Helt klart heeeelt annorlunda. Kanske skulle jag till och med kunna använda orden Motsats eller Tvärtom.
Hittills har mina två dagar varit okej. Väldigt lugna, ja faktiskt sega men på ett smått stressande vis. Ni vet när man vet att man har en massa att göra men inte riktigt kan göra dem men försöker så gott det går. Allt tar ju tid när man börjar på nytt jobb. Här är det pappersbunt efter pappersbunt som ska fyllas i och skrivas på. Och sedan ska det fixas med praktiska saker som att få en ny e-mailadress. Och en inloggnings-ID så jag kan komma åt internet där. Utan internet kan jag ju knappast göra någonting. Dessutom är det en del tester jag ska göra där för att sedan kunna jobba med det jag ska jobba med. Bara detta har tagit två dagar och igåreftermiddag när jag äntligen fått mitt inloggnings-ID så var det ändå inte aktiverat. Så jag gav upp då och gick och hälsade på Lill-Skruttan på dagis i 45 minuter. Sedan tog jag en kaffe med M.
Allt detta är dock precis som jag väntat mig. Det tar tid att komma igång på en ny arbetsplats. Jag vet ju det. Så det är egentligen inget som stör mig nämnvärt även om jag som vanligt är lite för ivrig och gärna vill "komma igång.
Men vad är det då som är just Annorlunda?
Jo, detta är en mycket liten labbgrupp. Inga doktorander eller studenter. Enbart två andra post-docs förutom mig, samt en lab technician, eller "labbass" som man ju brukar säga i Sverige. Av dessa tre tjejer, för det är enbart kvinnor i labbet, så är de två post-docsen båda två Sydkoreaner och är båda ganska tystlåtna av sig. När de pratar så pratar de i stort sett enbart koreanska med varandra. Alltså de kan engelska. Bra engelska. Men de har hittills inte gjort den minsta lilla ansträngning för att ens vilja försöka "ta in mig" i sina samtal. Genom att använda sin engelska. Mer än om de "måste". De går på lunch tillsammans men har inte ens frågat mig ifall jag skulle vilja följa med. Kanske vill de inte? Kanske orkar de inte? Kanske är de bara väldigt bekväma och har ingen lust att rucka på sina rutiner. Gruppdynamiken förändras ju rätt mycket om man går från två personer till tre. Och kanske är det inget de känner att de vill vara med om? Jag vet inte.
Jag tror inte det handlar om elakhet eller ens att de akivt undviker mig på något vis. Jag tror bara att de helt enkelt inte är ett dugg intresserade av att lära känna mig eller av att "förstöra" deras lilla tvåsamhet som de har på jobbet. Kanske vill de heller inte behöva prata engelska på lunchen vilket de ju måste ifall en icke-korean är med? Det är ju alltid mer ansträngande att prata ettt språk som inte är ens modersmål.
Iallafall så är ju detta en total motsats till vad jag är van vid från båda mina tidigare arbetsplatser där folk var väldigt sociala och nästintill högljudda. Där jag till och med ibland önskade att det var något lugnare och mindre "drama". Jag har liksom gått från bullernivå Dagis till Bårhus. Känns det som...
Något som ytterligare förstärker denna känsla är två saker. Dels att jag knappt sett någon av dessa post-docs labba ute i labbet. De har mest suttit framför sina datorer (vilket man ju gör i perioder när man t ex skriver på artiklar eller så). Dels så är även resten av våningsplanet extremt lugnt. Ja nästan "dött".
Så, är jag besviken? Känns det jobbigt?
Faktum är att jag inte känner mig så besvärad av detta asociala beteende ändå. Inte som man skulle kunnat tro med tanke på mitt stora sociala behov.
Det finns säkert flera orsaker till detta:
1) Labb teknikern J som är i gruppen är HUR TREVLIG SOM HELST! Vi har klickade på en gång. Hon frågade om jag ville äta lunch med henne i måndags och sedan pratade vi massor.Redan igår kom hn och gav mig en CD hon bränt med en "ny" svensk artist (Lykke Li) som jag inte hört talas om men som hon gillade och pratat om i måndags. Jättegulligt!
Så jag har ändå någon att vara social med. Det trista är att hon endast ska jobba i labbet till augusti. Så efter det blir det ju säkert lite tystare igen.
2) Jag känner att det inte gör mig så mycket att vara mindre social på jobbet nu. Säkert för att jag även i mitt gamla labb har varit mer "effektiv" vilket inneburit lite mindre sociala aktiviteter på grund av att jag hellre hinner med mer på kortare tid så att jag kan få mer fritid. Mer tid med Ella, och ibland mer tid att göra saker utan Ella.
3) Jag har redan ett socialt liv och ett socialt nätverk här nu. Mina gamla jobbkompisar plus andra jag träffat. Detta gör helt klart att jag inte känner att mitt sociala behov behöer fyllas på jobbet. Även om det såklart är trevligt. Om detta däremot varit min första arbetsplats när vi flyttade hit hade jag fått panik.
4) Jag kommer att tillbringa en hel del tid (särskilt nu första månaderna) i ett annat labb. Det labbet som samarbetar med min chef. Där har jag redan en av mina f d kollegor som arbetar. Dessutom är den gruppen större så det blir säkert mer interaktion där.
5) Jag har folk här i närheten som jag kan umgås med om jag t ex vil ta en fika eller äta lunch med någon. Dels M och hans kollegor som är väldigt sociala. Dels min f d kollega i labbgruppen här ovan. Dels en av mina bästa vänner här (E som gifte sig för ett par helger sedan) som också arbetar på Cornell. Jag kan dessutom gå hem någon lunch ibland ifall jag skulle vilja det. Eller kanske ta med mig en smörgås eller så och hälsa på Lill-Skruttan på dagis. Att kunna tillbringa en timme där med henne på lunchen ibland känns jättelyxigt!
Så summasummarum är faktiskt att jag tycker det känns helt okej mitt nya jobb. Men jag ser fram emot att verkligen få ta tag i den praktiska biten snart. Att sätta tänderna i labbandet igen. Att få lära mig nya saker! Rent socialt kommer jag troligtvis att tycka gruppen är rätt trist, med undantag för J de månader hon är kvar, men rent arbetsmässigt ser jag så otroligt mycket fram emot att börja jobba.
Och jag behöver väl knappast säga det, men jag njuter varje timme av att veta att jag är så nära mitt hem och min dotter. Att inte behöva fundera särskilt över vädret när man går hemifrån. Regn eller kyla spelar ingen större roll. Inte som när man skulle planera för att ev stå och frysa tårna av sig i väntan på bussen som aldrig kommer....
Att veta att "nu lämnar jag jobbet vilket innebär att jag är hemma/på Lill-Skruttans dagis om max 10 minuter". DET är UNDERBART!!!
Och kanske kanske kanske kommer jag att ha tillgång till internet i eftermiddag. Med eget inloggnings-ID...?
Inlägg
14 kommentarer:
Jag känner igen känslan! Bytte för några år sedan till ett jobb som i och för sig var mycket stressigare men med arbetkamrater som var HELT annorlunda än de man var van vid. Jag tror att jag jämförde för mycket och saknade mina gamla kollegor. Med tiden när jag fått perpektiv på det hela, så var det nya stället helt okey och kanske till och med mer utvecklande för mig. Fick sedan lämna det också när vi bestämde oss för att flytta hit och nu har livet VERKLIGEN blivit annorlunda. Inte sämre. Bara annorlunda.
Pssst jag har skickat ett mail igen ;)
Kramen!
Det blir nog bra ska du se, skönt att du började på det andra stället och som du säger, redan har ett socialt nätverk. Kram!
Absolut!
Jag tror också att det blir bra! SKÖNT att du redan har ett socialt nätverk. Det är ju alltid knepigt och konstigt när man ska byta jobb, eller byta vad som helst.
DU ska se att det kommer att lösa sig med dom andra också. Det kanske är en lång inkörssträcka helt enkelt.
PLUS, PLUS och åter PLUS att du har så nära hem!! DET väger ju så tungt!!
Kramar!!
Ja det tar tid att komma in i ett nytt jobb och del är ju en hel del praktiskt att fixa med så du får försöka ta det hela med lite ro även om du är ivrig att komma igång. Jag tror inte att någon räknar med att du ska vara igång med engång utan att det kommer att ta lite tid både med det praktiska och att sätta sig in i projektet. Att slippa den där långa pendlingen måste vara en dröm. Vad gäller den sociala biten så är det nog bara så att du kommit till ett vanligt amerikanskt standarlab. Jag tror att ditt gammla lab var undantaget här. På mitt lab jobbar det två kinesiska kvinnor och de pratar sitt språk med varandra och äter lunch tillsammans och jag sitter här vid min dator och bloggar över lunchen istället. Man vänjer sig även om jag saknar den där typen av svenska luncher som finns på svenska arbetsplatser samt fikastunder osv. Det är ju iallfall toppen att du redan har ett stort socialt nätverk. Jag har det inte och har inte lyckats få det under dessa tre år här. Så jag känner mig ensam och isolerad. Dettta är ett av skälen till att vi valt att flytta hem och att livet här i södern aldrig blivit riktigt hemma för våran del. Bra att du trivs hittills och att labassen är trevlig mot dig. Förhoppningsvis får du lite mer socialt liv genom det andra labbet kanske.
Kram
Åh, jag förstår verkligen! Du som är så social också! Men man får hoppas att de kanske (av kulturella skäl) lämnar dig i fred ett tag för de tror det är rätt. De kanske kommer igång snart och frågar dig saker. De kanske är lite osäkra också hur de ska bete sig eftersom du ser koreansk ut men att du inte är det kulturellt och personlighetsmässigt. Alltså, jag antar att de vet att du är adopterad från ditt land och det blir osäkra. Dumt skäl men ibland är ju människor inte särskilt raionella. Tur i alla fall att du har J ett tag till och alla andra vänner runt omkring. Samt M och närheten till Ellas dagis.
Precis som du skriver så tror jag inte det är lika viktigt för dig vad gäller det sociala som det var på ditt första jobb i stan. Som du var inne på, då hade det lätt kunnat bli panik. Men nu är du som du säger en del ett nätverk, du har vänner som du umgås och är social med så det är inte lika viktigt på en ny arbetsplats. Jag tror i och för sig att bara det får gått en tid och du kommit in i allting så tror jag även det kommer dyka upp, lossna och bli än mer socialt på ditt nuvarande jobb. Även om du kanske inte idag kan se hur eller med vem, men jag tror det kommer bli annorlunda även där, när det gått en tid.
Ibland kanske det handlar lite om att man inte får allting heller, superbra kollegor och massa socialt men lång arbetsresa t.ex. Eller kul utvecklande jobb, nära hem men mindre roligt socialt. Ja, du vet. Just nu kanske de här fördelarna som finns på din nya arbetsplats är precis vad du behöver i den livsfasen du är i just nu.
Men man blir ju verkligen påmind om hur oerhört viktigt det är komma rätt från början när man flyttar till ett nytt land, hur svårt det kan vara, uppförsbacke och segt om jobbet inte ger det man behöver (speciellt om man är en så social person som du).
Som sagt, vilken tur och vad bra att du hamnade på det jobb du gjorde de första åren, just med tanke på det sociala som du nu hunnit bygga upp.
Hoppas verkligen att du kommer att trivas. MEN jag tycker det är oförskämt att behandla nya medarbetare på det viset oavsett kultur osv. Basta!
Oavsett så är det lite oförskämt av dem at dizza dig så där måste jag säga.
Alla har vi ju varit nya på jobb. Vissa glömmer det. Men de kanske känner sig hotade av dig att du är glad och positiv och utåtriktad och så dära.
Ge det en chans. Tur att där var en som tog emot dig direkt annars kan det ju bli för tråkigt. Härligt att ha så nära till Lill-Skruttan.
Bra beskrivning av höändelsen tycker jag. Bra tänkt.
Hoppas varje dag ska bli bättre
Kram
Susanne
Jag glömde skriva men jag har arbetat på ställen där de frusit ut mig och det är jobbigt. Till slut vet man inte hur man själv ska vara om man ska heja eller inte.
Prova att gå fram till dem sen när du blir lite varm i kläderna.
Då vet du deras förhållningssätt. Uppför de sig annorlunda då är det elakhet.
Kram
Susanne
Jag tror också att det kommer att bli bra i långa loppet, även om de där två är förfärligt oförskämda. TUR att J finns där och TUR att du har så många andra runt omkring dig som du redan känner och tycker om. Och om jag har förstått rätt finns det flera labb runt omkring, du kanske lär känna andra.
Kan det vara som Anna skriver, och som du skrev själv i inlägget om gult, att du är en Twinkie och att de där två har svårt att förhålla sig till det? IT'S THEIR LOSS!!! (eehh ... säger man så? Jo det gör man va?)
Stora kramar och hoppas att allt blir bra på nya jobbet!
Så fint du analyserar allt, ser det goda i det hela! Nu när Ella börjar bli större och det blir mera fart på henne (vilket underbart gung-svaj hon hade, man blir nostalgisk!) och du kanske blir lite tröttare (hmmm, kanske det är annorlunda då man är i ett parförhållande, men jag tyckte i allaflal att Daniel krävde rätt mycket just då han hade lärt sig gå - och folk brukar säga att det sitter i till tonåren :)), då kan det vara skönt att få helt koncentrera sig på jobbet. Och som alla sagt - den korta vägen är perfekt för dig nu! Hoppas sydkoreanskorna tinar upp (kan tänka mig att kulturen mera är sådan att man avvaktar med främlingar först...). Stor kram!
Taina,
självklart är det olika på olika arbetsplatser.
Vi får se hur det hela utvecklar sig helt enkelt.
Kramar!
underytan,
ja jag är jätteglad över att mitt första jobb här var på en social arbetsplats.
Kram!
Annika,
ja det blir som det blir. Just nu oroar jag mig inte nämnvärt över den sociala biten. jag är mest glad över att projektet känns så kul och att jag har så NÄRA till jobbet! :-)
Kram!
Desiree,
ja kanske var båda mina tidigare arbetsplatser (i Sverige och sedan här) extremt sociala, jag vet inte? Men på båda ställena var det väldigt socialt som sagt. En del stod jag väl för själv visserligen, men här känner jag att det nog kommer bli annorlunda. man kan bidra till en social stämning men man kan inte ensam skapa den.
Kram!
Anna Fair and True,
jag tror inte det är enbart kulturella skäl faktiskt. Jag tror det är personligheterna helt enkelt. men som sagt de är inte aktivt "otrevliga" mot mig men de verkar inte bry sig om några andra än sig själva. Inget intresse för andra på ngt vis.
Pratade med J mer igår och idag viklet har förstäkrt min bild av de andra kvinnorna lite eftersom de verkat vara exakt likadana mot henne när hon började i höstas.
Men vi får se.
kram!
Anne,
precis så känner jag faktistk. Just dettta att man kanske inte kan få allt på samma gång och att just nu lider jag itne särskilt av att det är just den sociala biten som är lite sämre. Just NU prioriterar jag att ha nära till jobbet och att få börja med ett urspännande projekt!
kram!
Chris,
jo jag håller nog egentligen med dig. Det är väldigt oartigt och oförskämt beteende, men jag vidhåller ändå att jag inte tror att de riktigt förstår det. Att de helt enkelt tror att det räcker med att svara på tilltal för att man ska vara trevlig....
Suzesan,
jag tror att det framst handlar om en av kvinnorna faktiskt. Men vet inte säkert. Men den andra har visat lite mer pratsam nnär den första inte är i närheten. Kanske sabbar jag deras "dynamik"?? Samt de kan ju itne prata koreanska när de ska prata med mig.
Jag tror säkert det kommer bli något bättre framöver, men jag tror det blir långt ifrån socialt.
kram!
Marianne,
jo jag bryr mig som sagt inte så mycket. Blev nog mest väldigt förvånad och liksom lite fascinerad av hut två vuxna människor kan vara så asociala och itne ens försöka vara lite öppen mot en nykomling. Men som sagt, vill de inte vara med mig så håller jag med dem om att det är deras förlust, haha! SÅ brukar jag i stort sett alltid tänka och känna när folk inte vill umgås med mig, hahah! OJ säger DET ngt om MIN personlighet eller...????? M tycker den inställningen är lite VÄL ego, men så känner jag faktiskt oftast.
Kramar!!
Jemayá,
tack! Ja hon har ett väldigt gung tjejen! :-)
Jag tror också det kommer bli betydligt mer spring och rörelse på oss också när HON blir mer rörlig...haha!
Kramar!
BRA och RÄTT känt av dig!
Kramar!
Hoppas att du får en ny trevlig arbetskamrat efter J. De här två tjejerna beter sig ungefär som flickor låg- och mellanstadiet kan göra ibland. D.v.s. mobbar och fryser ut någon - för det är precis vad de gör med dig.
Men vi får väl hoppas att det blir bättre med tiden när de lär känna dig lite mera. Har ni ingen chef som kan föreslå att ni bara talar engelska under arbetstiden åtminstone? De kan ju språket skriver du.
Men, som du själv skriver, det är alltid jobbigt i början när man är ny på jobbet...
Skicka en kommentar