Avsked och Hemkomst

Igår var det första advent. Men det kände vi knappt av alls. För vår del var gårdagen en dag av avsked. Och senare även hemkomst. En resdag. Som alltid så jobbigt med avsked. Samtidigt är det som alltid skönt att komma hem. Men visst är det sådana här gånger man verkligen känner att avståndet är alldeles för långt mellan här och där.

Hejdå Skåne!

Vi tog tåget från Lund till Kastrup och allt gick bra förutom att jag tycker att Kastrup har ett bökigare system för in-checkning än Arlanda. Iallafall för oss med Green Cards som gjorde att vi uppenbarligen inte kunde använda self-check-in-automaterna. Utan fick köa först till en disk för incheckning och sedan köa i ny kö för baggage drop. Men det hela gick ändå hyfsat bra. När vi kom in i vår gate hände något väldigt lustigt. Vi var lite sena och det fanns inte obegränsat med sittplatser om man säger som så. Men vi såg två stolar mitt emot varandra på två bänkrader och stegade dit. Lill-Skruttan satte sig på den ena och jag på den andra. M stod så gentlemannamässigt… Precis då jag satt mig reser sig en kvinna snett mitt emot mig (hon satt bredvid Lill-Skruttan) och tar ett steg fram emot mig och utbrister glatt "Jag måste bara få hälsa! Jag läser din blogg och det är min dotter du filmade på Luciafirandet i Svenska Kyrkan." Det visade sig att det var Bea, en av mina trogna läsare som följt mig länge men som jag aldrig tidigare träffat. Så himla ROLIGT!!! Hon och hennes dotter (Lucian) hade varit på snabbvisit i Sverige och skulle nu resa tillbaka till USA de också. Vi pratade en stund och ja, det kändes nästan lite overkligt. De hade känt igen oss från bloggen. Kanske framförallt Lill-Skruttan, men även mig och M. Men som sagt, det var en lite overklig känsla att en "främling" känner igen dig bara sådär. Vi hann inte med någon längre pratstund eftersom det strax var dags att borda planet, men TACK Bea för att du hälsade! Det var verkligen roligt att få kunna säga hej och prata om så bara för en liten stund!!

Hej hej Amerikat!

Väl hemma tog taxiresan i vanlig ordning lång tid eftersom vi kom ungefär samtidigt som söndagsrusningen in mot staden. Men vi hade ändå turen att få en otroligt erfaren taxichaufför som slingrade sig fram på en massa sidovägar och slutligen tråcklade sig förbi nästan all kö ända fram till Lincoln Tunnel (kön började redan direkt efter NJ Turnpike vilket i min egen erfarenhet brukar resultera till minst 1,5-2 timmars köande innan man ens är framme vid tunneln). Vi var dock inte hemma förrän närmare 18 på kvällen. Men då var det ljuvligt att stiga in genom dörren. Hemma!

Efter att packat upp det mesta och gjort en mycket enkel middag var vi alla rätt trötta. Lill-Skruttan somnade på mindre än två minuter när hon hoppat i säng. M och jag var uppe ytterligare en stund innan sängen lockade. Första advent till trots, hann vi dock inte med något adventspyntande alls. Inte ens vår traditionella "Sock-kalender" kom upp så den satte jag upp i morse så att Lill-Skruttan ska se den då hon vaknar om någon timme.

Traditionella "Sock-Kalendern" hänger nu ovanför matbordet som vanligt i december

Nu börjar en helt vanlig jobbvecka. Det känns lite jobbigt ska erkännas. Att dra igång med pendling och intensivjobb ca 12 timmar efter att man kommit hem från semestern är ju kanske inte drömmen. Å andra sidan känner jag mig så otroligt glad och nöjd med våra två veckor i Sverige och det är en skön känsla att bära med sig. Det kommer att komma fler bilder och inlägg från vår Sverigevistelse också. Men troligen inte förrän senare i veckan. Om ni är nyfikna kan ni gärna titta in på Svägerskans blogg här, här, här, och här för hon har bloggat mer flitigt än jag under vår Skånevecka. Nu önskar jag er alla en fin första vecka i december!