Mentalt oväder

Ok igår var ingen bra dag. Alls. Rena rama skitvädret drog förbi. Storm, orkan, åska, blixt och dunder. Samt störtregn.

Konstigt tycker ni som har koll på vädret här i nordöstra USA. Det var ju kalasväder igår ju. Sol från blå himmel, lätt vind samt alldeles lagom skön temperatur på lite över 20 grader. Vad snackar hon om egentligen???

Jodå, ni har så rätt. Utanför mitt fönster var det sol och sommar.
Orkanovädret som drog förbi under gårdagen var helt enkelt mentalt.
Jag fick ett email igår som gjorde mig extremt upprörd. Arg. Genomledsen. Besviken. Skitförbannad. Frustrerad.
Ja känslorna pendlade hej vilt fram och tillbaka. Som ett pendeltåg som fått spatt. Mest mellan stationerna "Så-arg-att-jag-gärna-skulle-tagit-en-påk-och-smällt-till-personen-ifråga-på-käften" samt "Så -ledsen-över-att-jag-inte-vet-vad-jag-ska-göra-åt-situationen".

Jag blir sällan arg. Iallafall sådär riktigt riktigt arg. Visst, irriterad, småilsken och allmänt sur det kan jag bli till vardags. Då oftast över småsaker. Ni vet det där man oftast blir irriterad över men som egentligen inte betyder något. Att den som tog sista toapappret inte satte dit en ny rulle. Att soppåsen stått och luktat urkans hela dagen för att man glömde slänga den på morgonen. Att man missar bussen. Att man kommer till jobbet och inser att man glömt mobilen hemma.

Men riktigt riktigt arg, det blir jag bara någongång ibland. Hittills har det varit väldigt sällan faktiskt. Och det är nästan alltid en och samma grundkänsla som utlöser ilskan. Känslan av att ha blivit orättvist beskylld för något. Att känna att man blir anklagad för något man inte alls tycker att man borde bli anklagad för. Att någon har negativa åsikter om ens uppträdande eller person eller instats som man helt enkelt inte kan förstå. OCH när dessa åsikter uttalas på sådant vis att man har noll möjlighet att försöka förklara eller ens få en mer nyanserad bild av händelseförloppet. Då blir jag arg. Arg arg arg arg arg. Så arg att jag mer än gärna skulle vilja göra något fysiskt. Som att slå hårt. På något. Eller någon. Ofta faktiskt personen ifråga.... Det är inte vackert. Inte vackert alls. Jag vet. Men sådan är känslan. Inte ett dugg kreativ. Inte ett dugg fantasifull. Bara bara ren skär urilska.

Oftast mynnar den även ut i tårar. Ilsketårar. Besvikelsetårar. Tårar av frustration. Tårar även av ledsnad. Faktiskt. För under ilskan bor även ledsenheten. Iallafall i min värld.
Jag vill ju inte vara missförstådd. Jag vill ju inte att andra ska tycka och tänka negativa saker om mig som jag inte ens kan ha en möjlighet att försöka förklara. Sådant gör mig ledsen. Ända in i märgen. Ända ut i hårstråna. Genomledsen. En ledsnad som nästan genast göder min ilska igen. Tårar som regnar ned på en redan välgödd ilskeåker.
Så går det runt runt runt. Ilska-ledsenhet-ilska-ledsenhet. Varv på varv på varv.

Som sagt. Inte vackert. Inte kreativt. Bara känslor som rusar runt i huvud och kropp likt galna andar. Fyller en så man knappt kan fungera. Man kan inte tänka på något annat. De har liksom intagit alla ens system. De pumpar runt i kroppen. Vare sig man vill eller inte.

Så vad gör man då?
Vad gjorde jag?
Jo, jag mailade M. Ett lååångt mail. Berättade om situationen som uppstått.
Stackarn. Han kom och torkade mina tårar och lyssnade på min ordsvada.
Jo för vi sågs hemma sedan och pratade igenom det hela.
Han höll med mig. Han stöttade. Och vi vred och vände på det hela. Fram och tillbaka.
Men ingen har någon lösning. Inte i nuläget iallafall.
Mer än att jag nog får försöka acceptera situationen som den är.
Svälja lite och gå vidare.
Tills den dag när det faktiskt inte går längre.
Och om det fortsätter såhär så vet jag att den dagen kommer att komma.
Förr eller senare.
Jag kan bara hoppas på senare...

För det är ju detta med mig också.
Det att när jag blir så här urilsken och genomledsen.
Då har jag svårt att hålla tyst.
Jag vill prata. Förklara mig. Få förklarat för mig.
Jag vill förstå. Förstå den andres tankar. Hur kunde detta uppkomma? Hur kan min och den personens världsbild vara så diametralt olika?
Jag vill reda ut. Hitta en lösning och gå vidare.

Men nu skulle detta troligen endast göra ssituationen än värre. Inte tillföra något bra vare sig för mig själv eller situationen ifråga. Absolut inte i detta specifika fall.
Så jag har lovat mig själv att hålla tyst. Att sköta mig. Att inte få ett utbrott, även om det banne mig fortfarande ligger och skälver under huden. Om någon testade skulle jag nog mäta ett antal siffror på Richterskalan.
Men jag skärper mig.
Jag har lovat mig själv och jag har lovat M.
Det stjäl energi.
Enormt mycket energi.
Men jag ska verkligen göra mitt bästa.
Jag vill åtminstone agera på ett sätt som gör att jag kan fortsätta se mig själv i ögonen. Att jag kan bära mitt huvud högt. Att jag inte sjunker till samma låga nivå som personen ifråga.
Jag vill inte komma med anklagelser som inte har någon grund.
Om det är något jag vill. Något enda. Så är det att reda ut detta. Att prata igenom det och komma fram till något. Ja, jag vet inte vad egentligen, men kanske något kreativt?
Om det går.
Men som sagt i nuläget håller jag tyst.

Skönt att det är helg snart.
Just nu behöver jag bara stå ut en dag. Idag. Sedan har jag två hela dagar på mig att försöka komma över ilskan. Låta orkanen dra vidare och förhoppningsvis dö ut.
Och mitt i allt detta känner jag mig så oändligt lyckligt lottad över att jag har min familj. Att jag har M som stöttar mig till 2000%.
Att jag har Lill-Skruttan.
Att borra in näsan i hennes nackveck kan lugna den värsta tromb.
Så det har jag gjort. Mycket.

Nu får vi se vad som händer.
Only time will tell...