Fredagstema - gult (lite sent, men här kommer det ändå...)

Jag har ju inte alls hunnit med att kommentera, eller ens läsa, alla bloggar jag normalt följer. Inte heller svara på era kommentarer är på min egen blogg, men hoppas att ni har överseende med det. Så blir det när man är bortrest och har en massa andra hyss för sig.... Nu hoppas jag iallafall att jag ska kunna återgå till mina dagliga bloggrundor och även ha mer tid för min egen.

I förrgår var det ju fredag och det är även ny månad. Alltså är det dags för en ny omgång av Fredagstemat. Det är Västmanländskan som står för fredagstemat nu i april. Jag hann ju inte med de två senaste omgångarna av temat nu i mars när jag var i Sverige, men vill ändå tacka Erica för hennes teman förra månaden! De två jag hann med var roliga, både att skriva och att få läsa tycker jag! Jag är lite sen med detta temat också eftersom det redan hunnit bli söndag, men här kommer det iallafall. 

Vill även varna för att detta är ett låååångt inlägg...!

Fredagens tema var gult.
En färg som för många betyder värme, påsk, vårblommor för vissa eller kanske frasande höstlöv och brinnande eldar för andra.

Men jag tänkte försöka skriva om denna färg på ett lite annorlunda vis.
Tankar kring just denna färg fick jag redan förra året när jag läste en bok "Somebody´s daughter" av Marie Myung-Ok Lee som handlar om en kvinna adopterad från Sydkorea och som växt upp i en amerikansk familj. Den handlar om hennes syn på sig själv och sin familj. Om den känsla av utanförskap hon känt ända sedan hon var barn just på grund av sitt annorlunda utseende. På grund av just detta känner hon att hon vill resa till Sydkorea för att se om hon kan få reda på vem hennes mamma var, så hon reser dit men upplever där vilken oerhörd kulturkrock det blir mellan det amerikanska och det koreanska. Boken är väldigt bra och jag rekommenderar den varmt även till er som inte alls har några som helst funderingar på ursprung eller liknande. Själv tycker jag det var intressant att få en liten inblick i Sydkoreansk kultur. Både i modern tid samt i tillbakablickar.
I ett stycke av boken så kallar en av de vänner hon träffar i Sydkorea henne för en "twinkie". Detta lärde jag mig är en typ av sockerkaka med vaniljfyllning. I boken använder hennes vän uttrycket twinkie om henne eftersom hon är "gul utanpå men vit inuti".
Jag vet inte ifall detta kanske egentligen är tänkt som ett nedlåtande uttryck, men jag gillade det. Tyckte det beskrev ens situation som adopterad på ett bra och ändå humoristiskt sätt. För just så är det ju. Iallafall för mig. Jag är gul utanpå men vit inuti. Mitt utseende stämmer inte alls överens med de tankar, känslor och det språk som finns inom mig. Iallafall inte för någon som inte känner mig och som ser mig eller träffar mig för första gången.

För jag ju också adopterad. Från just Sydkorea. Jag har alltså alltid haft ett icke-svenskt utseende med en svart hårkalufs, liten platt näsa samt sneda ögon som är så mörka att de nästan ser svarta ut de med. Ja, jag ser helt enkelt väldigt ostasiatisk ut då. Så långt ifrån det nordiska blonda och blåögda man kan komma utan att vara s.k "svart" eller "färgad". Men jag har trots detta aldrig känt mig annat än svensk. Ursvensk. Min barndoms minnen är svenska med dans runt midsommarstången, segling i skärgården, sill, ost och knäckebröd till lunch, skridsko- och skidåkning, kryddig och söt glöggdoft i näsan, adventspynt och julkalendrar. Röda stugor med vita knutar. Och eftersom jag är uppvuxen under 70-talet så har även lördagsgodispåsen sin självklara plats bland mina barndomsminnen, liksom obehaget när Staffan Westerberg drog igång vissa av sina dockteatrar på bästa barnprogramstid i TV.

Jag har inga direkta minnen av att jag ens funderade särskilt mycket kring mitt utseende eller mitt ursprung när jag växte upp. Det enda jag minns är att vi hade ett par böcker från Sydkorea hemma som jag ibland ville titta i tillsammans med mamma eller pappa. Där fanns sådana vackra färgglada bilder. Jag minns att mina föräldrar berättade att jag kom från det landet. Att jag var född där. Men att jag hade kommit till dem eftersom min familj där inte kunde ta hand om mig. Jag minns även att de berättade att de var så glada för att just jag kommit till just dem och att de längtat jättelänge efter just mig. Jag minns inte alls riktigt vad jag egentligen tänkte eller kände när de berättade detta, mer än att jag på något vis tyckte det var helt självklart. Naturligt. Såklart att de var glada över att just jag kommit till dem. Något annat var ju liksom helt otänkbart. Vart skulle jag annars ha hamnat???

Min mamma har dock berättat att jag vid något av dessa tillfällen när vi tittade i böckerna vänt mig till henne och frågat "Men varför kunde jag inte stanna kvar där i det landet? Alla på bilderna ser ju så glada ut och har jättefina kläder och alla husen är så fina." Då fick hon en klump i halsen och en i bröstet. För det var ju sant. Det är ju sant. Sydkorea är inte ett land som inte har råd att ta hand om sina barn. Det är ett välmående land som utvecklats enormt och som lever gott på sin exportindustri. Så varför väljer så många att adoptera bort sina barn? Jo, det moderna och välmående ekonomiska klimatet till trots så har man fortfarande en mycket gammaldags och konservativ syn på just familjelivet. Det handlar om en enorm kulturell skillnad mellan denna moderna ekonomi och andra rika västerländska länder. Här är t ex ett utomäktenskapligt barn fortfarande något hemskt. Skamligt. Fult. Tabu. Familjekonstellationerna är också annorlunda. Definitionen för familjen är vad som här kallas för "extended family", alltså inte enbart mamma pappa och barn. Och det är familjen snarare än samhället som värnar om de sina. Så om man som kvinna får ett barn som inte är önskat så kan man såklart välja att behålla det, men då kommer troligen släkten att vända ryggen till. Man blir utfryst. Lämnad åt sitt eget öde. Och detta är något de flesta varken kan, vill eller har "råd" till. Att klara sig på egen hand är nästintill omöjligt. Ännu svårare med ett barn att försörja dessutom. Valet som finns i teorin är alltså oftast inte fråga om något riktigt val i verkliga livet.

Jag har ingen som helst information om mina biologiska föräldrar. Ingenting vet jag. Utom att jag blev upphittad på en sjukhustrapp i Sydkoreas huvudstad Seoul. En stad med över 10 miljoner invånare. Något att jämföra med hela Sveriges befolkning som ju är dryga 9 miljoner. Jag hade en lapp där det stod vilken dag jag var född. Jag var liten och hade troligen aldrig ätit något sedan födseln för jag var så svag att jag inte kunde suga själv. Man gav mig därför dropp. Så småningom togs jag om hand av en kvinna som försörjde sig på att sköta om barn som senare skulle adopteras bort. Hon hade själv fyra eller fem barn. Hennes hem låg på någon bergssluttning en bra bit från staden och hon vandrade den långa vägen till sjukhuset med mig på ryggen var gång jag skulle undersökas. Jag tror det var en gång i veckan. Vägning. Mätning. Och kanske andra saker att kontrollera.

Så småningom skulle jag iallafall få komma till Sverige. Mina föräldrar hade ansökt om att få bli föräldrar och av någon anledning, slumpen eller ödet eller vad vet jag, så blev det just jag som kom till dem. Blev deras barn. Deras dotter.
En liten svarthårig och svartögd tjej som tog för sig av livet. Som älskade att rita, bada och prata. Vars älsklingsrätt länge bestod av stuvad blomkål.
Jag växte upp i ett område med i stort sett endast s.k "svenska" barn. Inga invandrare. Inga andra svarthåriga eller på annat vis "annorlunda" barn. De flesta hade den vanligaste svenska hårfärgen nämligen cendré, eller råttfärgat som vissa kallar det. Några var riktigt blonda och andra brunhåriga. Ögonfärg blå, grön, melerad och brun. Men ingen ens i närheten av mina nästan svarta irisar. Men inte tänkte jag på det. Inte alls. Inte ett dugg. Kalla mig kanske naiv. Eller bara korkad. Eller utrygg. Eller bara barn helt enkelt. Men i min värld fanns inga funderingar på detta med olika färger olika utseenden. Det fanns snälla barn. Och dumma. Men det var liksom allt. De snälla ville man leka med och de dumma undvek man. Så enkelt var det. Inte tänkte jag på att jag såg annorlunda ut än de flesta. Faktum är att det dröjde rätt länge innan jag faktiskt insåg detta till fullo. Jag tror att det slog mig när jag gick i högstadiet, "Jag ser faktiskt annorlunda ut och folk som inte känner mig kan tänka på detta i första hand".

Såhär i efterhand kan det förstås kännas extremt konstigt att jag hann börja högstadiet innan jag verkligen reflekterade ordentligt över det faktum att jag inte ser svensk ut. Men ingen hade tidigare behandlat mig annorlunda eller på något vis kommenterat mitt utseende. Inte familj. Inte kompisar. Jag hade hela tiden bara varit A helt enkelt. Varken mer eller mindre. Inte förrän på högstadiet var det någon som kommenterade eller frågade om mitt utseende. Då bytte hela klassen skola och vi hamnade i en större skola där det fanns fler elever med olika bakgrund. Flera invandrarungdomar. Några adopterade. Men även nu så var ju de reaktioner jag fick rätt få och jag kan säga att 100% av dem var positiva.

Och egentligen är det inte förrän nu i vuxen ålder som jag verkligen insett att mitt utseende kan skapa frågor. En av anledningarna är såklart att jag ju valt att arbeta inom ett område där man ständigt träffar personer av olika nationalitet. Folk med ursprung från i stort sett världens alla hörn. Självklart gör ju en sådan internationell miljö att man får frågor om ens egen nationalitet. Sedan jag flyttade hit till NYC har det blivit än tydligare. Här i "The Melting pot" får man ofta frågor om sitt ursprung.  Eller så tar folk för givet att man är kines och det har faktiskt hänt ett par gånger att kineser kommit fram till mig och börjat prata kinesiska. Både på jobbet och på stan. I mitt fall har alltså fler än en blivit väldigt överraskade av att jag faktiskt är svensk. Att jag har svenska som mitt modersmål. Att jag inte har någon som helst anknytning till Asien, mer än att jag råkar vara född där en gång för många år sedan. Adoptioner, särskilt då internationella sådana, är ju inte heller alls så vanligt i de flesta länder som det är i just Sverige. Visst känner folk till att vissa länder tar emot barn från andra länder men jag tror att det är något som väldigt många åndå inte riktigt kan förstå. I så många kulturer är ju blodsband något oerhört viktigt. Dessutom möter jag ju ofta personer från just de länder som faktiskt adopterar bort många barn, och jag har insett att detta också kan vara något som de nästan skäms lite för. Exempelvis så har jag träffat en del personer från just Sydkorea. När de frågar var man är ifrån och jag berättar att jag är från Sydkorea men är adopterad så kan de ibland reagera lite avvaktande. De fortsätter inte fråga mer om detta utan går oftast snabbt över till att prata om något annat.

En av M´s f.d kollegor var från just Sydkorea. Han och hans fru bjöd in oss på middag eftersom de tyckte att jag måste få prova på riktig koreansk mat. Detta var när vi fortfarande bodde i Stockholm och aldrig någonsin har jag känt att utsidan spelar en sådan oerhört yttepytte liten roll. Nej, den kvällen kände jag mig definitvt som en twinkie. Det var så uppenbart hur svensk jag var. Där satt vi fyra stycken vuxna personer i vardagsrummet. Tre stycken som utifrån sett kunde tillhört samma familj. En som stack ut. Denna gång var det M. Hans rödlätta hårfärg, stora blå ögon och bleka hy stod i stark kontrast till oss andra. Men trots att jag nu umgicks med personer som "såg ut som jag", eller kanske på grund av just detta, så blev känslan nästan lite absurd. Känslan av att jag verkligen verkligen verkligen inte alls på det allra minsta lilla vis hade någon som helst koppling (mer än utseendemässigt) till dessa två koreaner. Särskilt tydligt var detta om man såg på kollegans fru och mig. Jämfört med henne kände jag mig extremt okoreansk. Hon en liten späd kvinna som talade med mycket vän och mjuk röst. Rörde sig tyst försiktigt. Gick ofta ut i köket i vilket hon alltid stängde dörren om sig, för att göra färdig maten. Skrattade aldrig högt utan log. Själv pratar jag mycket och gärna. Ofta med rätt hög röst. Jag gör ofta miner för att understryka saker och viftar inte sällan med händerna. Jag skrattar högt. Jag rör mig ofta med ganska hastiga rörelser. Jag är absolut inte vän eller det minsta ljuv. Jag skulle aldrig i livet få för mig att gå upp klockan 03 varje morgon för att hinna göra iordning maten som min man ska ha som lunchlåda. Det är jag alldeles för egoistisk för att göra. Nej, jag insåg med en knivskarp tydlighet där och då att jag verkligen är svensk svensk svensk. Inte för att jag någonsin haft några som helst funderingar över detta tidigare, men det var liksom så oerhört tydligt att hela min person var så okoreansk som den kunde bli. Både vad gäller mitt sätt och mina värderingar. Så ja, min gula färg på utsidan till trots så är jag onekligen en twinkie - gul på utisdan men vaniljvit på insidan. Något som förstås alltid kommer att skapa en hel del frågor från min omgivning. Och som självklart även skulle kunnat skapa funderingar och även känsla av utanförskap för mig själv, men som på något vis inte gjort det. Jag är jag. En kvinna med gul-blå kärna men som numer lämnat det gul-blå hemlandet och som i-och-med denna flytt har blivit både mer och mindre svensk. Vissa delar känns mer gul-blå än någonsin medan andra har bleknat. Min utsida kommer däremot alltid att fortsätta vara gul. Så en sann twinkie är och förblir jag.