söndag, december 16, 2012

Ett ljus i mörkret

Efter fredagens hemska nyheter om skolmassakern i Connecticut har mina tankar återkommande vandrat till alla dem som drabbats. Familjer som förlorat sina älskade familjemedlemmar. Alla som förlorat nära vänner. Alla lärare och personal på Sandy Hook Elementary School som förlorat kollegor, vänner och elever. Att en så liten stad som Newtown drabbas av något sådant här oerhört, ofattbart fruktansvärt tror jag på många vis kommer att återspeglas under många år framöver. En stad där i stort sett alla känner alla. Det kommer att ta tid att hela. Att läka. Och jag sörjer och gråter med alla som drabbats.

Men trots denna fruktansvärda händelse, och trots att min strupe då och då snördes samman under gårdagen försökte vi ändå här hemma att fortsätta med vår vardag, våra liv. Som vanligt. Mer eller mindre. Vi hade blivit "tillsagda" att inte ha TV-nyheterna på eller prata om händelsen då Lill-Skruttan var i närheten vilket gjorde det lättare för oss att faktiskt försöka att vara mer som vanligt. Dagen var dock ändå lite speciell för oss. Det var nämligen dags för Svenska Kyrkans årliga Luciakonsert här i New York. Och den stora frågan för oss var om Lill-Skruttan skulle genomföra det hela och gå med i tåget, eller om hon skulle tycka att det kändes alltför läskigt. Strax efter lunchtid gick hon och jag iallafall till bussen och åkte tvärs genom staden för att öva tillsammans med alla andra i Luciakören på Upper West Side. En strålande vacker dag. Vi satt en stund i solen på trappan utanför kyrkan eftersom vi var tidiga, men sedan var vi i stort sett resten av dagen inomhus och övade övade övade.

Lill-Skruttan och hennes fina kompis Kvicksilver-M var de yngsta. De var faktiskt väldigt duktiga måste jag säga. Det var en lång övning för så små. Och Lill-Skruttan hade helt klart lite mer spring i benen och dans i kroppen än vad som riktigt är tänkt för just ett luciatåg, men det hela gick ändå bra tycker jag. Emellanåt fick de komma och sitta med mig och Kvicksilver-M's mamma i kyrkbänken där de roade sig med att dels bläddra i biblarna, och dels "skriva post" på donationspappren som finns i bänkarna. Mer från själva Luciafirandet kommer senare.







5 kommentarer:

Miss Marie sa...

Ja, det är verkligen fruktansvärt! Det är nog som du säger, bäst att inte prata om det med E, det är helt enkelt för mycket för henne att förstå! Kul att hon var så duktig på Luciaövningen! :)

Saltistjejen sa...

Miss Marie,
nej alla råd vi fått r att inte prata alls om detta med små barn som inte alls har förmågan att greppa och processa det hela utan enbart kan bli otroligt skräckslagna och rädda. Självklart är det annorlunda när det handlar om barn som på något vis drabbats, men för oss som lyckligtvis inte gjort det s har man sagt att man ska försöka att inte prata om det eller visa hemska bilder.
Kram!

Lotta sa...

Kära Saltis...tänkte på er igår och hoppades ni fick en fin dag och härlig eftermiddag o kväll med Lucia <3

Vad roligt att det gick så bra under övningen!!

Jag är voluntär. Min organisation har satt upp child friendly spaces i Newtown dit barn kan komma om föräldrarna behöver stöd och hjälp. President Obama är på väg.

Stor kram!

Saltistjejen sa...

Lotta,
ja det blev en riktigt fin dag igår för vår del. Men visst tårades ögonen från och till under dagen då man påmindes om det hemska. Vad fint att du är volontär. Alla drabbade behöver verkligen allt stöd de kan få!
Kramar!!!!

Anonym sa...

Hej!
Så roligt att E bestämde sig för att vara med. Vi var ju där kl 18, så jag såg ju inte henne, men min dotter C står precis bakom E, på "övningsfotona". C:s FB-status i lördags såg ut så här..."Today is one of my favorite days of the year. Lucia in Holy Trinity Lutheran Church in Manhattan. Tonight I will light my candle for everyone affected by the tragedy in CT."
Bea i NJ