måndag, augusti 15, 2011

Upp och ned och så upp igen

Bloggen ligger i vila just nu. Tid och ork och lust infinner sig inte riktigt. Det är fullt upp. Med Sverige, vänner, familj och kanske allra mest just nu - föräldraskap. Jag inser att veckorna här i Svärje, långt bort från tyrggheten och rutinerna där hemma tär lite på Lill-Skruttan. Hon har det stundtals superbra, men hemlängtan lurar hela tiden under ytan och då och då bubblar den upp med full kraft. Efter en dryg vecka här hemma hos min mamma har hon acklimatiserat sig rätt bra. Men trots detta är dagarna fyllda av enorma humörsvängningar. Utbrott sker i stort sett dagligen. Gråt, skrik, ilska. Hennes sätt känns ofta som om det växlar mellan "överhettning" (dvs för mycket stimulans till följd av för mycket nytt nytt nytt hela tiden. Nya platser och personer hela tiden) och leda (här finns naturligtvis inte alla hennes egna saker, inte hennes vänner). En salig röra av alltför många nymodigheter och saknad & längtan till allt det trygga och invanda. Och kanske allra mest Pappa. Varje dag vill hon hem till pappa. Varje kväll gråter hon en liten skvätt.

Själv längtar jag enormt mycket efter M också. Som make. Som pappa till Lill-Skruttan. Som bollplank. Som avlastning. Gårdagen och dagen har varit jobbigare än dagarna innan. Jag vet inte om det är en kombination av att Lill-Skruttan nu känner sig såpass trygg här hos Mormor att hon nu känner att hon kan trotsa, samt att hon nu har varit såpass länge hemifrån att hon närmar sig sin egen gräns för vad hon tycker är rimligt att vara utan sina vardagliga rutiner? Allt detta såklart omedvetet.

Oavsett orskerna till dessa hysteriska och regelbundet återkommande utbrott så börjar jag själv känna att jag är på väg mot min egen gräns. Tålamodet tryter. Jag är trött. Idag hade vi ett par utbrott av större slag redan innan lunchtid. Varav det ena slutade med att jag blev heligt förbannad. Sedan hann vi knappt ens bli sams igen. Orden förlåt hade just lämnat båda våra munnar när hon återigen driver mig till vansinne. Nya tårar. Ny ilska. Hennes och min.n

Och mitt i all min egen mammailska känner jag hur mitt huvud är fyllt av frågor. Varför är hon så arg? Varför är hon så ledsen? Är det bara vanlig trots eller är det Svärjeutmattning? Vad vill hon och vad vill hon inte? När jag frågar vägrar hon svara. Kniper bara hårt och envist med munnen. Undviker min blick. Kanske vet hon inte själv? Antagligen inte. Stormiga känslor men svårt att förstå varför. Min lilla Skrutta.

Ändå är dagarna fyllda av många fina stunder också. Och jag är glad att vi fått eller får, den här tiden här i Svärje. Det är en lyx och något jag inte ångrar alls. Men jag ska villigt erkänna att jag även känner tacksamhet över att det nu endast är en vecka kvar innan hemfärd. En vecka. Nedräkningen har börjat. På gott och på ont.

Men som sagt, blogga om allt vi tar oss för mellan utbrotten orkar jag inte riktigt med. Bilder och mer om de bra stunderna får komma senare. Troligen efter att vi kommit tillbaka hem...

20 kommentarer:

Taina sa...

Det är jobbigt emellanåt när man blir själv med barnen. Behöver inte bara vara små barn...

Men snart är ni hemma hos M och rutinerna är ett faktum.

Styrkekram till dig och E!!!!

Katarina sa...

Oj, vilka kamper ni har och det låter tufft, tufft att vara ensam med detta. Snart är ni dock tillbaka till hennes vardag och framförallt till sin pappa.

Kram

Trillingnöten sa...

Stackars liten! Det är mycket som händer i hennes liv just nu som hon måste acceptera och behandla på nåt sätt. Inte lätt för lillan. Och så saknaden efter pappa. Så länge har de ju inte varit ifrån varandra! Nu är det inte långt kvar på gott och ont! Hoppas ni kan njuta av den sista tiden!

Pettas sa...

Lill-Skruttan behöver dina starka armar runt sig när hon får sina utbrott. Hon behöver förstärkning av sitt eget jag och det hjälper bra med att vara fast och bestämd men ändå kärleksfull. Det är många barn jag har hållit om på det sättet en längre stund tills de har lugnat sig. Ta henne i famn och håll hårt om henne när "det bär till", håll fortsättningsvis tills hon har lugnat sig.

Karinkram!

Anonym sa...

Vilken insikt du har mitt i processsen. Pettas har så fina råd. Ta dom på allvar!
Kram från Eva H

Desiree sa...

Nog kan det vara mycket både för henne och dig. Det är väldigt jobbigt upplevde jag då man var här att man inte hade något eget ställe där man kunde få hämta andan lite. Det blir ju väldigt intensivt då man är här kort tid som några veckor. Jag hoppas att det blir bättre. Svårt att veta om det är resan eller om det är annat.
Kram och hoppas ni får några fina sista dagar.

Millan sa...

Vannen! Kanner igen allt det dar! Sofia (och faktiskt lite Nils ocksa) betedde sig pa precis samma satt var sista vecka hemma. Ben akte hem en vecka innan oss och den veckan vi hade sjalva var inte nagon semester precis. Bada barnen verkade sura och tvara och manga av de saker jag sett fram emot att gora med dem slutade i tarar da nagot av barnen eller bada inte alls var pa humor och skrek, gnallde och surade sig igenom hela dagen. Sa trist! Och visst tar det pa energin och humoret nagot otroligt! Jag hoppas att Ella blir pa lite battre humor den har sista veckan sa att ni kan njuta av dagarna igen! Men jag forstar att det ska bli lite skont att fa aka hem igen snart.

Kram!!

Stef sa...

Det kan inte vara lätt, nu har jag ju inte barn själv så jag kan inte ge några goda råd. men jag förstår att det är kämpigt och att det känns tråkigt. Svårt också när man inte riktigt kan få fram varför hon känner sig så ledsen. Men saknaden efter pappa och kompisarna och vardagen har säkert med det att göra. Hoppas det blir lite bättre snart och att ni har många bra stunder! kramar

ExPIAtriate wife sa...

Det later jobbigt och forstar att det ar pa er bada! Jag har alltid sana forvantningar nar jag kommer hem, vi ska gora en massa skoj och nar barnen inte orkar eller vill sa blir jag besviken, mer besviken an om samma sak hant hemma.
Tror att du har ratt i att det ar mycket nytt for henne, samtidigt som hon saknar sin egen hemmijo dar hon kanner att hon kanske har mer kontroll. Det kan jag sjalv kanna ibland, forvantningar och hogt tempo nar allt man vill ar att dra sig undan och bara fa vara i sin egen miljo! Huvudet hanger liksom inte med! Jag brukar ha stora fajter med barnen, nu har de tack och lov varandra men jag forsoker att inte planera for mycket, ta det som det kommer aven om man vill hinna med sa mycket under den korta tid man har hemma.
Hoppas ni anda far en underbar sista vecka innan ni aker tillbaka och om en tid kommer ni att sitta och titta pa alla foton fran Sverige med varme i hjartat!
Kram!
Pia

olgakatt sa...

Förstår att du blir helt matt! Treåringar (och andra "åringar" med) kan vara så bedårande ena ögonblicket och tvärtom nästa och utsätta sina föräldrar (och omgivningen) för enorma prövningar.
Karl var på treårskontroll häromdagen och totalsaboterade hela undersökningen! Hoppade upp och ner som idiot när han skulle mätas, pratade babybabbel med gnällröst, kunde inte säga ett rent ord, sparkade bredvid bollen med flit och vidare i den stilen. Hans ömma moder var genomvåt av svett och försökte förklara att så här var han inte hemma!
Allt ramlar nog på plats när ni kommer hem fast det kan vara jobbigt ett tag då också innan rutinerna kommit igång!

Anonym sa...

Hej!
Har du funderat på att åka hem tidigare ? Det känns som ni båda behöver komma hem till make och pappa. En vecka till är ganska länge för en treåring.

/ Elin

Saltistjejen sa...

Taina,
Tack! Ja det är ju så med barn. Särskilt när man är utanför de rutiner man har i sin vardag.
Kram!

Katarina,
Ja det är och har varit lite kämpigt men som sagt även väldigt bra mellan alla utbrott. Jag hoppas kommande veckan ska gå bra.
Kramar!


Trimningnöten,
Visst är det massor av nya intryck och aktiviteter mest hela tiden. Har nu dragit ner en del och kommer den resterande tiden att inte göra lila mycket. Ta det lite mer lugnt.
Kram!!

Petras,
Tack för din fina kommentar! Det är väl ofta så jag försöker göra men vissa gånger vill hon inte alls ha fysisk kontakt. Försöker ändå hålla om och ofta lugnar hon ner sig efter ett tag. Men det jobbiga är nog att ens eget tålamod lätt tar slut efter hur många sådana utbrott som helst inom loppet av ett par timmar. En viktig sak jag försöker är ändå att alltidbe om förlåtelse efteråt och att på kvällen eller annars då vi har det lugnt, prata lite om det som hände. Säga att jag blev arg men att det inte ärfarligt och att jag äldst henne oavsett.
Kramar!


Eva,
Tack!! Och ja, Pettas råd var jättebra!
Kram!


Desiree,
Visst spelar avsaknaden av det egna hemmet in också. För både henne o mig. Ledsen att jag avbokade idag men detta är den största orsaken. Att dra ner på tempot lite.
Kram!!

Pernilla sa...

Önskar dig en bra semester den sista vckan även om det är jobbigt nu. Sköt om er!

SAM sa...

Jag hade tankt aka sjalv med Lilla L ocksa men jag far kanske tanka om. Vi skall kanske aka hela familjen... hon kommer sakna pappa jatte mycket.

Ulrika sa...

Jag kan nästa relatera det själv när jag åker till Sverige. Att bara ha mig själv, men jag blir ändå irriterad och får humörsvägningar på slutet. Man bor hos någon annan, man är ALDRIG ensam. Hur trevligt och roligt det än är så blir jag småtokig på slutet och har svårt att tygla mitt egen humör ibland. Jag tror det är en naturlig reaktion även om den är jobbig. Kram!

Fröken fräken sa...

Jag kan tänka mig att det är kämpigt just nu. Ni är säkert trötta båda två och då behöver ni en pappa/make att få luta sig emot. Jag hoppas att dom sista dagarna blir bra för er båda.
Styrke kram till dig och skruttan

Petra H sa...

Stackars liten, och stackars stor, jag förstår att det har varit några intensiva veckor för er båda. Inte bara att bara vara ni två (trots att ni varit med andra men de är ju antagligen inte lika trygga för Lill-Skruttan och tar inte samma ansvar som du) utan med alla upplevelser och resor. Skönt att höra att du trots allt inte ångrar semestern och jag tror nog att ni kommer att ha en massa fina minnen att prata om i höst och vinter när ni båda har fått lite distans.
Och jag kan hålla med Ulrika ovan, man kan själv bli lite trött och gnällig när man har varit hemma i Sverige ett tag och man bor hemma hos föräldrarna / vännerna. Det är trots allt oftast väldigt skönt att komma hem till sitt eget igen.
Stor kram till er båda och M som säkert saknar er minst lika mycket!!

Anonym sa...

Stackars dig Saltis som har det jobbigt & stackars E - säkert inte lätt med alla nya intryck. Hon verkar vara en flicka som upplever allting mycket intensivt, sa det stämmer kanske att det blir nagon slags "överhettning" om det blir för mycket nytt. Tycker därför du gör helt rätt att du drar ner pa tempot lite! Hoppas ni far en fin sista vecka!
Manga kramar, Lisa

Västmanländskan sa...

Fina du - jag känner så med dig! Jag bloggade något liknade häromdagen. Hur jobbigt det är att orka vara en bra mamma när det är ständiga utbrott som frestar på tålamodet. Och då har jag ju ändå min M hemma som stöd och ändå känner jag mig helt slut. Jag förstår att det måste var urjobbigt nu när du är ensam och måste ta alla fighter själv.
Lilla T har inte varit särskilt
harmonisk denna sommar heller - det är fler utbrott om dagen här också. Vi får inte heller lov att hålla i henne när hon är sådan.

Jag tror de behöver vardag och rutiner våra små tjejer. Det hände ju så mycket ändå i deras liv i den här åldern.
Du gör ett fantatiskt jobb med lilla E och hon är ju en väldigt mysig liten tjej.
Stor kram!

Anna, Fair and True sa...

Förstår att det är jobbigt att vara själv! Du är stark! Ja, man måste ju men ändå. Jag hade tyckt det varit jobbigt att vara själv så länge hemma i sin egen lägenhet och ni far och flänger ju lite, är hemma på ett sätt men ändå inte. Och så är det ju ändå trotsålderperiod också.

Verkligen mycket klokt du skrivit. Om att det är överhettning och leda samtidigt bl a. Så du förstår ju henne samtidigt som det kanske inte alltid går att "göra något åt det".

Antar att du inte kunnat lämna henne en kväll t ex för att träffa vänner?

Stor kram!