuld. Jag hade förresten förstått att det var en pojke eftersom du taggat ditt inlägg med "lillebror" :)
Det kanske är en Samuel - det liknar ju Semlan lite :) Eller Ture efter Ture Sventon. Eller varför inte Sventon! Det är ju lite svenskt i det :) Jag kollade SCB:s namnsök och han skulle vara helt ensam med det namnet! http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Amnesovergripande-statistik/Namnstatistik/30903/Namnsok/
Stor kram och återigen, grattis!
Oj tack för tips!! JAG ser aldrig taggning;) Milde tider. Nu såg jag försjutton. Lärde mig att flytta blicken.
Sventon tyckte jag var ett sött namnförslag. Även Ture och Samuel. Extra udda och gulligt. Så nu så ska jag inte skriva detta fullt med kommentarer. EXALTERAD.
Kram igen
/Susanne
Har tänkt så mycket på er, så en uppdatering är underbar att läsa!
Hang in there. Alla.
Sa skont att se uppdatering och att du mar nagorlunda bra, men som sagt, ta inte ut dig, aven om det ar bra att rora pa sig sa ta det lugnt, det behover ni alla!
Jag kan inte satta mig in i hur kanslan ar med allt runt omkring NICU, da jag hade lyckan att aldrig behova ha nagot av mina barn dar, men jag kan forsta hur du menar med skuldkanslor nastan. Just iochmed att jag fick tvillingar, sa var jag i kontakt med manga andra som hade/vantade tvillingar och man ar nastan forberedd pa att det eventuellt blir NICU, da det ju ar mycket vanligare att tvillingar kommer for tidigt eller att det blir komplikationer. Jag laste pa mycket, informerade mig... pa gott och ont..Men horde ocksa manga stories dar det blivit komplikationer, eller att nagon av tvillingarna inte madde sa bra. Manga med tvillingar ligger ju valdigt valdigt lange pa NICU, och kvinnan har kanske aven legat pa sjukhuset innan, pga bedrest etc. Att ha kunnat ga till vecka 38 och fa tva fullt friska barn och slippa NICU var otrolig lattnad, men jag kande lite i kontakten med andra tvillingforaldrar nagot av skuldkanslor, som du beskiver det, att man sjalv "kommit undan". Forstar precis den kanslan.
Skont dock att du redan fatt fin kontakt med andra foraldrar dar, och speciellt tanker jag da du ju sakert far spendera mycket tid sjalv dar, da din man ju maste vara dar for Ella som inte ens far komma pa besok. Hur fungerar det med besok till dig? Far du traffa Ella i nagot besoksrum, utanfor NICU? Lilla storasyster, kan inte vara latt, men jag hoppas att det gar att losa pa basta satt for er.
Jag ar saker pa att ni hittar ett passande namn pa er lilla kampande lillebror!!
Stor styrkekram!!
Åh, kära Anna! Jag har inte läst regelbundet och läser den stora nyheten först nu. Vilka känslor det framkallar läsa det du skriver, jag blir alldeles rörd och tårögd. En liten lillebror, en liten semla som även han ville komma tidigare. Till och med tidigare än storasyster. Stort grattis!!! Även om jag inte varit i den situationen nu är i, med ett tidigt fött barn så har jag inga problem att förstå och sätta mig in i att det är en tid med så mycket känslor och hur svårt det är att inte få röra vid honom än.
Och ja, definitivt en "blessing i disguise", allting har verkligen en mening. Så skönt höra du och lillen mår bra. Som du skriver lite om också, på nåt sätt kanske lättare av att ha erfarenhet av att ha varit i den här situationen förut också. Ja, lätt är det väl aldrig även om man varit med om det fem gånger, oro och unik situation är det ju varje gång. Men kanske lite lättare i alla fall, mindre skrämmande med allting runt omkring, sjukhus, ronder och allt det där när vi gjort det tidigare.
Massor massor med kramar! Och massor med grattis till storasyster också. Säkert en stor omställning och kanske lite skrämmande för henne också med mamma och nyfödd lillebror på sjukhuset.
Igen, massor med kramar!!!
Så fint skrivet Saltis! Och tack för att du orkar skriva och berätta. Liten lillebror! Grattis!
Sitter här med gråten i halsen när jag läser och minns hur det var på NICU, även om vår lille E inte var lika tidig, men miljön är ju densamma. Allt pipande som man reagerar på varenda gång, men som man konstigt nog saknar när man kommer hem. Så skönt att du fått så fin kontakt med de andra föräldrarna där. Alla har ju sin referens av det jobbiga med NICU, men det är väl klart att man tackar för att ens eget barn "bara" kom för tidigt. Och inte hade andra komplikationer. Men oftast går det ju bra. De kan sin sak läkarna och sköterskorna. Och du har så rätt i att det är en alldeles speciell atmosfär därinne. Lugnt men effektivt och professionellt.
Skönt att du känner dig starkare också. Ta hand om er och ta inte ut dig. Och krama på varandra, och klappa på lillebror. Vi tänker på er och hoppas på allt det bästa för er.
Kram
Åh, vad jag känner igen det där med att känna skuld, fastän man borde glädja sig. Vi blev oplanerat och oönskat gravida två gånger. Vi har fått två underbara välskapta vackra intelligenta flickor vi inte ville ha. Det var otroligt mycket ångest och tårar över detta. Båda gångerna övervägdes abort in i det sista. Och så är min allra bästa vän i totalt motsatt situation. Försökt i flera år. Behandling efter behandling. Hoppfullhet och förtvivlan. Önskar så det gör ont. Varför måste det vara så orättvist? Varför kunde det inte fått vara tvärtom? Man kände då och fortfarande ännu ofta skuld. För att vi fått det dom önskar. Vi älskar våra flickor över allt annat. Och vi gläds såklart åt dom. Men det finns där. Alltid. Som en liten tagg i hjärnan. Att vi egentligen inte har önskat oss detta. Det är där den sitter. Skulden...
Jag förstår hur du känner det, att ni kommit lindrigt undan. Men det enda man kan göra är att istället ta så bäst hand om den gåva man fått som man kan och inte slösa bort den. Kram
Skicka en kommentar