Tack!

Bloggosfären är verkligen helt underbar!

Jag vill verkligen TACKA alla er som engagerat er i min ilska och besvikelse. För råd, tips och framförallt för era fina uppmuntrande ord. Ja helt enkelt för allt Ert stöd!

Ni är underbara!

Tack för att ni finns och för att ni vill, orkar och tar er tid att skriva så fint i kommentarsfältet!

Jag kan även meddela att jag faktiskt har lyckats att ta det där första steget bort från det som hände. Att inte tänka alltför mycket på händelsen eller i varje fall inte lägga lika stor vikt vid den. Att fokusera på annat. Det började faktiskt redan igårkväll när jag genom slumpen råkade hamna i samma hiss som nedan nämnda person. Inte nog med det. Vi råkar bo nästan på samma ställe också vilket gjorde att vi hade i stort sett exakt samma promenadväg hem. Alltså "gick vi hem tillsammans". Och då var vi ju tvungna att prata lite också. Ingen nämnde på minsta vis det email som gjort mig så upprörd. Vi pratade helt enkelt jobb. På en ganska ytlig nivå. Men ändå. Jag var faktiskt riktigt stolt över mig själv efteråt. Att det gått så bra. Att jag lyckats föra ett normalt samtal utan att få ett utbrott. Och kanske framförallt att jag inte mådde dåligt av det hela. Nej, jag hade verkligen kommit till den nivån där jag hittat min egen styrka. Därför var hela situationen i sig nästan mest skrattretande. Att vi gick där bredvid varandra en underbar kväll i juli. Småpratandes. Ingen som såg oss skulle kunnat ana att personen bredivd mig dagen innan skickat ett i mitt tycke otroligt aggressivt email. Ingen skulle heller kunnat tro att jag på grund av detta email blivit både rosenrasande och totalbesviken. Det kändes lite som att gå på nattunn is. Ni vet sådan där is som frusit till över natten och är så tunn att den krasar lite under fötterna. man vet inte om den ska hålla eller ej. Självklart lite oroande. Men den höll. Och ja, efteråt kändes det hela faktiskt ganska bra. Jag klarade av att hantera situationen och jag känner mig styrkt av detta.

Jag insåg dessutom då att det som jag hela tiden misstänkt kan vara sant. Nämligen att denna person inte själv inser hur dennes sätt att kommunicera uppfattas av andra. På något vis tror jag att de ordval och det oerhört "passivt aggressiva" sätt som personen använder sig av, främst i skriftlig form,  är något som personen inte alls kanske upplever som något opassande eller oproffessionellt? Eller iallafall inte i den grad som jag tycker att det är.

Kanske har vi helt olika nivåer? Helt olika standarder?

En sak är iallafall säkert och det är att vi är nästan så olika som två personer kan bli. I vår syn på vad som är viktigt här i livet. Och i vår syn på hur man kan och bör behandla sina medmänniskor. 

Jag hoppas att jag nu när denna insikt faktiskt sjunkit in i mitt medvetande, ska kunna hantera det som hänt. Och framförallt att jag ska kunna hantera eventuella framtida händelser på ett hyfsat bra sätt. För tyvärr tror jag att detta kommer att komma att upprepas. Kanske snart. Kanske inte förrän om länge. Men jag vill tro att jag när det än kommer att ske, ska vara hjälpt av min insikt och min erfarenhet från denna gången. Det är faktiskt inte mig det är synd om.

Jag vet vad jag kan och vad jag står. 

Jag vet att jag i detta fallet inte gjort något fel.

Jag vet nu även att jag klarar av att svälja lite skit och ändå le.

Det senare kan säkert ses som tecken till svaghet. Själv ser jag det just nu som tecken på mognad. Och mod. Att lyckades att inte låta mig sjunka ner på samma låga nivå.

Jag står med ryggen rak.

Om det är ett krig vi utkämpar måste jag nog ändå tillåta mig att se detta som en liten seger.

Fast kanske inte över personen ifråga egentligen.

Utan främst över maktmissbruk, uppblåsthet och självupptagenhet. I allmänhet.

Jag har utkämpat ett slag i Livets hårda skola och vunnit en verktygslåda med verktyg som jag förhoppningsvis ska kunna använda nästa gång något liknande händer. 

Men jag hoppas det dröjer lite.

Nu vill jag återigen fokusera på det goda här i livet.