Jag och Bruce en solig morgon - Äntligen!

Så har jag äntligen äntligen äntligen gjort det! I morse blev det av. Med solen i ögonen, vinden från East River ljummen mot huden och med Bruce i öronen tog jag min första löprunda på mycket mycket länge. Alldeles för länge. Jag har ju inte tränat ordentligt sedan jag var gravid med Lill-Skruttan vilket är drygt 2 år sedan. Första året efter hennes födelse var det väl befogat. Med endast ett par timmars nattsömn varje natt och heltidsarbete med dryga 2 timmars pendling varje dag fanns det liksom vare sig tid eller ork över för någon träning. Fick man någon timme över så gick den obönhörligen till sömn. Men efter att jag förra våren bytt jobb och därmed slapp pendlingen så var min intention att ta upp träningen igen. Tyvärr blev det inte så. Dels på grund av att jag tyckte det tog mer energi än jag trott att komma in i nya jobbet. Merparten av de där extra timmarna per dag som jag vann på att inte pendla spenderades därför alltför ofta på jobbet. Men jag ska även erkänna att detta endast var en del av det hela. Den andra delen var att jag helt enkelt inte kom igång. Kalla det lathet eller vad du vill, men det fanns alltid någon ursäkt för att göra något annat än just snöra på sig skorna och sticka ut och springa. Jag hade helt enkelt inte tillräckligt med motivation för att komma igång.

Men nu blev det då äntligen av. Och det var så otroligt härligt! Det kan låta helt galet, men jag joggade verkligen leende en stor del av min runda i morse. En sådan underbar känsla! Det är svårt att beskriva för någon som inte har upplevt det, men det var verkligen en lyckokänsla. En av de första tankarna var verkligen "Varför varför varför har jag inte tagit mig för att börja springa igen tidigare?!?!?" Morgonen var varm redan då jag begav mig ut vid 9-tiden, men ändå okej att springa i. Längs East River mötte jag flera andra som var ut och sprang, promenerade, rastade hundar eller som faktiskt bara satt och njöt på bänkarna längs med vattnet. Att springa i New York City är verkligen speciellt tycker jag. Man ser alltid folk ute nästan oavsett tidpunkt. Jag tycker att man kan känna av staden på något vis när man springer. Underbart! Att sedan få komma in i den där speciella andningen igen. Hitta sin egen rytm i benen och flåset. Å vad jag har saknat det.

Eftersom det var så otroligt länge sedan jag tränade senast så tog jag det oerhört lugnt. Mitt tempo var verkligen långsamt. Sträckan var heller inte direkt imponerande, men den kändes alldeles lagom såhär nu i början av vad jag hoppas ska bli en ny period av regelbunden träning. Jag sprang utan klocka eller pulsmätare denna gången. Ville endast springa på känsla. Efteråt gjorde jag dock ett överslag av hur lång tid jag sprungit och eftersom jag börjat springa till "Born in the USA" och varit framme strax efter "Bobby Jean" kunde jag räkna ut* att jag hade tagit mig runt den ca 4.3 km rundan på lite dryga 28 minuter. Alltså knappa 7 minuter per km. Ungefär vad jag hade trott och räknat med.

Efter att senare på eftermiddagen promenerat i staden lite drygt den sträcka jag sprang i morse började mina ben att protestera. Jag känner en som kommer ha träningsvärk imorgon kan jag berätta. Men det är det värt. Nu hoppas jag att jag kan fortsätta och därmed få igång en regelbunden träning igen. Jag känner mig taggad och peppad och därmed otroligt motiverad. Vilket såklart är A och O när det kommer till träning. Så under de kommande veckorna står ett par nya löpskor på önskelistan. Och så måste jag leta rätt på min egen iPod nano. Idag lånade jag M´s. Det gick ju bra. Han hade ju också Bruce, vilket är en av mina löpfavoriter. Gammal gubbrock till gummjogg...!

*) Sprang i morse lyssnande till Bruce Springsteen´s album "Born in the USA". Så vet man längden på de låtar jag hann lyssna på under min löprunda så kan man lätt räkna ut hur lång tid jag sprang. Lätt som en plätt!