fredag, september 14, 2012

Tårar av lycka

I förra veckan vet en del av er som är vän med mig på Facebook att jag skrev att jag var otroligt lycklig. Att jag just fått veta fantastiska nyheter. Igår kom fortsättningen. Och jag grät en skvätt på jobbet. Av lycka. Och hoppades att ingen skulle passera min cubicle just då för då skulle de säkert undra varför den där nyanställda satt och grät framför sin dator.

Nyheterna handlar om en vän till mig, Lilla Kanin, som förra veckan fick ett resbesked. Hon och hennes man fick veta att de snart skulle få påbörja sin livs största och viktigaste resa. Nämligen den till sin son! 

I en annan del av världen föddes ett barn. Av en kvinna. Som av skäl vi inte känner till, inte kunde ta hand om honom. Sedan började en väntan för honom. En väntan på sin nya familj. Min vän och hennes man har väntat ännu längre. På att få träffa sin son. Från början kände de självklart inte till att det var just HONOM de väntade på. De längtade helt enkelt efter barn. Att få bli föräldrar. Att som det heter "bilda familj".

Men det ville sig inte riktigt. Naturen ville annorlunda. De har nog gått igenom det mesta på den ofantligt långa och tunga resan som ofrivilligt barnlösa par får gå. Först så kallade egna försök. Efter det följde de sedvanliga undersökningarna. Som helt enkelt talade om att inget var direkt fel. Fler försök. Fler undersökningar. Sedan inseminationer. Inget hände. De valde att även göra ett antal IVF-försök. Skulle man chansa på ett försök eller skulle man köpa 3-packet? Som ju var väldigt mycket dyrare men som ändå var billigare per försök. Andra väljer mellan att köpa 1 tandkrämstub eller ett 3-pack. Här handlar det om så mycket mer i investeringar. Både rent ekonomiskt men kanske än mer emotionellt. Orkar man med tre försök? Hoppet. Sedan väntan. Sedan besvikelsen. Avgrundshålet. När det visar sig att det ännu en gång inte lyckas. När man ser ytterligare en dörr slås igen. Så småningom det som faktiskt känns än värre än avgrunden. Nämligen likgiltigheten. Som en skyddande kokong virar den sig runt. Och för tillfället kan det vara skönt. Att få vila i dess grådimmiga famn. Men efter ett tag är den vidrig. Att inte orka känna. Det är som att inte orka leva. Iallafall i längden.

Ännu fler undersökningar. Så småningom uppdagades en hjärtformad livmoder som eventuellt skulle kunnat vara en orsak till barnlösheten. Kanske skulle en operation kunnat hjälpa. Men det visste man ändå inte säkert. Och vid det laget hade min vän och hennes man redan gått vidare. Tagit sig till nästa nivå i spelet "Familjebildning". De hade ställt sig i adoptionskö. Redan under tiden de väntade på att få göra IVF-försöken. Tidigt tyckte vissa. Skulle de inte avvakta IVF:erna först? Men de höll fast vid att det inte skadade att stå i kö. Om IVF-försöken lyckades kunde de alltid gå ur kön. Ett otroligt vist beslut. Och endast på grund av detta kunde de påbörja sin Fantastiska Resa igår. För den där kön. Den var lång. Längre än längst. Drygt fyra år tror jag de stod där. Eller om det var ännu längre? De hann till och med börja oroa sig för att den åldersgräns som finns för par som vill adoptera skulle göra att de skulle hinna bli för gamla innan de skulle få besked. Men så tidigare i sommar fick de äntligen det fantastiska beskedet. De hade fått en son! Lyckan total. Men då började istället en ny väntan. På det där Resebeskedet. När skulle det få träffa honom? När skulle de få komma och hämta honom? Ta med honom hem? För att få börja det där efterlängtade Familjelivet tillsammans.

Men så förra veckan fick de då äntligen Beskedet. Resebeskedet. Och nu är de iväg! Nu har de rest. Igår lyfte planet. Nu befinner de sig i en annan världsdel. Faktiskt i mitt födelseland. Och där väntar deras lilla pojke på dem. Deras son. Jag hade turen att hinna med att träffa dem då jag var i Sverige nyligen. Och fick då se bilder på deras son. Då var deras liv fortfarande en enda otålig väntan. Vi pratade mycket om det då. Det här med väntan och längtan.

Tänk, deras "graviditet" har pågått i flera år. Jag tror det är få barn som är så efterlängtade som de man väntat flera år på. De man gått genom eld och vatten för att få. De man gråtit blod över i sina svartaste stunder just för att man inte vet om man någonsin kommer att få träffa. De man längtat efter så hett att man ibland känt att livet inte vore värt att leva om den längtan inte kommer att stillas. Med detta menar jag absolut inte att barn som kommit till snabbt och enkelt utan någon direkt ansträngning (mer än den där ganska njutbara) skulle vara mindre älskade. Inte alls. Det handlar inte om kvantitet. Sådant går inte att mäta. Kärleken till sina barn tillhör det där icke-mätbara. Det som bara är sådär magiskt. Men jag tror ändå att det för de här paren som kämpat så länge kommer att känna en annan slags tacksamhet än de par där det hela gått enkelt och smärtfritt. En annan sorts föräldralycka. Det tror jag.

Och nu. Nu är denna alltför långa väntan äntligen över för min älskade vän och hennes fantastiska man. Och jag är så LYCKLIG för deras skull! Och för deras son såklart! Han kunde inte få bättre föräldrar!!

Mamma och Pappa Kanin - Nu börjar er Livs Resa och den kommer att pågå för resten av era liv. LYCKA TILL och jag känner mig så glad och tacksam över att jag kommer att få fortsätta följa med som en liten bipassagerare på den. Kram Kram Kram!



*) Bilderna här är lånade från nätet:
http://www.travelsmartblog.com
http://blog.myivfblogs.com/2012/08/ivf-faqs-lets-talk-fertility/
http://www.catherinemguhl.com/how-do-you-know-if-adopting-is-right-for-you.html
http://www.europafrique.org/international-adoption-law.html
http://mi9.com/wallpaper/free-love-heart-shaped-flower-desktop-wallpaper_81536/



19 kommentarer:

Martina sa...

Vilket underbart besked!
Kan inte föreställa mig allt som dina vänner maste ha gatt igenom under aren. Hopp, förtvivlan, besvikelse, rädsla och nu äntligen LYCKA!
Hoppas för deras skull att allt ska ga jättebra och önskar dem lycklig resa pa denna langa färd, inte bara den geografiska färden.

Oj, vad det här barnet är efterlängtat!
Kramar

Miss Marie sa...

Åh vad underbart, jag blir tårögd när jag läser ditt inlägg. Ett par jag känner adopterade sin son i början av året, deras son är 4 år o det måste vara svårt att komma in i ett barns liv när det är så pass vuxet, men jag tror det förkortade deras väntetid avsevärt, de flesta vill väl ha en liten bebis. Vad fantastiskt för dina kompisar att äntligen få hämta hem sitt barn, vilken otrolig lycka! Har du förresten sett de här adoptionssmyckena? http://www.etsy.com/listing/101687190/hand-stamped-sterling-silver-necklace

Fröken fräken sa...

Ja va underbart och äntligen får dom sitt efterlängtade barn. Ja tårarna rinner här med, jag vet hur det är att längta efter barn. Jag önskar dom all lycka i livet. Nu kan jag ha ett leende på läpparna hela dagen när jag läst detta.
Tack för att du delade med dig av denna underbara nyhet.

Kram!

Lena (smint) sa...

det är verkligen helt underbart fantastiskt det som händer nu

Ditt inlägg är så fint skrivet

Stor kram

Saltistjejen sa...

Martina,
ja det var helt fantastiskt. Efter att ha följt min vän och våndats med henne under så många år är det alldeles alldeles underbart att de nu äntligen ska få sitt efterlängtade barn! Vi lärde känna varandra 2006 och någonstans där började de försöka att få barn. Så gjorde även vi och det tog lite tid för oss också men det är ju inget mot min vän och hennes man! Nu gläds vi sååå med dem!
:-)
Kram!


Miss Marie,
ja det är så fantastiskt!!!! Och vilka fina smycken!
I detta fallet så är deras son nyss 1 år fyllda. jag tror att flera par som är oroliga för köerna kan välja att ta emot ett äldre eller ett handikappat barn eftersom köerna är kortare då. Men mina vänner ställde sig i kö för så många år sedan att de nog aldrig trodde att det skulle vara ngn risk för dem att inte hinna få besked innan de blev för gamla. Men det tog ju en otroligt lång tid så i slutet vet jag att de började oroa sig lite.
Kram!


Fröken Fräken,
att längta efter barn tror jag är en av de allra starkaste krafterna faktiskt. Det är ju faktiskt en del av vår biologiska drift att vilja ha barn så det är inte konstigt att det kan bli en enorm längtan.Jag hoppas verkligen att du inte ska behöva gå igenom samma jobbiga längtan.
KRAM!


Lena,
visst är det helt oerhört! Tänk att de är DÄR just NU!!! Iiiiiiihhhh! Jag blir alldeles kollrig i hela kroppen när jag tänker på det! :-)
KRAM och Tack!

KARLAVAGNEN sa...

Jag blir så rörd!!! Åååh!!! (snörvel)

Saltistjejen sa...

Karlavagnen,
pass på! Här kommer en näsduk!!! :-D
Kram!

Steel City Anna sa...

Fint skrivet!

Sahra sa...

Åh så underbart och vilket fantastiskt inlägg. Det smittar av sig och jag känner bara glädje för deras skull, trots att jag inte vet vilka de är. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara om jag inte hade kunnat få barn. Jag har alltid velat ha barn. Vilken glädje för dem. Kram

Mrs Clapper sa...

Vad fint du skriver! Ligger här i sängen med gåshud på armarna. Och vad fint med hur efterlängtade adopterade barn är, så sant...

Saltistjejen sa...

Steel City Anna,
tack!
:-)


Sahra,
tack gulliga du! Och nej det är svårt att föreställa sig den längtan och rädslan och oron som man har då man inser att man inte kan få barn trots att man försöker på alla vis. Det är en mycket speciell känsla. Så att mina vänner nu äntligen kommer få sin son är verkligen helt makalöst fantastiskt!!
Kram till dig!!!


Mrs Clapper,
tack!! Och du visst är det ett mirakel att de som vill bli föräldrar kan få bli det. Oavsett på vilket vis. Och att barn som fötts någonstans i världen är så efterlängtade att man flyger över halva jordklotet för att få hem dem. :-)
Kram!!

Lena - gott för själen sa...

Trevlig blogg du har. Hittade hit via Charlie-Lotta och har nu läst ett antal inlägg. Har lagt dig i min Bloglovinlista. Jag kommer tillbaka:-)

Fint inlägg. Det måste vara fantastiskt att äntligen få träffa sitt barn efter så lång väntan.

Kram Lena - gott för själen

Suzesan sa...

Åhh så vackert. Fick gåshud. Barn som barn. Bara det är deras. Kan tänka mig att det är som en graviditet och som en slags förlossning. Min brorsson han fick en pojke från Colombia. SÅ söt och lik sin pappa. Sin farmor. Det tycker jag är så häftigt. Att adopterade har drag av sina nya familjmedlemmar. Jag sa det spontant. Att de är lika. För det var sant. Pappan sa stolt. Visst är vi lika bara fuskigt att han är lite brunare än mig(pappan) så fnissade han.

Så vackert skrivet Saltis. Jag glädjs med dina vänner. Hurra!!

Vilken tur det barnet har som får komma till världen och till sina föräldrar och vara så älskat. Få en mamma och pappa. Gulligt. Så många fler barn som skulle behöva det. Tänker på alla alla alla dem som inte har någon endaste.

På Barnhem och alla sk gatubarn(tycker ordet gatubarn är hemskt) och allt allt alla. Varje gång jag ser program om sånt så vill jag dit och krama dem. Ta hand om dem.

Kram
/Susanne

The Rosegarden in Malevik sa...

vilket underbart besked,,,,,,,ja längtan efter ett barn e stor :)
å missa nu inte....

S
A
T
U
R
D
A
Y

S
H
O
W

O
F
F

de e kul att vara med :)
VÄLKOMMEN
Håkan

bettankax sa...

Är så rörd och berörd av ditt inlägg. Har i min närhet upplevt liknande men skulle aldrig kunna få det på pränt så otroligt fint och känslosamt beskrivet.
Å vad jag önskar dem all lycka. Vilket magiskt ögonblick de har framför sig. När man ser sitt barn för första gången. På riktigt.
KRAM!!

Emma sa...

Så fint, Salits! Dina ord och deras verklighet.

Saltistjejen sa...

Lena gott för själen,
hej och VÄLKOMMEN! Så roligt att du hittat hit och att du ville stanna kvar.
Kram!


Suzesan,
tack! Och visst är det stort! Vad roligt att du tycker att din brorsons son är lik honom. Minns när jag var liten att många tyckte jag var lik min mamma. Troligen för att barn härmar så mycket i minspel och kroppsspråk att man faktiskt kan bli otroligt lika trots att man har olika färger och "utseende". :-)
Och visst är det så otroligt hemskt när man tänker på alla barn runtom i världen som saknar familj och trygghet.
Kram!


The Rosegarden in Malevik,
hej och välkommen hit! Kul med din Saturday Show Off! :-)
Jag tittar nog in hos dig igen senare Håkan!


bettankax,
tack vad gullig du är!!!!
och visst är det helt fantastiskt när man får träffa sitt barn för första gången. Oavsett var, när och hur det sker. Men det är ett ögonblick som kommer att följa med en hela livet.
Kram!


Emma,
tack!!
:-)

pratglad sa...

vackert skrivet! Och jaaa.. vilken resa!!! nu är det bara några timmar tills de träffas för första gången... OM man hade fått vara en fluga på väggen.... Hissnande tanke!

Cosmopolitan sa...

Häftigt! Underbart! Men oj så svårt att förstå och relatera till när man själv varit så lyckligt lottad. På ett sätt kan jag ändå bli lite avis. Inte på alla negativa besked och misslyckanden. Utan väntan. Kanske inte många år av väntan, men bara få ha känslan av att längta efter ett barn. Med två helt oplanerade graviditeter så har jag aldrig fått det, känna att jag längtar efter barn. Aldrig fått försöka. Drömma. Hoppas. De har liksom bara blivit kastade på en. "Tänk snabbt!" Ett öde få förunnat. Men oavsett hur man får sitt barn är jag saker på att glädjen är lika stor när det väl kommer in i ens värld. :-) Lycka till, till fam. Kanin.