En dag kvar

Nu är det endast en dag kvar. En dag i Svärje. En dag med möjligheten till svensk mat och svenskt godis. Svenskt väder och svensk natur. En dag kvar innan avresa. Mot mitt hem. Till min man. Mitt vardagsliv. Mina New York-vänner. Det känns oerhört skönt och samtidigt vemodigt. Jag vet inte när jag nästa gång kommer att ha chansen att komma hem hit igen. Till Svärje. Jag vet inte när jag nästa gång får träffa familj och vänner igen. Här på Svärje-hemmaplan. Eller på annan plan heller för den delen. Sådant känns alltid tungt. Men denna gången överväger ändå min längtan tillbaka. Det har varit en lång månad. Bra på massor av vis. Jag är otroligt lycklig över att ha haft den här månaden här i Svärje. Men eftersom den även varit stundtals väldigt energikrävande och prövande på många vis känns det skönt att nu verkligen se slutet.

Min längtan är stor. Min längtan efter att få vara med min alldeles egna Familj igen. Tillsammans. Allihop.

Lill-Skruttan delar min längtan. Hennes "Jaaaaaaaaa!!!" idag samt hennes lysande ögon när jag berättade att vi ska åka hem till pappa "inte imorgon men dagen därpå" var otroligt talande. Hon längtar. Så mycket så mycket. Kanske är det dock detta att hon nu känner att hon har lite kontroll över tiden, eller kanske snarare tidsperspektivet, som gör att det både igår och idag varit riktigt bra. I stort sett inga utbrott. Och glädjen över att göra saker tycker jag har kommit tillbaka hos henne igen. Idag var vädret dessutom perfekt! Sådär Svärjeperfekt som det kan vara här under sensommaren. Det blev återigen en tur till Torekällberget där Lill-Skruttan fick rida. Lyckan och stoltheten i hennes ögon när hon satt på hästryggen kändes såklart även i mig. Så roligt att vi hann med detta ännu en gång innan vi åker härifrån. Imorgon har de lovat regn så då blir det nog mest inomhusaktiviteter samt en del sista minuten ärenden. Och så packning såklart...