söndag, april 05, 2009

Fredagstema - gult (lite sent, men här kommer det ändå...)

Jag har ju inte alls hunnit med att kommentera, eller ens läsa, alla bloggar jag normalt följer. Inte heller svara på era kommentarer är på min egen blogg, men hoppas att ni har överseende med det. Så blir det när man är bortrest och har en massa andra hyss för sig.... Nu hoppas jag iallafall att jag ska kunna återgå till mina dagliga bloggrundor och även ha mer tid för min egen.

I förrgår var det ju fredag och det är även ny månad. Alltså är det dags för en ny omgång av Fredagstemat. Det är
Västmanländskan som står för fredagstemat nu i april. Jag hann ju inte med de två senaste omgångarna av temat nu i mars när jag var i Sverige, men vill ändå tacka Erica för hennes teman förra månaden! De två jag hann med var roliga, både att skriva och att få läsa tycker jag! Jag är lite sen med detta temat också eftersom det redan hunnit bli söndag, men här kommer det iallafall. 
Vill även varna för att detta är ett låååångt inlägg...!


Fredagens tema var gult.
En färg som för många betyder värme, påsk, vårblommor för vissa eller kanske frasande höstlöv och brinnande eldar för andra.

Men jag tänkte försöka skriva om denna färg på ett lite annorlunda vis.
Tankar kring just denna färg fick jag redan förra året när jag läste en bok "Somebody´s daughter" av Marie Myung-Ok Lee som handlar om en kvinna adopterad från Sydkorea och som växt upp i en amerikansk familj. Den handlar om hennes syn på sig själv och sin familj. Om den känsla av utanförskap hon känt ända sedan hon var barn just på grund av sitt annorlunda utseende. På grund av just detta känner hon att hon vill resa till Sydkorea för att se om hon kan få reda på vem hennes mamma var, så hon reser dit men upplever där vilken oerhörd kulturkrock det blir mellan det amerikanska och det koreanska. Boken är väldigt bra och jag rekommenderar den varmt även till er som inte alls har några som helst funderingar på ursprung eller liknande. Själv tycker jag det var intressant att få en liten inblick i Sydkoreansk kultur. Både i modern tid samt i tillbakablickar.
I ett stycke av boken så kallar en av de vänner hon träffar i Sydkorea henne för en "twinkie". Detta lärde jag mig är en typ av sockerkaka med vaniljfyllning. I boken använder hennes vän uttrycket twinkie om henne eftersom hon är "gul utanpå men vit inuti".
Jag vet inte ifall detta kanske egentligen är tänkt som ett nedlåtande uttryck, men jag gillade det. Tyckte det beskrev ens situation som adopterad på ett bra och ändå humoristiskt sätt. För just så är det ju. Iallafall för mig. Jag är gul utanpå men vit inuti. Mitt utseende stämmer inte alls överens med de tankar, känslor och det språk som finns inom mig. Iallafall inte för någon som inte känner mig och som ser mig eller träffar mig för första gången.

För jag ju också adopterad. Från just Sydkorea. Jag har alltså alltid haft ett icke-svenskt utseende med en svart hårkalufs, liten platt näsa samt sneda ögon som är så mörka att de nästan ser svarta ut de med. Ja, jag ser helt enkelt väldigt ostasiatisk ut då. Så långt ifrån det nordiska blonda och blåögda man kan komma utan att vara s.k "svart" eller "färgad". Men jag har trots detta aldrig känt mig annat än svensk. Ursvensk. Min barndoms minnen är svenska med dans runt midsommarstången, segling i skärgården, sill, ost och knäckebröd till lunch, skridsko- och skidåkning, kryddig och söt glöggdoft i näsan, adventspynt och julkalendrar. Röda stugor med vita knutar. Och eftersom jag är uppvuxen under 70-talet så har även lördagsgodispåsen sin självklara plats bland mina barndomsminnen, liksom obehaget när Staffan Westerberg drog igång vissa av sina dockteatrar på bästa barnprogramstid i TV.

Jag har inga direkta minnen av att jag ens funderade särskilt mycket kring mitt utseende eller mitt ursprung när jag växte upp. Det enda jag minns är att vi hade ett par böcker från Sydkorea hemma som jag ibland ville titta i tillsammans med mamma eller pappa. Där fanns sådana vackra färgglada bilder. Jag minns att mina föräldrar berättade att jag kom från det landet. Att jag var född där. Men att jag hade kommit till dem eftersom min familj där inte kunde ta hand om mig. Jag minns även att de berättade att de var så glada för att just jag kommit till just dem och att de längtat jättelänge efter just mig. Jag minns inte alls riktigt vad jag egentligen tänkte eller kände när de berättade detta, mer än att jag på något vis tyckte det var helt självklart. Naturligt. Såklart att de var glada över att just jag kommit till dem. Något annat var ju liksom helt otänkbart. Vart skulle jag annars ha hamnat???

Min mamma har dock berättat att jag vid något av dessa tillfällen när vi tittade i böckerna vänt mig till henne och frågat "Men varför kunde jag inte stanna kvar där i det landet? Alla på bilderna ser ju så glada ut och har jättefina kläder och alla husen är så fina." Då fick hon en klump i halsen och en i bröstet. För det var ju sant. Det är ju sant. Sydkorea är inte ett land som inte har råd att ta hand om sina barn. Det är ett välmående land som utvecklats enormt och som lever gott på sin exportindustri. Så varför väljer så många att adoptera bort sina barn? Jo, det moderna och välmående ekonomiska klimatet till trots så har man fortfarande en mycket gammaldags och konservativ syn på just familjelivet. Det handlar om en enorm kulturell skillnad mellan denna moderna ekonomi och andra rika västerländska länder. Här är t ex ett utomäktenskapligt barn fortfarande något hemskt. Skamligt. Fult. Tabu. Familjekonstellationerna är också annorlunda. Definitionen för familjen är vad som här kallas för "extended family", alltså inte enbart mamma pappa och barn. Och det är familjen snarare än samhället som värnar om de sina. Så om man som kvinna får ett barn som inte är önskat så kan man såklart välja att behålla det, men då kommer troligen släkten att vända ryggen till. Man blir utfryst. Lämnad åt sitt eget öde. Och detta är något de flesta varken kan, vill eller har "råd" till. Att klara sig på egen hand är nästintill omöjligt. Ännu svårare med ett barn att försörja dessutom. Valet som finns i teorin är alltså oftast inte fråga om något riktigt val i verkliga livet.

Jag har ingen som helst information om mina biologiska föräldrar. Ingenting vet jag. Utom att jag blev upphittad på en sjukhustrapp i Sydkoreas huvudstad Seoul. En stad med över 10 miljoner invånare. Något att jämföra med hela Sveriges befolkning som ju är dryga 9 miljoner. Jag hade en lapp där det stod vilken dag jag var född. Jag var liten och hade troligen aldrig ätit något sedan födseln för jag var så svag att jag inte kunde suga själv. Man gav mig därför dropp. Så småningom togs jag om hand av en kvinna som försörjde sig på att sköta om barn som senare skulle adopteras bort. Hon hade själv fyra eller fem barn. Hennes hem låg på någon bergssluttning en bra bit från staden och hon vandrade den långa vägen till sjukhuset med mig på ryggen var gång jag skulle undersökas. Jag tror det var en gång i veckan. Vägning. Mätning. Och kanske andra saker att kontrollera.

Så småningom skulle jag iallafall få komma till Sverige. Mina föräldrar hade ansökt om att få bli föräldrar och av någon anledning, slumpen eller ödet eller vad vet jag, så blev det just jag som kom till dem. Blev deras barn. Deras dotter.
En liten svarthårig och svartögd tjej som tog för sig av livet. Som älskade att rita, bada och prata. Vars älsklingsrätt länge bestod av stuvad blomkål.
Jag växte upp i ett område med i stort sett endast s.k "svenska" barn. Inga invandrare. Inga andra svarthåriga eller på annat vis "annorlunda" barn. De flesta hade den vanligaste svenska hårfärgen nämligen cendré, eller råttfärgat som vissa kallar det. Några var riktigt blonda och andra brunhåriga. Ögonfärg blå, grön, melerad och brun. Men ingen ens i närheten av mina nästan svarta irisar. Men inte tänkte jag på det. Inte alls. Inte ett dugg. Kalla mig kanske naiv. Eller bara korkad. Eller utrygg. Eller bara barn helt enkelt. Men i min värld fanns inga funderingar på detta med olika färger olika utseenden. Det fanns snälla barn. Och dumma. Men det var liksom allt. De snälla ville man leka med och de dumma undvek man. Så enkelt var det. Inte tänkte jag på att jag såg annorlunda ut än de flesta. Faktum är att det dröjde rätt länge innan jag faktiskt insåg detta till fullo. Jag tror att det slog mig när jag gick i högstadiet, "Jag ser faktiskt annorlunda ut och folk som inte känner mig kan tänka på detta i första hand".

Såhär i efterhand kan det förstås kännas extremt konstigt att jag hann börja högstadiet innan jag verkligen reflekterade ordentligt över det faktum att jag inte ser svensk ut. Men ingen hade tidigare behandlat mig annorlunda eller på något vis kommenterat mitt utseende. Inte familj. Inte kompisar. Jag hade hela tiden bara varit A helt enkelt. Varken mer eller mindre. Inte förrän på högstadiet var det någon som kommenterade eller frågade om mitt utseende. Då bytte hela klassen skola och vi hamnade i en större skola där det fanns fler elever med olika bakgrund. Flera invandrarungdomar. Några adopterade. Men även nu så var ju de reaktioner jag fick rätt få och jag kan säga att 100% av dem var positiva.

Och egentligen är det inte förrän nu i vuxen ålder som jag verkligen insett att mitt utseende kan skapa frågor. En av anledningarna är såklart att jag ju valt att arbeta inom ett område där man ständigt träffar personer av olika nationalitet. Folk med ursprung från i stort sett världens alla hörn. Självklart gör ju en sådan internationell miljö att man får frågor om ens egen nationalitet. Sedan jag flyttade hit till NYC har det blivit än tydligare. Här i "The Melting pot" får man ofta frågor om sitt ursprung.  Eller så tar folk för givet att man är kines och det har faktiskt hänt ett par gånger att kineser kommit fram till mig och börjat prata kinesiska. Både på jobbet och på stan. I mitt fall har alltså fler än en blivit väldigt överraskade av att jag faktiskt är svensk. Att jag har svenska som mitt modersmål. Att jag inte har någon som helst anknytning till Asien, mer än att jag råkar vara född där en gång för många år sedan. Adoptioner, särskilt då internationella sådana, är ju inte heller alls så vanligt i de flesta länder som det är i just Sverige. Visst känner folk till att vissa länder tar emot barn från andra länder men jag tror att det är något som väldigt många åndå inte riktigt kan förstå. I så många kulturer är ju blodsband något oerhört viktigt. Dessutom möter jag ju ofta personer från just de länder som faktiskt adopterar bort många barn, och jag har insett att detta också kan vara något som de nästan skäms lite för. Exempelvis så har jag träffat en del personer från just Sydkorea. När de frågar var man är ifrån och jag berättar att jag är från Sydkorea men är adopterad så kan de ibland reagera lite avvaktande. De fortsätter inte fråga mer om detta utan går oftast snabbt över till att prata om något annat.

En av M´s f.d kollegor var från just Sydkorea. Han och hans fru bjöd in oss på middag eftersom de tyckte att jag måste få prova på riktig koreansk mat. Detta var när vi fortfarande bodde i Stockholm och aldrig någonsin har jag känt att utsidan spelar en sådan oerhört yttepytte liten roll. Nej, den kvällen kände jag mig definitvt som en twinkie. Det var så uppenbart hur svensk jag var. Där satt vi fyra stycken vuxna personer i vardagsrummet. Tre stycken som utifrån sett kunde tillhört samma familj. En som stack ut. Denna gång var det M. Hans rödlätta hårfärg, stora blå ögon och bleka hy stod i stark kontrast till oss andra. Men trots att jag nu umgicks med personer som "såg ut som jag", eller kanske på grund av just detta, så blev känslan nästan lite absurd. Känslan av att jag verkligen verkligen verkligen inte alls på det allra minsta lilla vis hade någon som helst koppling (mer än utseendemässigt) till dessa två koreaner. Särskilt tydligt var detta om man såg på kollegans fru och mig. Jämfört med henne kände jag mig extremt okoreansk. Hon en liten späd kvinna som talade med mycket vän och mjuk röst. Rörde sig tyst försiktigt. Gick ofta ut i köket i vilket hon alltid stängde dörren om sig, för att göra färdig maten. Skrattade aldrig högt utan log. Själv pratar jag mycket och gärna. Ofta med rätt hög röst. Jag gör ofta miner för att understryka saker och viftar inte sällan med händerna. Jag skrattar högt. Jag rör mig ofta med ganska hastiga rörelser. Jag är absolut inte vän eller det minsta ljuv. Jag skulle aldrig i livet få för mig att gå upp klockan 03 varje morgon för att hinna göra iordning maten som min man ska ha som lunchlåda. Det är jag alldeles för egoistisk för att göra. Nej, jag insåg med en knivskarp tydlighet där och då att jag verkligen är svensk svensk svensk. Inte för att jag någonsin haft några som helst funderingar över detta tidigare, men det var liksom så oerhört tydligt att hela min person var så okoreansk som den kunde bli. Både vad gäller mitt sätt och mina värderingar. Så ja, min gula färg på utsidan till trots så är jag onekligen en twinkie - gul på utisdan men vaniljvit på insidan. Något som förstås alltid kommer att skapa en hel del frågor från min omgivning. Och som självklart även skulle kunnat skapa funderingar och även känsla av utanförskap för mig själv, men som på något vis inte gjort det. Jag är jag. En kvinna med gul-blå kärna men som numer lämnat det gul-blå hemlandet och som i-och-med denna flytt har blivit både mer och mindre svensk. Vissa delar känns mer gul-blå än någonsin medan andra har bleknat. Min utsida kommer däremot alltid att fortsätta vara gul. Så en sann twinkie är och förblir jag.

35 kommentarer:

Anonym sa...

Något av det bästa jag läst på länge. Mina ögon fylldes av tårar, samtidigt som jag log.

Svenska boende i USA.

Jasse sa...

Hej, Saltis! Det var ju rätt länge sedan. Läste att du snart ska byta jobb, så jag hoppas att allt går bra med detta. Hur det än går ska det bli jätteskönt att bara vara tvungen att ta en kort promenad till jobbet eller?

Ville också säga TACK för att du delade lite om din historia i detta inlägg. Det var jätteintressant för mig som själv hade ett par adopterade koreanska kompisar när jag växte upp. Deras identitet var knappast ett samtalsämne eftersom de just kände sig så amerikanska att det var inget att säga om sina ursprungsland utan att de förstås hade en allmän känsla av nyfikenhet. Så det här kanske svarar på några frågor jag hade för dem om hur det var att växa upp som de gjorde. Alla har ju annorlunda upplevelser men jag är iallafall glad för din insikt.

Kram!
J

JaCal sa...

Saltis... vilket fantastiskt inlägg... sitter med tårar i ögonen och vet egentligen inte varför... blir bara så så otroligt berörd... av din styrka och trygghet i vem du är och vilken fantastisk mamma din dotter har fått!!

Saltistjejen sa...

Svenska boende i USA,
TACK! Jag blir jätteglad när jag läser din kommentar!!!
Och rörd. Och nästan lite generad....
Kram!


Jasse,
oj heeej! Bad skoj att höra av dig igen! Det var ju ett bra tag sedan sist.
Ja jag ska byta jobb. Snart. Och det ska bli både roligt, spännande och skönt. :-)
Tack för att du gillade inlägget! Det gör mig glad.
Hoppas allt är bra med dig också. Ska kolla in din blogg nu för att läsa om dina senaste månader.
Kram!!


JaCal,
Å TACK! Nu får ju jag tårar i ögonen jag med....
Av din otroligt fina kommentar!
Oj, vet knappt vad jag ska säga. Mer än att jag blir jätteglad över att du tyckte om mitt inlägg.
Kram!!

Anne sa...

Vilket fantastiskt bra inlägg, så välskriver, tänkt och personligt. Du är så klok, det slår mig ofta. Som Jacal skrev, din dotter har fått en underbar mamma!
Att du besitter en grundtrygghet och styrka, det är nåt som jag tycker man lätt känner via dina kloka inlägg.
Jättebra inlägg, verkligen!
Ska förresten kolla upp boken du nämner, låter som en riktigt bra bok.

Västmanländskan sa...

Tack för ett toppenfint inlägg. Tänk att ett litet fredagstema och färgen gul kan ge oss så fin och tänkvärd läsning. Ha det gott!

Anna, Fair and True sa...

Oj, vilket inlägg! Våra tråkiga inlägg med en massa guld bilder är ju ingenting mot detta! Det är så mycket i det du skrev som jag skulle vilja kommentera och fråga om.

Tänk vilken tur att någon hittade dig på den där trappan! Du hade ju kunnat dött!

Twinkie-liknelsen är ju jättebra! Gul/koreansk på utsidan men vit/svensk på insidan.

Jag log när jag läste om er middag med det koreanska paret :) Jag har ju träffat dig två gånger nu och du och jag är ju väldigt lika: vi pratar gärna och mycket och ibland även högt. Tar för oss, har inte tänkt så mycket att vissa kanske tycker att en man respektive en kvinna ska bete sig på ett visst sätt, bara gör och säger det vi vill. Då blir det stor kontrast mot (i alla fall just) den koranska kvinnan.

Jag har faktiskt en sydkoreansk brevvän (ja, numera har vi lite sporadisk kontakt och mest via mejl) och det har varit ganska intressant att höra om hennes liv. Så annorlunda trots att Sydkorea är ett (ekonomiskt) modernt land som du beskriver. Minns att hon blev ganska förvånad och reagerade lite som du beskriver när jag berättade att många svenskar adopterat från Sydkorea. Hon har förresten hälsat på mig i Sverige en gång - det var kul - men jag har inte varit där fast jag skulle gärna vilja!

Jag blir så glad att höra att du har haft den uppväxten som du har haft. Att du var så trygg och att du hörde så himla bra ihop med dina adopterade föräldrar att du aldrig reflekterade över något annat (förutom kanske de där frågorna som barn, som du kanske inte ens kommer ihåg att du ställt nu). För många adopterade är det ju inte så. De kan gå igenom en period av identitetssökande eller t o m depression (fast det kan ju iofs bero på annat också, personlighet eller andra upplevelser).

Jag har också funderat på det där hur folk reagerar när du träffar nya människor och de frågar var du är ifrån och du svarar "Sweden". De måste bli en del höjda ögonbryn och rynkade pannor :) Men om jag förstår dig rätt så har det inte lett till att du velat söka dina rötter eller att du känt dig som mindre svensk. Utan det är bara något som händer och til syvende og sist är du fortfarande en twinkie.

Jag har precis upptäckt en blogg där en familj skriver om väntan på besked från Adoptionscentrum. De har precis fått reda på att de ska få TVÅ (tvillingar) småttingar från Korea (antar hon menar Sydkorea för det går väl inte att adoptera från Nordkorea?). Kanske intressant för dig (eller inte)? http://kottefamiljen.blogsome.com/

Tack för ditt fina inlägg och stor kram!

KARLAVAGNEN sa...

Det var banne mig det bästa jag läst på ett bra tag.

Mia sa...

Du är helt makalös på att skriva och det ligger så otroligt mycket i varje ord. Jag har aldrig upplevt det du skriver om eftersom jag inte är adopterad men med dina målande ord så får jag en bild av hur det kan vara att höra hemma på två ställen eller hur man nu ska uttrycka det. Underbart att du är så trygg i dig själv och vet att du är du! Kram!

Saltistjejen sa...

Anne,
å tack! Vad glad jag blir!! Jag tror att du skulle kunna gilla boken faktiskt. Man behöver inte vara adopterad för att tycka den är bra.
Kram!


Västmanländskan,
tack! Roligt att du tyckte om min tolkning av temat även om det ju var något annorlunda än vad man kanske först skulle tänka sig.
Kramar!


Anna Fair and True,
haha! Era inlägg var väl inte alls tråkiga. Alla kan ju inte skriva om sina erfarnheter som "twinkie". Det är ju endast ett fåtal utvalda förunnat, hahaha! ;-)
Och ja du är ju lite av samma typ av kommunikatör som jag. Inte den allra mest väna precis...!
Kul med bloggen du hitttat! Jag ska kolla in den. jag följer ju även Helgas blogg som bl a handlar om hennes lilla son Q som är adopterad från Korea. Hon skriver otroligt bra så det är ett tips även rent allmänt!
Och visst är det så att många adopterade går igenom identitetskriser eller iiknande. Jag tror dock att de flesta som kommer när de är väldigt små har lättare att anpassa sig och faktiskt inte fundera så mycket på sitt urpsrung. Iallafall har det varit så bland de adopterade jag har träffat. Sedan spelar självklart ens erfarenheter under uppväxten okså stor roll. Om man blivit mobbad pga av sitt uteseende eller så t ex.
Kul med din sydkoreanska vän. Du får ta tillfället i akt och åka och hälsa på någongång! Gissar att det är ett väldigt intressant land.
Kram!


Karlavagnen,
å Tack!!! Jag blir så himla glad att du tycker om det jag skriver.
:-)
kram!


Mia,
Vad gullig du är! Ojoj, jag känner mig både stolt och generad samtidigt...! :-)
Kramar!!

Lia sa...

Bara en enkel kommentar: jag älskar dig! Och ett mail kommer med resten av responsen =))) Kram

Musikanta sa...

Ett underbart fint inlägg som var mycket intressant att läsa. Det är klart att du är svensk när du har vuxit upp med svenska föräldrar och i en helsvensk miljö. Med allt vad det innebär av värderingar och kunskaper, kärlek och omsorg.

Och vilken lycka för dina föräldrar att inte bara ha en dotter, utan en som är så duktig och fin som du är. Dessutom har de fått ett litet barnbarn att glädja sig åt!

Men det är tråkigt att en del fortfarande skiljer på "egna" barn och "adoptivbarn". För en adoptivförälder är naturligtvis barnet precis lika mycket "eget" som ett biologiskt...

Jag är fortfarande intresserad av att veta vad din avhandling handlade om. Kan du inte skriva och berätta om den någon gång?
Kram/M

Suzesan sa...

Jag förstår att du passade in i din familj direkt och att de aldrig sett dig som nåt annat än deras. Med den fina personligheten du har.Ni var säkert gjorda för varandra det var därför du blev lämnad på trappan. Storken hade flugit fel;)
Så öppet och så vackert beskrivet.

Tänk så bra att man kan byta rötter så där som du beskriver.
Det kom tårar när jag läste det för det är så vackert och fullt av kärlek.
Twinkey var ju en härlig beskrivning. Ja det finns inget mer att säga för det var så bra. Vilken himla tur de hittade dig på trappan i tid!!!!

Det var roligt också för jag skrattade också, när du beskrev ditt besök hos den ert beök hos M:s Kollegor. M var den som stack ut haha:)
Ha en bra dag
Skönt att du är igång och skriver igen. Du har varit saknad
Kram
Susanne

Saltistjejen sa...

Lia,
å vännen! :-)
Jag ser fram emot mailet!
Kramar!


Musikanta,
tack!
ja jag kan inte förstå det där att man skiljer på sk "egna" barn och adoptivbarn. Om man får barn så är väl detta ens EGNA oavsett hur de kommer till en?!?! Tycker iallafall jag.
Men men....
Och det där med avhandlingen. Jo jag kan väl skriva om den ngngång. Det är nog mest det att den känns så avlägsen just nu. Jag jobbar ju med nya saker nu. Men visst. Jag ska fudnera på saken. Annars kanske jag mailar dig istället och berättar lite.
I stora drag handlade den om att vi upptäckte att tumörceller kan överföra DNA till omrkingliggande celler (både andra tumörceller samt även icke-tumörceller) och att om dessa celler hade mutationer i vissa ksyddande gener så kunde det här s.k "horisontellt överförda DNAt" förvandla dessa förut harmlösa celler till tumörliknande celler. Hm, vet itne ifall du belv klokare??
Men jag tror mitt abstrakt finns kvar på KI´s hemsida. Min avhandling hette "Horizontal Transfer of DNA" så du kan säkert söka på detta så borde abstraktet komma upp.
Kram!


Suzesan,
vad gulig du är! :-)
Jo kanske var det ngn mening med vad som hände. och att jag hamnade där jag hamnade? Iallafall så kan jag inte ens föreställa mig hur jag skulle varit eller hur mitt liv blivit ifall jag inte adopterats bort. Eller om jag hamnat hos en annan familj, kanske i ett annat land. Sådana tankar kan vara roliga att leka med ibland. Även om de kan kännas hissnande. Man kommer ständigt tillbaka till frågan om vad är arv och vad är miljö.
Stor kram!

Jenny sa...

Vilket otroligt fint och intressant inlägg!
Min kompis är adpoterad från Indien och hon reste runt där i tre månader med sin pojkvän. Hon tyckte det var en riktigt konstig känsla - hon såg ut som dem, men kände sig lika annorlunda som sin pojkvän som alla pekade på och skulle ta på. Nu sedan hon och pojkvännen fått barn så känner hon att hon fått ett lugn inombords, då hon har blodsband med någon i sitt nuvarande liv.
Du verkar vara en urtrygg tjej och jag ser fram emot fler vackra och kloka inlägg.:-)

Taina sa...

Vilket inlägg! Jag säger bara WOW! Ser knappt bokstäverna på tangentbordet. Ögonen tåras. Så vackert. Så skört. Så otroligt genuint skrivet.
Jag har och är fortfarande väldigt nära min sons fd flickvän. Hon är adopterad från Sydkorea.Vi har suttit många gånger och pratat om hennes ursprung. Hon vet ju var hennes biologiska mamma finns och att hon har syskon i Sydkorea. Ibland har hon varit ledsen och känt sig vilsen. Men hon är ändå en äkta twinkie. Hon älskar svensk midsommar och alla svenska traditioner. Däremot så är hon väldigt tyst. Skrattar inte så högt. Men skulle ALDRIG gå upp kl 3 hon heller ;)
Tack för att du delade med dig på detta sätt.
Kramen

petchie sa...

Wow Saltis, du skriver så otroligt bra!! Jag har ju förstått sedan innan att du har haft en enormt trygg uppväxt och inte upplevt några trauman runt faktumet att du är adopterad. Det är verkligen ett superintressant inlägg som jag nog kommer att läsa om flera gånger. Det är intressant att du aldrig kände dig annorlunda och inte ens tänkte på det förrän i högstadiet. Själv blev jag retad för min uppnäsa under hela mellanstadiet men det beror säkert på att jag var mer mottaglig för det än kanske du var.
Jag har även ett starkt minne av när jag skulle rita ett självporträtt och jag hade hetsig diskussion med min lärare + en kompis som menade att jag hade SVART hår och skulle använda den svarta kritan för håret. Jag försökte säga att min hårfärg minsann var mörk brun och inte svart... Det roliga var nämligen att jag önskade att jag hade SVART hår - trots att jag alltid varit mörkhårig så har jag aldrig velat vara blond, utan hellre ännu mörkare! Vi var nog 3 elever i klassen som var så mörkhåriga och som sagt, jag ville absolut inte vara blond! (men gärna ha en rakare näsa).
Jag har läst Astrid Trotzigs bok Blod är tjockare än vatten, och den var väldigt intressant, den handlar ju just om när hon besökte Syd-korea för att söka efter sina rötter.
Stor kram och tack för en sådan fin inblick i hur du känner!

Susanna sa...

Otroligt spännande läsning! Och roligt att du tolkade fredagstemat på detta spännande sätt.
KRAM!

maisoui sa...

Vilket underbart inlägg. Jag kunde inte sluta läsa och blev djupt berörd. Kram!

Saltistjejen sa...

Jenny,
Tack! Och ja, jag kan förstå att man känner sig helt främmande i en miljö även om man "ser ut som alla andra" runtomkring en. Ens jag sitter ju verkligen i ens personlighet inte i ens yttre.
Kram!


Taina,
vad roligt att du fortfarande har sådan bra kontakt med din sons fd flickvän! Och det där med att vara tystlåten eller inte är ju faktiskt inte enbart kulturellt! DET handlar om personlighet också ju!!!
Kram!


Petcjie,
hahaha! vad jag skrattade när jag läste om din hårfärg!!! Lite som Anne på Grönkulla då som ville ha svart hår.... :-)
Förresten uppnäsa!!?? Det har jag aldrig tänkt på när vi setts. har den kroknat och vänt sig neråt???? ;-)
Jag har också läst Astrid Tortzigs bok och tyckte den var bra även om jag inte minns den så tydligt nu.
Kramar!


Susanna,
Vad roligt att du gillade tematolkningen!
Kramar!

Saltistjejen sa...

maisoui,
Tack!! Jag blir så glad över att du tyckte om att läsa och att det berörde dig.
Kramar!

Pratglad sa...

håller med tidigare talare om att du skrivit väldigt bra! det gav mig verkligen en bild av hur du ser på dig själv! coolt!

tack också för omsorgen!! *kram*

Norrsken och stjärnfall sa...

Tänk att temat gul kan mynna i något så intressant att läsa. Så genomtänkt och bra skrivet. Jag kan bara hålla med föregående, ett mycket bra inlägg har du fått ihop.

Tänkte precis på en klasskamrat som jag hade i skolan som var adopterad från Chile. Han var den enda på skolan som hade annan hudfärg men jag tänkte aldrig på honom som något annat än min klasskamrat. Att han var adopterad från Chile var bara spännande trots att han aldrig varit där efter adoptionen, för det var ju så långt borta. Men han är ju inget annat än svensk han heller. Precis som du påpekar så är det bara en annan hudfärg men sen är det svenskt rakt igenom.
Jag är så glad att du skrev detta inlägg och delade med dig av dina funderingar för det var mycket intressant att läsa.

Tack för kommentaren på min blogg. Ha en trevlig vecka.

underytanjag sa...

Tack för din historia det var verkligen bra skrivet!

Saltistjejen sa...

Pratglad,
tack! Och du såklart tänker jag på dig. Du går igenom jättetuffa saker nu.
Kram!


Norrsken och Stjärnfall,
vad roligt att du tyckte om mitt inlägg. Och adopterade barn är det ju gott om i Sverige. De flesta känner ju åtminstone någon som är adopterad. Sedan är det såklart olika hur olika adopterade har upplevt hur det är att vara adopterad. Men det verkar som om din klasskamrat var ungefär som jag kanske? Eller iallafall verkar han ha blivit sedd för den han var och inte som "den där adopterade killen" och det tycker jag är bra.


Underytanjag,
tack själv!!
Hoppas att den kommande veckan blir bra för er!
Tänker på dig.
Kram!

Lotta K sa...

Jätteintressant! Här är en film som jag använt i olika kurser (interkulturell kommunikation, bla), och som du kanske skulle gilla, även om hennes historia är extremt olik din egen: First Person Plural, en självbiografisk dokumentär av Deann Borshay:
http://www.pbs.org/pov/pov2000/firstpersonplural/

Ann-Katrin sa...

Gu' vad bra du skriver! I Sverige då (70-tal) var det tillräckligt annorlunda att växa upp med mörkbruna ögon och mörkt hår. Att jag dessutom var den enda med skilda föräldrar gjorde det hela ännu konstigare. Visserligen har många av blondinerna blivit mörka med åren och nu är det få av deras föräldrar som fortfarande håller ihop, men då var det udda. Och udda skulle man inte vara... Tror dock att det där med skilda föräldrar var det konstigaste.
Fast svensk det är och förblir jag. Om än en ganska udda svensk.

Saltistjejen sa...

Lotta K,
oj tack! Jag ska kolla filmen senare när jag har tid. Jättegulligt att du ville tipsa mig om den! :-)
Jobbar du med kommunikation eller liknande??
Kram!


Ann-Katrin,
Ja skilda föräldrar var ju inte heller vanligt då. Jag hade bara två klasskompisar med skilda föräldrar när jag växte upp.
Kram!

Jess sa...

MEN vilket UNDERBART inlägg!!
Alltså vart ska jag börja?
Du sammanfattar ju precis hur JAG känner mig. I a f till 99%!
Åh, Saltis..vet du, det känns som att man för första gången känner någon som verkligen VET hur jag känner och tänker på detta med ursprung och utseénde.

Har också mest haft positiva minnen från uppväxten som "twinkie".
Visst finns det alltid elaka personer men flera snälla som tur är.

Tror att jag ska skriva ett litet mer privat email till dig senare om just detta.

SUPERKRAAAAAAAAAAAAM!

Från den andra twinkie bloggaren!

Mz.olsson sa...

Det där var verkligen ett underbart inlägg!! Vilken tur att temat var "gult", annars kanske vi inte hade fått höra den här historien??

londongirl sa...

Åh Saltis det här var det bästa jag läst på länge i bloggvärlden!!!

Vilken trygghet du har haft i dig själv och som dina föräldrar säkert fått dig att känna under din uppväxt! Lycka!
Du har alla förutsättningar i världen att kunna ge den tryggheten tillbaka till din lilla dotter nu. :-)

Saltistjejen sa...

Jess,
vad roligt att du känner igen dig! :-)
Tack för mailet också!!! Ja, det är lustigt hur det kan vra att se ut på ett visst sätt men att känna sig på ett annat. Gissar att det denna "dubbelhet" blivit än mer tydlig sedan du lämnade Sverige. Iallafall så tycker jag det sedan jag flyttade från Sverige.
STOR kram!!!


Mz.olsson,
ja det var ju tur, haha! Om det varit grönt hade jag definitivt inte skrivit detta inlägg! ;-
Kramar!


Londongirl,
Å TACK! Vad roligt! Jag blir så himla glad!
Och att jag är en underbar mamma vet jag inte, men jag hoppas att jag ska kunna överföra känslan av trygghet och bra självkänsla till min dotter. Det önskar väl alla föräldrar? :-)
Varma kramar!

Emmama sa...

Sa intressant att lasa, det blir sa kul att lasa nar det blir sa har akta och personligt! Jag har tva adopterade kusiner och har aven pa andra satt alltid haft manniskor som ser olika ut runtom mig, darfor ar inget konstigt eller "farligt". Hoppas du forstar vad jag menar. Tycker inte alls det ar naivt att du inte tankt pa ditt utseende sa mycket som ung (om jag forstod dig ratt), det ar ju bara formodligen sa att du omgav dig av manniskor som inte gjorde en sak av nat helt naturligt. Sa fint att du minns diskussioner fran boklasningen, fina minnen! :)
Varje gang jag ar hos min faster ber jag att fa se fotoalbumet om nar de blev foraldrar, nar de hamtade min forsta kusin pa Arlanda, vilken grej! Blir tarogd bara jag tanker pa de bilderna. Har i Skottland ar adoption av ickeskotska barn jatteovanligt, manniskor tex har pa jobbet har knappt hort talas om det. Daremot finns det mycket skotska barn som adopteras av olika skal och sa ar det ju inte alls hemma i Sverige.

Hoppas ni far en skon pask!

KRAM!

Marianne sa...

Jag ser ju inte så asiatisk ut, men växte upp med ett riktigt konstigt efternamn - Aziz. Jag hade inte heller några problem med det utan alla tyckte bara att det var ett vanligt efternamn. Möjligen med undantaget att jag alltid fick stava när någon skulle skriva namnet. Att jag var den enda mörka i grannskapet märkte jag inte heller något av. Men på den tiden tror jag inte att det betraktades som negativt att ha rötter i ett annat land, det är nog skillnad i dag.

Du skriver som vanligt så fint, och jag är verkligen glad över att de hittade dig där på trappan. Lilla knyte!

Stora kramar!

Saltistjejen sa...

Emmama,
ja jag tro det handlar jättemycket om hur folk i ens omgivning reagerar när man är barn. oavsett om det är så att man sticker ut p g a att man är mörkare eller tjockare eller kortare eller längre eller rödhårig eller fräkning eller stmmar eller... ja du förstår. Listan kan göras lååååång. Men så länge man behandlas som alla andra runtomkring en så tror jag att man själv tänker på sig själv som just en balnd alla andra. Hur är det Gustaf? Har han börjat fundera över att han ser annorlunda ut än många andra barn omkring honom eller har han barn av annat utseende på dagis kanske? Så att han tycker det är naturligt att ha olika utseende?
Det är ju lite annorlunda nu samt kasnke där ni bor, än vad det var i Sverige på 70-talet. Sverige var (och är till viss del fortfaande) extremt homogent vad gäller hur folk ser ut.
Kram!


Marianne,
fast jag tycker inte du ser så väldigt asiatisk ut faktiskt. Bara j-gt snygg!!! :-)
Och ja att ha ett annorlunda efternamn är ngt som tyvärr IDAG kan vara negativt i Sverige vilket jag tycker är hemskt. En av mina bästa vänner har ett arbiskt efternamn och hon funderade länge innan hon bestämde sig (ja hennes man var med på det också såklart) för att ge sitt efternamn till sina barn. Just p g a att hon var lite rädd att det fanns en ökad risk för att de skulle negativt särbehandlas i framtiden vad gäller t ex jobbsök etc. Helt sjukt att man ens ska behöva fundera över en sådan sak. Men förhoppningsvis är det ändå på väg att förändras lite nu med tanke på att fler invandrare med olika namn kommer till Sverige samt att 2:a och även 3:e generationens invandrare med "konstiga namn" ökar.
Stor varm kram!!!!