måndag, december 02, 2013

Avsked och Hemkomst

Igår var det första advent. Men det kände vi knappt av alls. För vår del var gårdagen en dag av avsked. Och senare även hemkomst. En resdag. Som alltid så jobbigt med avsked. Samtidigt är det som alltid skönt att komma hem. Men visst är det sådana här gånger man verkligen känner att avståndet är alldeles för långt mellan här och där.

Hejdå Skåne!

Vi tog tåget från Lund till Kastrup och allt gick bra förutom att jag tycker att Kastrup har ett bökigare system för in-checkning än Arlanda. Iallafall för oss med Green Cards som gjorde att vi uppenbarligen inte kunde använda self-check-in-automaterna. Utan fick köa först till en disk för incheckning och sedan köa i ny kö för baggage drop. Men det hela gick ändå hyfsat bra. När vi kom in i vår gate hände något väldigt lustigt. Vi var lite sena och det fanns inte obegränsat med sittplatser om man säger som så. Men vi såg två stolar mitt emot varandra på två bänkrader och stegade dit. Lill-Skruttan satte sig på den ena och jag på den andra. M stod så gentlemannamässigt… Precis då jag satt mig reser sig en kvinna snett mitt emot mig (hon satt bredvid Lill-Skruttan) och tar ett steg fram emot mig och utbrister glatt "Jag måste bara få hälsa! Jag läser din blogg och det är min dotter du filmade på Luciafirandet i Svenska Kyrkan." Det visade sig att det var Bea, en av mina trogna läsare som följt mig länge men som jag aldrig tidigare träffat. Så himla ROLIGT!!! Hon och hennes dotter (Lucian) hade varit på snabbvisit i Sverige och skulle nu resa tillbaka till USA de också. Vi pratade en stund och ja, det kändes nästan lite overkligt. De hade känt igen oss från bloggen. Kanske framförallt Lill-Skruttan, men även mig och M. Men som sagt, det var en lite overklig känsla att en "främling" känner igen dig bara sådär. Vi hann inte med någon längre pratstund eftersom det strax var dags att borda planet, men TACK Bea för att du hälsade! Det var verkligen roligt att få kunna säga hej och prata om så bara för en liten stund!!

Hej hej Amerikat!

Väl hemma tog taxiresan i vanlig ordning lång tid eftersom vi kom ungefär samtidigt som söndagsrusningen in mot staden. Men vi hade ändå turen att få en otroligt erfaren taxichaufför som slingrade sig fram på en massa sidovägar och slutligen tråcklade sig förbi nästan all kö ända fram till Lincoln Tunnel (kön började redan direkt efter NJ Turnpike vilket i min egen erfarenhet brukar resultera till minst 1,5-2 timmars köande innan man ens är framme vid tunneln). Vi var dock inte hemma förrän närmare 18 på kvällen. Men då var det ljuvligt att stiga in genom dörren. Hemma!

Efter att packat upp det mesta och gjort en mycket enkel middag var vi alla rätt trötta. Lill-Skruttan somnade på mindre än två minuter när hon hoppat i säng. M och jag var uppe ytterligare en stund innan sängen lockade. Första advent till trots, hann vi dock inte med något adventspyntande alls. Inte ens vår traditionella "Sock-kalender" kom upp så den satte jag upp i morse så att Lill-Skruttan ska se den då hon vaknar om någon timme.

Traditionella "Sock-Kalendern" hänger nu ovanför matbordet som vanligt i december

Nu börjar en helt vanlig jobbvecka. Det känns lite jobbigt ska erkännas. Att dra igång med pendling och intensivjobb ca 12 timmar efter att man kommit hem från semestern är ju kanske inte drömmen. Å andra sidan känner jag mig så otroligt glad och nöjd med våra två veckor i Sverige och det är en skön känsla att bära med sig. Det kommer att komma fler bilder och inlägg från vår Sverigevistelse också. Men troligen inte förrän senare i veckan. Om ni är nyfikna kan ni gärna titta in på Svägerskans blogg här, här, här, och här för hon har bloggat mer flitigt än jag under vår Skånevecka. Nu önskar jag er alla en fin första vecka i december!

11 kommentarer:

eastcoastmom sa...

Så du är kändis, du! Blir igenkänd!

Annika sa...

GUD vad kul. Det har hänt mig också!! men då i Närpes, av ett par stycken.
KUL är det!! Verkligen roligt, man blir SÅÅÅ glad. OCH en ggn av en svensk kvinna i Reston som läser min blogg. KUL är det, som sagt. Roligt att de kände igen dig.

PÅ ARN är det inte lättare än i KPH. Samma sak för mig i september, först self-check-in och sedan avlämning av bagage där pass och GC skulle visas. OCh sen fick jag min sittplats.
Det funkar ju bra ändå bara man vet om det.. Tror de kör så överallt av rena säkerhetsskäl.

Vad fint att ni haft hemma.
Avsked suger. De gör mer och mer ont för varje ggn.

Välkommen tillbaka, bästa Saltis!!!
Kramar!!

Martina sa...

Nej vad kul att hon kände igen dig och kom fram och pratade! Vilket sammanträffande! Du har blivit en riktig kändis!

Usch ja, avsked när man lämnar Sverige.... I know all about it. Sa jobbigt och ledsamt det kan vara.
Hoppas nu att ni kommer hem snabbt även mentalt. Jag hamnade ju i en megabubbla sist jag kom tillbaka hem till Nice. Det var tufft.

Och som Annika skriver, avskeden blir tuffare och tuffare för varje gang. Varför är det sa?! I början var det ju tufft men sen kändes det som att man sakta men säkert vande sig och det blev lättare, men nu känns det som att den där kurvan har vänt igen. Märkligt.

Kramar

Miss Marie sa...

Känner igen den där känslan! Tar ett tag innan man landar mentallt!

Jag har också blivit igenkänd genom bloggen! Roligt men också läskigt! Då inser man att man inte har någon koll på vilka som läser det man skriver! :)

Anna, Fair and True sa...

Skönt att vara hemma igen antar jag även om det är jobbigt att lämna och säga hej då. Ni verkar ha haft en mysig tid hemma, särskilt med lille kusinen och den här årstiden hjälper ju också till med mycket mys.

Men varför svårare med Green card, förstår inte? Har amerikanarna kontrollen redan på flygplatsen i andra länder? Iofs brukar de ju kolla vårt visum vad det nu heter man numera fyller i på nätet men de brukar inte ta så lång tid. Men kanske mer noggrann kontroll av GC?

Kram!

Anne-Marie sa...

Kul att bli igenkänd så där - litet småkändis. :)
Bloggvärlden är allt rätt fantastisk.
Full fart alltså för er igen. Men så skönt att ni fick två veckor i Sverige med semester, umgänge och annat roligt.
Kram!

ExPIAtriate wife sa...

Vad roligt att du blev igenkand! Later som ni haft det underbart och visst ar det jobbigt med avsked.
Later komplicerat med GC men borde val inte vara det? Tycker anda att det ar rorigt ibland pa de flesta flygplatser!
Hoppas ni hinner pusta ut innan jobbveckan startar!
Kram!

Desiree sa...

Välkommna hem till USA. Hi hi det där med att bli igenkänd på en flygplats pga av bloggen har jag faktiskt också varit med om en gång. Det var en svensk tjej som bodde i Louisiana som läste min blogg som jag träffade på i Atlanta då vi båda var på väg hem till Sverige. Small world ibland. Kul!
GIllar din adventskalender mycket. Det är så söt!
Kram!

Taina sa...

Autograf tack! Hahaha, det var ju superkul att du blev känd så där. Skulle själv tycka det var skitroligt om någon kom fram till mig. Men då får jag nog hitta på nåt så jag BLIR känd!

Vad mysigt ni har haft det och så himla kul för E att träffa sin första kusin. Hon blev plötsligt så stor.

Skönt att vara hemma även om avsked suger.

Kramar!!!

PS Tack för komplimangen på min blogg!

Lotta sa...

Härligt att ni haft det så bra! Välkomna hem och så roligt att du fick skriva autograf också ;)

Ja, säga hej då är tufft. Gillar inte!!

Ha en fin helg vännen

KRAM

Cecilia/svengland sa...

Det hände mig också för nåt år sen när vi var hemma i Kristianstad - en tjej kände igen min dotter och kom fram och sa hej när vi satt och åt lunch....ganska overklig känsla att bli igenkänd sådär! :-)