By by Skåne

Idag var det sista dagen i Skåne.

Det blev en ganska full dag då vi planerat en tur till norra delen av Skåne för att hälsa på lite folk där. M, Svägerskan, Lill-Skruttan och jag åkte iväg på förmiddagen. Jag och Lill-Skruttan blev först avsläppta för en träff med några tjejer jag känner. Det blev en jättemysig fikastund och Lill-Skruttan roade sig glatt med att leka med lille M samt äta bulle. TACK tjejer för en att ni tog er tid att träffas!

Fika med vänner

Efter fikat hämtades vi upp igen och åkte nu mot Stugan. Där var det ny fika hos Limes matte och hennes mysiga familj. Även Moster M hade kommit dit och hon bjöd på en riktig överraskning i form av Dam B! Jätteroligt att få träffa dem båda igen. Dam B hade vi inte sett sedan Moster M och hon var och hälsade på oss i New York i höstas. Av Moster fick jag även min finfina julklapp, nämligen "uppdateringen" av mitt fina familjehalsband. Nu har även Tazo sitt namn med. Tack Moster M! Det var ett riktigt mysigt och roligt besök, som alltid när man kommer hem till Limes matte och hennes härliga familj. Lill-Skruttan pussades gång på gång av hunden Maja vilket hon turligt nog inte tyckte var läskigt utan mest spännande och roligt. Hon var även överförtjust i att få klappa och leka med katterna också. Jag tror hon saknar Lipton och Tazo.

Besök hos Limes matte och hennes härliga familj

Fler bilder från besöket kan beskådas här på Svägerskans blogg.

Kvällen har sedan tillbringats hemma hos Svärmor G tillsammans med Svägerskan och Loff. En otroligt god middag avnjöts och sedan packades inför tågresan imorgon. Svägerskan och Loff gosade, busade och umgicks med Lill-Skruttan n i det sista. Själv kände jag att mina tankar började vandra till morgondagens resa så smått. Det blir till att gå upp med tuppen. 07.28 går tåget från Lunds central. I ottan alltså. Men det ska väl gå bra hoppas jag. SMHI har pratat om snöfall men jag hoppas att tåget ska gå i tid och att det kommer fram som det ska utan förseningar. Väl framme kommer mamma att möta oss.

Som alltid känns det sorgligt att ta avsked. Särskilt när man inte har någon aning om när man kommer ses nästa gång. Blir det om ett år eller kan det bli tidigare? Senare? Hur länge kommer det att dröja egentligen? Usch, jag gillar inte sådant. Det enda positiva med att känna så är väl att det visar att man haft det bra tillsamans under den tid man setts. Och det har det verkligen varit. Denna gång känner jag återigen att det känns sorgligt att bo så långt bort. Att inte kunna ha en mer spontan och "naturlig" kontakt. Under denna veckan har Lill-Skruttan hunnit utveckla en jättefin kontakt med både Farmor G samt Svägerskan och hennes Loff. Det värmer otroligt i hjärtat att se. Men det känns självklart väldigt tråkigt att då behöva ta avsked utan att man vet när de kommer att kunna träffas nästa gång. Jag försöker trösta mig med vetskapen om att Lill-Skruttan verkligen "bondat" med Skånefamiljen. Och den vetskapen värmer.