1 1/2 mjölkpaket

Medan M och jag kämpade på för att få till ett litet nytt liv så hängde jag extremt mycket i ett forum på nätet där jag fick kontakt med andra tjejer som också försökte bli gravida. Vissa hade problem (som vi) medan andra inte alls hade några problem utan där naturen ganska snabbt kunde ha sin gång.
Detta forum var för mig en enorm hjälp eftersom jag under denna tiden ältade, funderade och analyserade allt från sekret till hur snabbt en spermie egentligen kan simma. Alla dessa tankar och framförallt alla känslor som kommer med varje nytt misslyckande var något som jag just då kände att jag inte vare sig kunde eller ville diskutera med andra vänner. Inte heller familj. Jag vet att folk som går igenom liknande situationer kan känna otroligt olika inför detta, men personligen ville jag inte prata så mycket om detta med folk som kände mig eftersom det kändes som om jag då adderade ytterligare press på mig, på oss, i en redan stressad situation. Alltså var det en enorm frihetskänsla att få dryfta all oro, alla tankar alla idéer och frågor med helt "anonyma" tjejer på nätet!

Det mest fantastiska med detta var att man verkligen "lärde känna" varandra på ett otroligt personligt plan, trots att man aldrig någonsin träffats i verkliga livet. Detta handlade om tjejer från hela Sverige, samt ett par som var som jag och bodde utanför landets gränser. Självklart dröjde det inte så otroligt länge innan flera av de i Stockholmsgänget bestämde att ses på riktigt, och så småningom skedde det träffar både här och där i Sverige. Till och med jag har haft äran att träffa ett par av dessa underbara tjejer under mina Sverigevistelser. En av dem har även hälsat på mig här i NYC när hon (då med gravidmage) hade semester tillsammans med sin man.

Jag är verkligen oerhört fascinerad över hur nära varandra man kom trots att man från början varit totala främlingar. Men jag tror att en av orsakerna är den utsatthet man känner när man försöker kämpa för att få barn. En oerhört känslomässig berg-o-dalbana. Vi gick igenom cykel efter cykel. Tillsammans. Följde varandras med- och motgångar. Man kände plötsligt till exakt vilken dag den eller den tjejen ovulerade... Eller när, var och hur den eller den hade sex... Ja, säg vad man inte visste om vissa personers mest intima liv! Och man höll tummarna. Man sände så många tankar så mycket hopp. Och om det lyckades fällde man väldigt ofta en tår av glädje. Men samtidigt ett styng av avundsjuka längst där inne i hjärteroten. Varför blir det aldrig min tur? Varför aldrig aldrig aldrig jag? En del skuldkänslor följde alltid dessa tankar. Men jag lärde mig verkligen under denna tiden att det verkligen går att känna en enorm glädje och lycka för någon annan samtidigt som man själv känner sorg och oro över sin egen situation. Och framförallt var det alltid en sådan härligt rak kommunikation i vårt forum, där vi var helt öppna med alla sorters känslor. Även sådana som svartsjuka och skuld. Vi visste ju alla att vi kände i stort sett likadant. Alla hade vi dessa känslor. Alla åkte vi i samma berg-o-dalbana där man kastades mellan hopp och förtvivlan varje månad. Men man stöttade varandra något otroligt! Pep-talk är bara förnamnet.

Och däremellan hade vi de mest sanslösa konversationer, diskussioner, rådgivning och bara allmänt galet snack. Det var sexställningar, "fester" (jo man kan ha fest i ett forum på nätet jag lovar!), humoristiska personlighetsananlyser etc blandat med sorg, frustration och tårar. Jag älskade det! Har nog aldrig vare sig tidigare eller senare "umgåtts" med personer där man växlat så snabbt mellan ljusa och mörka samtalsämnen. Där det varit så högt och så lågt. Samtidigt.

Jag kan säga att jag fortfarande är en mycket frekvent besökare i detta forum. Detta även sedan vi fick vårt efterlängtade plus på stickan. Självklart har många personer "kommit och gått". Men vi är flera kvar från den första tiden. Och eftersom det hela började för snart 2 år sedan så har man lärt känna många som tillkommit under tiden och som fortfarande "hänger" där. Eftersom flera har fått barn under denna tiden är det numer en blandning av allt från råd och frågor om barnskötsel till att följa varandras väg mot en graviditet. Fortfarande högt och lågt. Samtidigt. Ett underbart gäng med andra ord.

Men egentligen skulle detta inlägg inte alls handla så mycket om detta forum i sig. Utan mer om en av de tjejer jag lärt känna här. Hon och hennes man lyckades efter ett tag med det som vi alla kämpade med. Att bli gravid. I deras fall visade det sig dock att hon inte bar på endast ett barn utan två! Tvillingar. Fantastiskt spännande! Vårt forums första tvillingar. Tidigare hade vi ju kunnat följa flera bebisar från ja, faktiskt utslag på ägglossningstestet till födelse! "Vårt" första IVF-barn såg dagens ljus i början av året. Och nu skulle det alltså bli tvillingar. I vårt forum kallade vi dem Piff & Puff. Vi fick även alla följa de tankar och känslor som min vän kände efter att de fått tvillingbeskedet. Oron inför en tvillinggraviditet, som ju räknas som en riskgraviditet. Tankarna på hur det skulle bli att ha två små bebisar samtidigt. Men också glädjen inför det faktum att hon bar på två små liv. Dubbel glädje. Allt verkade tuffa på som tåget. Lite högt blodtryck ett tag men det såg ut att stabilsiera sig.

Men nu under tiden jag var med M's familj i Boston så visade det sig att trycket steg igen. Och att den ena tvillingen inte mådde så bra p g a minskat flöde i navelsträngen. Plötsligt var det inskrivning på sjukhuset och full koll hela tiden. Hennes man skrev faktiskt i forumet och informerade oss om läget. Otroligt gulligt att han tog sig tid till det mitt i den stress och oro de måste ha känt. Så förra veckan fick vi veta att man beslutat sig för kejsarsnitt. Jag är inte helt säker men tror att min vän var i vecka 27 eller möjligtvis vecka 28 då. Ut kom två små små pojkar 650 respektive 1025 g. Jag kan inte förstå! Så små! Den ena vägde lite mer än ett mjölkpaket! Den andra inte mer än drygt ett halvt! Tillsammans inte ens två mjölkpaket. Bara något mer än 1 1/2 mjölkpaket!!!!! Helt otroligt! De små liven ser än så länge ut att må bra. Vi håller alla tummarna för att de ska växa och frodas och fortsätta må bra.

Det är svårt att föreställa sig den stress som hela familjen går igenom just nu. Men jag är oerhört imponerad av hur positiv och stark min vän verkar vara trots all den oro som ändå måste finnas där. Jag har ingen aning om hur man själv skulle reagerat i en liknande situation. Eftersom jag endast ligger ett par veckor före henne (vi plussade väldigt nära varandra) i min egen graviditet så har jag verkligen funderat på hur det skulle känts om något liknande hände mig. Men det går liksom inte att sätta sig in i det. Mer än att det känns oerhört skrämmande. Jag kan även säga att jag är så tacksam över att man har haft turen att födas i ett modernt och välutvecklat samhälle. Den rika delen av världen. Där det finns möjligheter att rädda liv. I ett annat land eller en annan tid hade det ju inte varit möjligt att rädda såpass för tidigt födda barn. Men här är det det.

Nu önskar och hoppas jag bara att allt ska gå bra. För Piff & Puff. Kanske är de redan uppe i 2 mjölkpaket?! Och T, om du läser detta så småningom så vill jag här också säga att jag tänker mycket på er. Varje dag.
En stor kram vill jag sända till dig och din familj! Men också till alla underbara och fantastiska tjejer (ni vet vilka ni är...!) som fortfarande tittar förbi i forumet! Tack för att ni finns!



Alla bilder i detta inlägg är från olika siter på internet.