fredag, augusti 19, 2011

Nedräkning

Gårdagen innehöll bland annat en tur till kyrkogården för att se till pappas grav. På vägen dit försökte jag förklara för Lill-Skruttan det här med att personer dör. Svårt. Hon undrade mycket över VAR min pappa faktiskt fanns. Och när jag för elftitredje gången försökte säga att han låg i marken under stenen tittade hon på mig och sa "Men där är det ju smutsigt!". Sedan funderade hon en stund till och nästa fråga var "Hade din pappa några barn?" innan hon susade iväg längs gångvägen hoppandes med hoppsasteg.

På eftermiddagen tog sedan Lill-Skruttan och jag återigen tåget in till Stockholm för att träffa vänner. Först ut var min en av mina köra vänner från Umeåtiden. Det blev fika på "Muggen" vid Götgatan och sedan promenerade vi till lekplatsen vid Björns Trädgård. Äntligen en lekpark här i Svärje där man faktiskt såg en massa barn...

Tiden flög iväg och vid 18-tiden fick vi säga hejdå och jag drog vidare med Lill-Skruttan till andra vänner på Söder. Om man ska "dela upp" vänner så skulle väl de här egentligen räknas som M's vänner, men efter så många år tillsammans som vi ändå har blir ju vännerna mer gemensamma. Jag hade inte träffat dem på ett par år så det var otroligt roligt att ses! En kväll med god mat, massa snack och skön stämning. Vi skypade med M också så han fick vara med lite på ett hörn. Även nu gick tiden alldeles för fort. TACK alla för en mysig kväll tillsmammans! Och tack även för presentpåsen! Det blev en rätt sen kväll så i morse var Lill-Skruttan lite tröttare än vanligt.

Dagen har förflutit bra. Till stor del på grund av att jag ägnat nästan hela min tid och uppmärksamhet åt Lill-Skruttan. Med undantag för en tid hos frissan som min mamma fixat åt mig (och då lyckades hon ta med Lill-Skruttan ut och mata änder en stund, men sedan när de var tillbaka stod Skruttan mer eller mindre klistrad vid min sida och grät tills jag var färdigklippt), så har jag tillbringat dagen med diverse lekar. Jag känner nu att detta nästan är det enda som kan hålla utbrott, tårar och protester borta nu. Hon har liksom ingen buffert. Inte för att några 3-åringar har särksilt mycket buffert att tala om, men nu är Lill-Skruttans verkligen rekordliten. Så lekt har vi gjort. Framåt halv femtiden började jag vara sååå less, och även trött. Då hade vi räddat dinosaurier med Bamses, kört bil, lekt affär, bollat med ballonger samt lekt "utflykt" med alla hennes leksaksdjur ungefär 25 gånger....

Ändå tror jag det var bra för henne med en sådan här dag. Inte alltför mycket aktiviteter utan lugn och ro och mycket mammatid. Imorgon blir det tvärtom. Då blir det en flänga-runt-dag. Den sista denna Svärjesemester. Vilket känns både sorgligt och skönt. Sorgligt eftersom man inte vet när man kommer kunna komma tillbaka nästa gång. Skönt för att... ja det vet ni ju redan.... Och visst räknar vi ner nu både Lill-Skruttan och jag. Det kändes riktigt skönt att kunna säga till henne att imorgon är det bara tre dagar kvar innan vi ska flyga hem. Tre dagar. Och jag höll samtidigt up tummen, pekfingret och långfingret eftersom hon har koll på fingermatematiken. Hennes ansiktsuttryck då gjorde att det knep i hjärtat. Hon såg så lycklig ut. Som om hon nu äntligen kunde greppa tiden lite, och insåg att den faktiskt var ändlig.

Tror ändå

6 kommentarer:

Trillingnöten sa...

Vad skönt att få åka hem, på gott och ont! Lillan har ju en helt annan uppfattning om Sverige. Det är ju inte "hem" för henne, utan mer bort. Jag tycker själv det ska bli joobigt nästa år när vi faktiskt ska flytta iväg till New York. Hur kommer N att reagera på att lämna alla här, "för alltid"? Lycklig hemresa nu och njut av era sista dagar i Sverige så gott det går :)

Anna, Fair and True sa...

Så lite barn på lekplatserna alltså? Kanske för att det har varit semester? Men jag tror det iaf i villaområden är mer och mer vanligt att folk har lekställningar o dyl i sina trädgårdar (som i USA).

Vad skönt för E att hon nu kan räkna ner på riktigt!

Marianne sa...

Så skönt att E kan börja förstå att det snart är dags, i alla fall. Sorgligt och skönt samtidigt. Och det måste ha känts bra att läsa Annikas kommentar, att hon hade upplevt samma sak och att det går över!

Ha det nu riktigt bra de sista dagarna!

Kramar!

Petra H sa...

Åh, lilla Lill-Skruttans kommentar om var din pappa är så söt. Det tar nog ett tag innan hon riktigt förstår det där med döden. Jag kommer starkt ihåg NÄR jag insåg att alla människor dör så småningom och då blev jag helt förtvivlad...
Det där med "dina" och "mina" vänner är intressant, jag har adopterat Os flamländska vänner och när jag var uppe i Sthlm och fixade nytt visum under PR-tiden så bodde jag hos "hans" vänner, och nu är det väl jag som har bättre kontakt med dem än han (men det är nog också för att killar ofta har mer sporadisk kontakt med sina vänner, eller generaliserar jag nu?).
Härligt att E kan se framemot att snart få komma hem igen till sin pappa och alla vännerna. Och att du kan få avlastning... Men först, njut av de sista dagarna i Sverige!
Stor kram!

Taina sa...

Förstår precis hur du känner det. Alla dessa möten samtidigt som du har en 3-åring att ta hand om, helt själv. Jag beundrar att du orkat med så många träffar! Och att E ändå har varit med på allt är ju helt otroligt! Min buffert hade knappt räckt hälften så långt. Beundransvärt Saltis!

Snart är ni hemma och får vara i hemmets lugna vrå och mysa med M. Snart så.

KRAMAR I MASSOR!!!

Desiree sa...

Jag förstår dig. Även om det är jättekul att vara i Sverige så kan det emellanåt vara så intesivt. Borta bra men hemma bäst. Hoppas ni får en bra flight hemåt.
KRam!