onsdag, maj 07, 2008

1 1/2 mjölkpaket

Medan M och jag kämpade på för att få till ett litet nytt liv så hängde jag extremt mycket i ett forum på nätet där jag fick kontakt med andra tjejer som också försökte bli gravida. Vissa hade problem (som vi) medan andra inte alls hade några problem utan där naturen ganska snabbt kunde ha sin gång.
Detta forum var för mig en enorm hjälp eftersom jag under denna tiden ältade, funderade och analyserade allt från sekret till hur snabbt en spermie egentligen kan simma. Alla dessa tankar och framförallt alla känslor som kommer med varje nytt misslyckande var något som jag just då kände att jag inte vare sig kunde eller ville diskutera med andra vänner. Inte heller familj. Jag vet att folk som går igenom liknande situationer kan känna otroligt olika inför detta, men personligen ville jag inte prata så mycket om detta med folk som kände mig eftersom det kändes som om jag då adderade ytterligare press på mig, på oss, i en redan stressad situation. Alltså var det en enorm frihetskänsla att få dryfta all oro, alla tankar alla idéer och frågor med helt "anonyma" tjejer på nätet!

Det mest fantastiska med detta var att man verkligen "lärde känna" varandra på ett otroligt personligt plan, trots att man aldrig någonsin träffats i verkliga livet. Detta handlade om tjejer från hela Sverige, samt ett par som var som jag och bodde utanför landets gränser. Självklart dröjde det inte så otroligt länge innan flera av de i Stockholmsgänget bestämde att ses på riktigt, och så småningom skedde det träffar både här och där i Sverige. Till och med jag har haft äran att träffa ett par av dessa underbara tjejer under mina Sverigevistelser. En av dem har även hälsat på mig här i NYC när hon (då med gravidmage) hade semester tillsammans med sin man.

Jag är verkligen oerhört fascinerad över hur nära varandra man kom trots att man från början varit totala främlingar. Men jag tror att en av orsakerna är den utsatthet man känner när man försöker kämpa för att få barn. En oerhört känslomässig berg-o-dalbana. Vi gick igenom cykel efter cykel. Tillsammans. Följde varandras med- och motgångar. Man kände plötsligt till exakt vilken dag den eller den tjejen ovulerade... Eller när, var och hur den eller den hade sex... Ja, säg vad man inte visste om vissa personers mest intima liv! Och man höll tummarna. Man sände så många tankar så mycket hopp. Och om det lyckades fällde man väldigt ofta en tår av glädje. Men samtidigt ett styng av avundsjuka längst där inne i hjärteroten. Varför blir det aldrig min tur? Varför aldrig aldrig aldrig jag? En del skuldkänslor följde alltid dessa tankar. Men jag lärde mig verkligen under denna tiden att det verkligen går att känna en enorm glädje och lycka för någon annan samtidigt som man själv känner sorg och oro över sin egen situation. Och framförallt var det alltid en sådan härligt rak kommunikation i vårt forum, där vi var helt öppna med alla sorters känslor. Även sådana som svartsjuka och skuld. Vi visste ju alla att vi kände i stort sett likadant. Alla hade vi dessa känslor. Alla åkte vi i samma berg-o-dalbana där man kastades mellan hopp och förtvivlan varje månad. Men man stöttade varandra något otroligt! Pep-talk är bara förnamnet.

Och däremellan hade vi de mest sanslösa konversationer, diskussioner, rådgivning och bara allmänt galet snack. Det var sexställningar, "fester" (jo man kan ha fest i ett forum på nätet jag lovar!), humoristiska personlighetsananlyser etc blandat med sorg, frustration och tårar. Jag älskade det! Har nog aldrig vare sig tidigare eller senare "umgåtts" med personer där man växlat så snabbt mellan ljusa och mörka samtalsämnen. Där det varit så högt och så lågt. Samtidigt.

Jag kan säga att jag fortfarande är en mycket frekvent besökare i detta forum. Detta även sedan vi fick vårt efterlängtade plus på stickan. Självklart har många personer "kommit och gått". Men vi är flera kvar från den första tiden. Och eftersom det hela började för snart 2 år sedan så har man lärt känna många som tillkommit under tiden och som fortfarande "hänger" där. Eftersom flera har fått barn under denna tiden är det numer en blandning av allt från råd och frågor om barnskötsel till att följa varandras väg mot en graviditet. Fortfarande högt och lågt. Samtidigt. Ett underbart gäng med andra ord.

Men egentligen skulle detta inlägg inte alls handla så mycket om detta forum i sig. Utan mer om en av de tjejer jag lärt känna här. Hon och hennes man lyckades efter ett tag med det som vi alla kämpade med. Att bli gravid. I deras fall visade det sig dock att hon inte bar på endast ett barn utan två! Tvillingar. Fantastiskt spännande! Vårt forums första tvillingar. Tidigare hade vi ju kunnat följa flera bebisar från ja, faktiskt utslag på ägglossningstestet till födelse! "Vårt" första IVF-barn såg dagens ljus i början av året. Och nu skulle det alltså bli tvillingar. I vårt forum kallade vi dem Piff & Puff. Vi fick även alla följa de tankar och känslor som min vän kände efter att de fått tvillingbeskedet. Oron inför en tvillinggraviditet, som ju räknas som en riskgraviditet. Tankarna på hur det skulle bli att ha två små bebisar samtidigt. Men också glädjen inför det faktum att hon bar på två små liv. Dubbel glädje. Allt verkade tuffa på som tåget. Lite högt blodtryck ett tag men det såg ut att stabilsiera sig.

Men nu under tiden jag var med M's familj i Boston så visade det sig att trycket steg igen. Och att den ena tvillingen inte mådde så bra p g a minskat flöde i navelsträngen. Plötsligt var det inskrivning på sjukhuset och full koll hela tiden. Hennes man skrev faktiskt i forumet och informerade oss om läget. Otroligt gulligt att han tog sig tid till det mitt i den stress och oro de måste ha känt. Så förra veckan fick vi veta att man beslutat sig för kejsarsnitt. Jag är inte helt säker men tror att min vän var i vecka 27 eller möjligtvis vecka 28 då. Ut kom två små små pojkar 650 respektive 1025 g. Jag kan inte förstå! Så små! Den ena vägde lite mer än ett mjölkpaket! Den andra inte mer än drygt ett halvt! Tillsammans inte ens två mjölkpaket. Bara något mer än 1 1/2 mjölkpaket!!!!! Helt otroligt! De små liven ser än så länge ut att må bra. Vi håller alla tummarna för att de ska växa och frodas och fortsätta må bra.

Det är svårt att föreställa sig den stress som hela familjen går igenom just nu. Men jag är oerhört imponerad av hur positiv och stark min vän verkar vara trots all den oro som ändå måste finnas där. Jag har ingen aning om hur man själv skulle reagerat i en liknande situation. Eftersom jag endast ligger ett par veckor före henne (vi plussade väldigt nära varandra) i min egen graviditet så har jag verkligen funderat på hur det skulle känts om något liknande hände mig. Men det går liksom inte att sätta sig in i det. Mer än att det känns oerhört skrämmande. Jag kan även säga att jag är så tacksam över att man har haft turen att födas i ett modernt och välutvecklat samhälle. Den rika delen av världen. Där det finns möjligheter att rädda liv. I ett annat land eller en annan tid hade det ju inte varit möjligt att rädda såpass för tidigt födda barn. Men här är det det.

Nu önskar och hoppas jag bara att allt ska gå bra. För Piff & Puff. Kanske är de redan uppe i 2 mjölkpaket?! Och T, om du läser detta så småningom så vill jag här också säga att jag tänker mycket på er. Varje dag.
En stor kram vill jag sända till dig och din familj! Men också till alla underbara och fantastiska tjejer (ni vet vilka ni är...!) som fortfarande tittar förbi i forumet! Tack för att ni finns!




Alla bilder i detta inlägg är från olika siter på internet.

23 kommentarer:

Petchie75 sa...

Åh Saltis, jag förstår att du behövde dela med dig av era erfarenheter med andra i samma situation. Jag kan mycket väl tänka mig att det blir en stark sammanhållning och kul att du har träffat nga av dem IRL.
En undran, är det verkligen bara kvinnor på sådana forum? Det kanske bara är mitt antagande men det verkar vara precis som med våra bloggar - att det är mest tjejer som har behov av att diskutera och älta (som Anne skrev i sitt inlägg idag)? Vad gör killarna när de behöver prata av sig? Diskuterar de med sina vänner (låter knappast troligt, eller iaf de flesta killar jag känner verkar inte diskutera sådana ämnen med andra killkompisar).
Jag hoppas att Piff och Puff mår bra och att allting ordnar sig för dem.

Anne sa...

Vad varmt och fint du skriver om den vänskap och gemenskap som uppstod på de forum du varit/är mycket på. Det verkar ha gett/ger dig så mycket, och det kan jag mycket väl förstå. Underbart det finns möjligheten kunna ventilera och prata med andra människor som går genom samma saker, också att kunna göra det med människor man inte känner (även om man lär känna varann). Jag har många kompisar med barn som pratar gott om olika forum och mötesplatser som de trivts så bra på då de försökt bli gravida, varit gravida, fått barn osv och de har också pratat så positivt om hur berörd och nära man kommer varann.

Det är fantastiskt hur mycket och hur tidigt man kan göra så mycket idag (i västvärlden). Jag hoppas också allt ska gå bra med Piff&Puff och de växer och får vara friska.

Än en gång, jag är så glad för er skull och att ni äntligen fick det där strecket på stickan, att NI ska bli föräldrar om inte alltför många veckor nu!!! Du kommer bli en så bra mamma.

cecilia sa...

Tack för att du delade med dig - tänk vilka överraskningar livet håller i åt oss - jag håller tummarna för att Piff och Puff får växa och frodas - en kram till dig och magen!!!

Marianne sa...

Och nu sitter jag här och är alldeles tårdränkt av rörelse (på riktigt). Först över att du har hittat en så fin gemenskap med tjejer i samma situation och att ni har kunnat stötta varandra så mycket, jag blir så glad för det. Och sedan för Piff & Puff och jag hoppas, hoppas verkligen att allt ska gå bra för dem. Som du säger, en sån tur vi har som är födda i det rika väst så att vi har möjlighet att faktiskt rädda livet på sådana här små knyten! Jag tänker ofta på det.

Och jag är så glad för att ni lyckades till slut, jag är övertygad om att ni kommer att bli underbara föräldrar, trots att jag inte känner er mer än så här.

Nej, nu får tårarna sluta rinna någon gång!

Anonym sa...

Hej (sweet) :-)

Du få sluta skriva sådana här inlägg...sitter och lipar som en galning nu :-)
Jag vet precis hur du känner det och att läsa det känns så starkt!! Ja vi håller tummarna för piff och puff och jag håller tummarna för alla oss tjejer som är gravida nu...jag tror att T inte har något emot att du skrivit detta och ingen annan heller för den delen...
ta hand om dig och magen...kram kram Linda

Mia sa...

Hej. Har hittat din blogg via Millans sida. Hoppas det är ok att jag kikade in. Känner igen mig i vad du skriver. Vi fick själva kämpa i 3 år för att bli gravida med vår förste son som kom till via ivf (icsi). Jag var ofta inne på ett forum för andra i samma situation och det var verkligen stöttande och skönt att kunna prata om allt. Ville inte heller prata om allt det med familj och vänner.
Lycka till med allt och ta hand om magen. :-)
Hälsningar Mia

Annika sa...

Saltis, vilket fint och innerligt inlägg du har skrivit här. Fullt av värme och kärlek till dessa tjejer som du träffade i detta forum (prisa internet).
Ni verkar verkligen ha "klickat" allihopa.
Fantastiskt!
OCH så håller vi tummarna för Piff och Puff.
Precis som du skriver är man evigt tacksam över att man bor i den "rika delen av världen" när ngt sådant här inträffar.
Jag är också så otroligt glad och lycklig för er skull att ni till sist lyckades bli med barn! Riktig infertilitet är omöjligt för oss som aldrig varit där att sätta oss in i.
Så än en ggn, vilken tur att det finns så många olika forum på nätet...

KRAMAR i massor från mig!!

Saltistjejen sa...

Petra,
ja du, jag tror att det är vanligast att det är kvinnor som skriver på sådana forum. Varför vet jag inte såklart, menman kan ju tänka sig att det beror på lite olika saker. 1) när det gäller att prata om privata och personliga upplevelser och känslor så är nog tjejer mer vana att göra det än killar. kanske beroende på ett större behov eller helt enkelt mest för att man som tjej alltid delat med sig med andra tjejkompisar och därför ar "van" att ventilera. 2) vad gäller just detta med att skaffa barn så är det ju till en början kvinnan det handlar mest om rent kroppsligt. Det är vi som har ägglossning, som känner av förändringar i kroppen, som får eller inte får mens.... På ngt vis blir allt sådant så påtagligt för oss på detta väldigt tidiga stadium. Tror att män kasnke känner annorlunda. Å andra sian vet jag att män i samma situationer kan känna enorm frustration. OCH även press och stress.
Men kanske är det även så att de inte är vana att prata så mycket om sin kropp på samma sätt som kvinnor. Vi har ofta gått till gynekologer eller barnmorskor sedan länge för att göra vanliga årliga undersökningar samt att få preventivmedel. men som man har man ju inga natruliga kontroller av sina mest intima kroppsdelar, så kanske kan även denna "ovana" spela in?
Kram!

Saltistjejen sa...

Anne,
ja internet ÄR verkligen helt fantastiskt på många sätt. Att träffa personer via nätet och upprätta nära kontakt med dem är ju ganska otroligt egentligen. Det ser vi ju inte minst här i bloggvärlden. jag har ju "lärt känna" flera av er andra bloggare enbart genom bloggarna och kommentarerna, och lite via e-mail.
För mig som utlandssvensk var detta forum jag hittade på nätet en enorm tillgång! Att kunna diskutera med andra svenska tjejer med liknande problem vr ovärderligt. Kanske hade mitt behov varit något mindre om jag bott i Sverige. Antagligen hade jag pratat med några fler vänner då, även om jag troligen inte berättat det för alltför många p g a just känslan av stress och press. Men härifrån kände jag ännu starkare att det var jobbigt att prata med vänner i Sverige om detta. Och jag ville absolut inte prata med några här omkring mig. Så internet var verkligen räddaren i nöden! :-)
Och ja vi gläds båda så mycket över att det lyckades till slut! Även om det känns lite skrämmande emellanåt det med... ;-)
Kram!


Cecilia,
tack!! Ja jag hoppas verkligen att det går bra för Piff & Puff.
Kram!!


Marianne,
oj det var inte meningen att det skulle bli en tårdrypande historia detta... ;-) Men samtidigt är jag glad att det jag skriver berör. Och ja det är fantastiskt att man verkligen kan rädda så små liv med rätt teknik och vård om man lever på rätt plats i rätt tid. Jag är självklart så glad över det! Jag har flera vänner som t ex även hade komplicerade förlossningar som i en annan del av världen kanske inte skulle klarat sig. Så det är verkligen fantastiskt att man har den turen att få leva där man lever.
Tack också för dina värmande ord! :-)
Kram!


Linda,
haha så du lipar också! :-) Ja det var som sagt inte riktigt meningen. I ditt fall kan man ju ändå "skylla på" gravidhormoner...!?
Om du hör av T via sms eller så får du verkligen hälsa henne och skicka henne en kram från mig!!!!
Kram till dig nu! Och sköt om dig du också så ses vi kanske i tråden senare...?! :-)


Mia,
hej och jättevälkommen!!! Det är bara roligt att du tittar in i min blogg.
Å så ni kämpde verkligen länge!! Vi kom ju aldrig tiill denna "elitnivå" i kämpande, utan lyckades ju till slut efter ca 2 års tid.
Ja det finns ju många många forum för personer som försöker få barn, som genomgår IVF, som har fått många missfall etc etc. Jag tycker verkligen att det är fantastiskt att man kan få kontakt och stöd oavsett var i världen man befinner sig, bara man har en internetuppkoppling!
Stort Grattis till er son också!!!! Flera av de tjejer jag känner i mitt forum håller på med IVF nu och vi håller ju som sagt tummarna för att det ska lyckas för dem.
Kram!

Saltistjejen sa...

Annika,
TACK!
ja det är även svårt för mig att verkligen förstå HUR jobbigt det är för par som försökt få barn i flera år. Vi höll ju som sagt inte alls på så länge som många måste göra. Men den oron och stressen var liksom alldeles tillräcklig. Att sedan hålla på ännu längre är verkligen jobbigt. Men att då kunna få stöd och råd av andra i ungefär samma situation är helt fantastiskt! Sedan är det ju en "bonus" att man verkligen klickar (som du beskriver det) med vissa såpass bra som en del tjejer gjort på vårt forum!
Kram!!

Anonym sa...

Som en av dessa som varit ofriviligt barnlös i flera år så är dessa forum ibland den enda livlina som man har.
En person som inte gått igenom eller haft oturen att vara ofrivilligt barnlös kan inte förstå hur svårt det är att förklara hur det känns.

Jag måste även säga att som adopterad så har det för mig alltid varit viktigt att få blodsband till någon annan. Jag vet att en annan adopterad tjej som dock inte alls känner detsamma så man är ju olika, men för mig var det och är ännu viktigt.

Och att sedan efter alla dessa år äntligen bli gravid men sen förlora sitt barn är obeskrivligt.
Det är då man börjar undra om man varit barnamördare i sitt förra liv eller något och ska straffas.

Äntligen är man på väg att bli mamma, en sån där som alla andra blivit. Konstig känsla.

Jag hoppas med hela mitt hjärta att Piff & Puff växer sig starkare dag för dag!!

Sorry för långt inlägg men som jag skrev på Annes blogg så är detta ett ämne som ligger mig nära.

Kram!

Saltistjejen sa...

Jess,
Å jag visste inte att ni försökte länge ni också innan det "tog". Jag kände ju till att ni förlorade ert första barn men inte er långa väg till graviditet.
Jag är verkligen så otroligt glad för er skull och över att Leon ser ut att må så bra! :-) Och nej, jag tror inte att man varit en dålig person i ett tidigare liv bara för at man råkar ut för svårigheter i detta. Det bara är så. Vissa har en enklare väg i livet än andra.

Jag är ju också adopterad och har nog aldrig ritkigt känt sådär starkt för att jag pga detta behöver känna ett biologiskt band till ett barn. För min del handlade det i första hand om att jag inte kunde tänka mig ett liv utan barn. Sedan om det var mina gener eller inte spelade liksom ingen roll. men som utlandssvensk så var man såklart orolig över detta med att en ev adoption inte längre var ett alternativ. Här kan man inte adoptera om man inte är amerikansk medborgare eller åtminstone har grönt kort. Iallafall inte om man inte är stenrik. Och att åka hem till Sverige för att ställa sig i adoptionskö var ju inte heller det något bra alternativ i nuläget, även om man kanske gjort det om det krävts.
Men jag kan förstå att det för många adopterade ÄR viktigt att få ett biologiskt band eftersom man inte har detta med resterande familj. Även om detta inte är något jag själv känt eller känner.

Stor varm KRAM till dig gumman! och till Leon!! :-)

Lullun sa...

Helt fantastiskt vad mycket otroligt bra nätet kan användas till! Jag hade helt klart känt på samma sätt som du, att det inte hade varit något jag gärna pratade med familj och vänner om. Då är ju ett sådant forum super! Vad härligt att man verkligen kan få en sådan kontakt, som ju bloggandet iofs också bevisat nog så mycket för mig.

Jag håller tummarna för Piff & Puff och er lilla "puppa" som förhoppningsvis ska stanna inne i tryggheten ett bra tag till.

Kram till er allihop!

Saltistjejen sa...

Lullun,
ja ibland är internet verkligen helt ovärderligt! På många vis. Att hitta kontakt och information via nätet är något jag idag inte kan tänka mig att vara utan.

Tack för tummarna!
KRAAAM!

Anonym sa...

Åååå ibland inser jag hur mycket trådfolket och mina nätpolare betyder... blir ju helt rörd över ditt sätt att beskriva tråden och dess vedermödor. Även om jag fortfarande inte är med på "riktigt" är jag otroligt tacksam över trådens existens, alla goa människor jag träffat på nätet och IRL och allt lugn som faktiskt kommit till mig genom allt prat i tråden!

KRAM på dig och synd att du bor så långt borta!!!!!

Saltistjejen sa...

Vickan,
Gumman! Ja det är trist att vara så långt från er såklart, men jag är så glad att ni finns där "på nätet"! :-)
Och vem vet, med tanke på dina senare funderingar så kanske du snart kommer att hoppa på tåget "på riktigt!...?! ;-)
Kram!

Desiree sa...

Jag hoppas verkligen att det går bra för din vän med sina tvillingar. Jag hade en arbetskamrat i Sverige som fick en dotter som blev alldeles för tidigt född. Hon vägde inte heller mer än ett mjölkpaket och när vi flyttade till USA var denna lilla tjej ca ett år gammal och det hade gått bra. Hon var frisk och mådde bra. Så jag hoppas att det blir bra för din vän också. Det är otroligt vad den moderna tekninken gått framåt och att barn som är så pass tidigt födda och väger så lite ändå har bra förutsättningar att klara sig och komma ikapp sina jämnåriga så småningom. En annan sak som är underbar är just att det finns forum som det du träffat denna tjej och andra tjejer genom. Det är skönt att kunna prata och ventilera allt möjligt. Nätet med både bloggar och forum verkligen kan ge en nya vänner för livet på riktigt är fantastiskt.

Saltistjejen sa...

Desiree,
ja det är verkligen helt fantastiskt att det finns teknik och kunskap idag som gör det möjligt att rädda liv på detta viset! för tidigt födda eller om man har andra sjukdomar. Man är så tacksam över att man lever i ett land som verkligen har dessa möjligheter.
Skönt att höra om din väns dotter.
Fick ett mail av min vän idag och det ser än så länge stabilt ut för deras små pojkar. Skönt!
Och ja, internet är otroligt i vissa sammanhang! och det är så fantastiskt att man verkligen kan lära känna varandra såpass väl fast man aldrig träffats "på riktigt".
Kram!

Anonym sa...

Åh, skriver under på varje mening! "Vår" tråd har verkligen varit en trogen följeslagare och en bästa vän i alla med och motgångar! DEt är så obeskrivligt skönt att kunna dela sitt innersta (både vad gäller farhågor och lycka) med så goa vänner!

Tack för att du satte ord på det många av oss känner!!

Kanske skulle du klippa in texten i tråden ?!

Kram "Pirr"

Saltistjejen sa...

Pirr,
tack! Ja det ÄR verkligen en underbar gemenskap som utvecklats mellan oss alla! Jag är såååå glad och tacksam för den! :-)
Hm, kanske är texten lite lång att kopiera in i tråden. Till och med längre än FruLLans BF-berättelse... ;-)
KRAM!

Anonym sa...

Åååh, vad du är vacker med din mage!!! Det är som att den liksom saknades tidigare, nu när den finns där är det perfekt. :-)

Lite knäppt, men jag kände verkligen att jag saknar dig när jag såg ditt ansikte här i bloggen. Lovar att bli en frekvent besökare här nu, jag hinner inte läsa tråden (de stunder när conny sover finns det så mycket jag vill göra, och när han är vaken kräver han full uppmärksamhet :-) ) men här kan jag ju hålla koll på dig iaf!
Tusen kramar från koko

Anonym sa...

Just det, glömde en sak: Det finns en del "pappa-forum" som verkar ganska välbesökta, så jag tror inte det bara är tjejer som stöter och blöter, killarna göra det på andra ställen bara. :-)

Saltistjejen sa...

Å heeej Kokosen!!!!
Å vad roligt att du tittar förbi! Jag förstår verkligen att Conny tar mycket av din tid nu. Så är det ju. Men det var roligt att du hade tid att kolla förbi här.
Saknar dig också! :-)
Och det där med pappaforum tror jag kan vara superbra! jag tror som du att många killar kan tänka sig att öppna upp i forum där man kan vara mer anonym, men jag tror ändå att det ärfärre män än kvinnor som har lika stort behov av det. men kasnke är just föräldrarollen något som även män kan behöva stöd och råd om.
Tusen kramar!