söndag, augusti 29, 2010

Jag och Bruce en solig morgon - Äntligen!

Så har jag äntligen äntligen äntligen gjort det! I morse blev det av. Med solen i ögonen, vinden från East River ljummen mot huden och med Bruce i öronen tog jag min första löprunda på mycket mycket länge. Alldeles för länge. Jag har ju inte tränat ordentligt sedan jag var gravid med Lill-Skruttan vilket är drygt 2 år sedan. Första året efter hennes födelse var det väl befogat. Med endast ett par timmars nattsömn varje natt och heltidsarbete med dryga 2 timmars pendling varje dag fanns det liksom vare sig tid eller ork över för någon träning. Fick man någon timme över så gick den obönhörligen till sömn. Men efter att jag förra våren bytt jobb och därmed slapp pendlingen så var min intention att ta upp träningen igen. Tyvärr blev det inte så. Dels på grund av att jag tyckte det tog mer energi än jag trott att komma in i nya jobbet. Merparten av de där extra timmarna per dag som jag vann på att inte pendla spenderades därför alltför ofta på jobbet. Men jag ska även erkänna att detta endast var en del av det hela. Den andra delen var att jag helt enkelt inte kom igång. Kalla det lathet eller vad du vill, men det fanns alltid någon ursäkt för att göra något annat än just snöra på sig skorna och sticka ut och springa. Jag hade helt enkelt inte tillräckligt med motivation för att komma igång.

Men nu blev det då äntligen av. Och det var så otroligt härligt! Det kan låta helt galet, men jag joggade verkligen leende en stor del av min runda i morse. En sådan underbar känsla! Det är svårt att beskriva för någon som inte har upplevt det, men det var verkligen en lyckokänsla. En av de första tankarna var verkligen "Varför varför varför har jag inte tagit mig för att börja springa igen tidigare?!?!?" Morgonen var varm redan då jag begav mig ut vid 9-tiden, men ändå okej att springa i. Längs East River mötte jag flera andra som var ut och sprang, promenerade, rastade hundar eller som faktiskt bara satt och njöt på bänkarna längs med vattnet. Att springa i New York City är verkligen speciellt tycker jag. Man ser alltid folk ute nästan oavsett tidpunkt. Jag tycker att man kan känna av staden på något vis när man springer. Underbart! Att sedan få komma in i den där speciella andningen igen. Hitta sin egen rytm i benen och flåset. Å vad jag har saknat det.

Eftersom det var så otroligt länge sedan jag tränade senast så tog jag det oerhört lugnt. Mitt tempo var verkligen långsamt. Sträckan var heller inte direkt imponerande, men den kändes alldeles lagom såhär nu i början av vad jag hoppas ska bli en ny period av regelbunden träning. Jag sprang utan klocka eller pulsmätare denna gången. Ville endast springa på känsla. Efteråt gjorde jag dock ett överslag av hur lång tid jag sprungit och eftersom jag börjat springa till "Born in the USA" och varit framme strax efter "Bobby Jean" kunde jag räkna ut* att jag hade tagit mig runt den ca 4.3 km rundan på lite dryga 28 minuter. Alltså knappa 7 minuter per km. Ungefär vad jag hade trott och räknat med.

Efter att senare på eftermiddagen promenerat i staden lite drygt den sträcka jag sprang i morse började mina ben att protestera. Jag känner en som kommer ha träningsvärk imorgon kan jag berätta. Men det är det värt. Nu hoppas jag att jag kan fortsätta och därmed få igång en regelbunden träning igen. Jag känner mig taggad och peppad och därmed otroligt motiverad. Vilket såklart är A och O när det kommer till träning. Så under de kommande veckorna står ett par nya löpskor på önskelistan. Och så måste jag leta rätt på min egen iPod nano. Idag lånade jag M´s. Det gick ju bra. Han hade ju också Bruce, vilket är en av mina löpfavoriter. Gammal gubbrock till gummjogg...!



*) Sprang i morse lyssnande till Bruce Springsteen´s album "Born in the USA". Så vet man längden på de låtar jag hann lyssna på under min löprunda så kan man lätt räkna ut hur lång tid jag sprang. Lätt som en plätt!

13 kommentarer:

Trillingnöten sa...

Men vad kul!!! Gratulerar! Jag är ju en stor förespråkare för löpning :p Skönt att äntligen komma igång. Det är ju det som är svårast. När man väl varit ute en gång så är det lättare att komma iväg igen! Bra jobbat och snabbt för att vara första gången på mer än två år! Kram!

Katarina sa...

Toppen! vilket bra initiativ och det låter ju som du njöt av din joggingrunda!

Musikvalet gör ju att man vill springa på, kan jag tänka mig!

Kram

Petchie75 sa...

Vad härligt det låter!! JAg hoppas också komma igång med tränandet snart, det har varit en otrolig lathet sedan vi kom tillbaka till Bryssel och det syns.. :-(
Kram!!

Karin sa...

Härligt!! R och jag har också kommit igång och det känns bra! Det svåra är väl att acceptera att det ibland kan komma annat emellan och inte deppa ihop för att man inte kom ut så mycket man hoppats :-)
kram och lycka till!!!!

Desiree sa...

Underbart Saltis! Jag förstår verkligen din lyckokänsla. Det är bara sååå underbart när man känner så. Helt rätt att ta det lite lungt i början så kan du alltid öka på sedan. Jag kan tänka mig att det är en speciell känsla att jogga i en stad som NY. Löpning är verkligen frihet. Allt man behöver är bra musik och ett par bra skor som är sköna. Det bästa känslan är när man känner att man kommit igång som du har nu.
Kram!

Anonym sa...

Härligt att du kommit igång igen! Och ibland är motivationen man behöver något som kommer först efter att man kommit igång. Åh, nu kan vi snacka löpning på vår bloggträf! =)

Unknown sa...

Vad härligt det låter att vara ute och jogga i NYC. Och med Bruce i öronen kan det ju knappast bli bättre:).

Känner igen det där att "borde börjat med detta för länge sedan..." Men allt har ju sin tid. Med småbarn är det inte alltid så lätt att prioritera in tid för sig själv.

Annika sa...

Grattis gal! Härligt, och det är ju så mysigt då man kommit igång igen. Jag kom precis hem från min PW/jogg och det känns fint. Bra musik är a och o!! ALLTID!
Kram!!

Saltistjejen sa...

Trillingnöten,
tack! ja det känns himla bra även om jag ahr rejäl träningsvärk idag (måndag). haha!
Kram!


Katarina,
ja det var såååå skönt!
Kram!


Petra,
japp det var super. Jag har nog aldrig varit så otränad någonsin i mitt liv tror jag... Längsta träningsuppehållet. Men det känns jättebra att ha lyckats ta det där "första steget" nu.
Kram!


Kari,
japp visst är det svårt att ta sig tid. Det är ju så mycket som gärna myglar sig in i ens kalender....
Att ni fixar det är otroligt imponerande! Jag har ju endast ETT barn. Ni har TRE!!!
Kram!!!


Desiree,
ja det är fantastiskt vad jag har saknat detta men ändå itne kommit mig för att komma igång. Konstigt. Men nu känner jag mig riktigt motiverad. kanske krävdes det ändå att jag skulle gå såhär länge för att bli sådär sant motiverad som jag känner mig nu?
Kramar!


Sporty Spice,
japp nu kan vi prata löpning! Fast något proffs som du och Taina blir jag adrig. Här snackar vi hobbyjoggare! ;-)
Men det känns verkligen superbra att ha kommit igång och som sagt nu känner jag mig riktigt motiverad också. :-)
Kramar!


Lele,
japp NYC är verkligen en skön stad att jogga i. Helst apringer jag i Cenrtal Park, men nu såhär i början får det bli lite kortare rundor och då passar promenaden längs floden bra.
kram!


Annika,
japp äntligen äntligen skulle man säga. Det har tagit oerhört lång tid att komma till detta! Men nu så hoppsa jag det ska bli en fin jogginghöst för min del. Denna veckan är dock inte optimal p g a den evinnerliga hettan. Så ska man springa nu får det bli tidig morgnar eller senare kvällar.
Kram!

Taina sa...

HEJAAAAAAAAA Saltis!! Nu kan vi ju anmäla oss till NYC maran!!!

Kramisar!

Saltistjejen sa...

Taina,
hahahhaa! DU någon jädrans Mara kan du fetglömma för min del!!!! :-D
JAG är glad om jag skulle klara att springa EN mil! :-)
Kram!!!!

Anna, Fair and True sa...

Jag är ingen springfantast/löpare men jag kan verkligen tänka mig att promenera i rast takt i New York en tidig morgon! Låter härligt! Förstår förresten verkligen varför du inte börjat tidigare - giltiga skäl tycker jag!

Saltistjejen sa...

Anna Fair and True,
ja det är verkligen härligt!