Ett år

Älskade lilla Snorpa.

Om endast ett par timmar har du funnits hos oss i ett år. 12 månader. Du har upplevt din första sommar, känt den tryckande värmen men också den sköna ljumma luften mot din hud. Du har varit med om din första höst, alla de intensiva höstfärgerna som sprakade utanför fönstren på stugan vid Bear Mountain. Du har firat din första jul, sett snö för allra första gången. Du har varit i Sverige. Redan två gånger har du fått se både Stockholmstrakten och Skåne. Din första vår har just passerat med blommor i alla tänkbara former och kulörer. Regn, sol, åskskurar.

Nu är din andra sommar här. 

Min Lilla Skrutta.

Vi har ju också fått uppleva vårt första år. Vårt första år - med dig. Ditt första år blir också till vårt första år. Vårt första gemensamma år tillsammans.

Och det har varit en förunderlig resa. Att få lära känna dig. Bättre och bättre för var dag.

Först att endast lyssna till ditt hjärta. Höra det slå. Snabbt och pickande som hos en liten harpalt. Sedan kom du. Visade dig för oss. Så fin. "Hej du lilla fining, vem är du egentligen?"

Att hålla dig. Även om alla sa att du var stor för din ålder kändes du i mina armar som en liten dunig fågelunge. Så lätt så lätt. Att du inte bara flög din väg? Men det kunde du ju inte. Du var ju fästad vid så många sladdar som höll dig kvar. Låg där och boade i den varma kuvösen. Pling pling. Pip Pip. Än idag får det ljudet mig att minnas allt med knivskarp tydlighet. De ljuden tillsammans med lukten av Purell. Ljud- och doftminnen som för alltid etsat sig fast hos mig. Som för alltid kommer ge mig bilder av dig, min duniga lilla fågelunge. Och känslan av din lilla kropp i min famn. Känslominnen finns det? Jag tror bestämt att det gör det. För om jag blundar och tänker tillbaka minns mina händer hur det kändes att kupa sig kring ditt lilla huvud. De minns hur man skulle föra alla slingrande sladdar åt sidan så att du inte skulle trassla in dig. De minns hur de skulle linda in dig i den gosiga filten så du inte skulle bli kall. De minns din hud. Din duniga fjuniga hud på dina små spretiga axlar. Len och mjuk som en persika.

Då känns så nära och ändå så avlägset. Jag sluter mina ögon och ser dig som du var då. Känslan är så stark och den är så nära. Tydlig. Som om alla dessa minnen var nu och inte då. Kan känna doften av dig. Känslan av dig. Kan höra ljuden du gjorde. Hur du gnydde på ditt alldeles speciella vis. Så tunt och låg, liksom sprött, men ändå tillräckligt för att det skulle gå direkt in i mig. Borra in sig. Och där slå an en ton. Djupt inne i mig. En ton som vibrerade och på något underligt vis väckte en känsla starkare än någon annan känsla jag tidigare upplevt. 

Men när jag öppnar ögonen igen så försvinner minnena lika snabbt som de kom. Och nuet sköljer över mig. Med kraft. Och allt det där känns avlägset. Långt bort. En annan tid. Ett annat liv. Men känslan är kvar, bara ännu starkare. Kärlek? Kärlek!

Nu - ingen fågelunge mer. Inga små spinkiga ben som liksom sprattlar hjälpslöst. Inga ensamma nattstunder i soffan där du kniper hårt hårt hårt om mitt finger medan din mun söker något att suga. Slut är tiden då alla kläder kändes tre nummer för stora Slut är tiden då vi lindade dig i "swaddlar" för att du skulle få ro att sova. Slut är tiden med mössa inomhus för att hålla värmen trots högsommarvärme ute.

Nu - en tyngd i min famn som får mina armar att domna bort om jag håller dig för länge, men som ändå kan göra mig helt lycklig. Gosiga knubbiga ben som börjat ta dig på små utflykter. De första stegen ut mot en ny värld. Än så länge med mamma eller pappa vid din sida, men snart kommer du att vilja börja utforska världen på egen hand. En bestämd vilja och en envishet som jag både beundrar och bävar inför. Ögon som håller fast min blick och som får mig att inse hur lyckligt lottad jag är. Ett skratt så fyllt av oförställd lycka att man bara måste stanna upp och le. Ända inifrån magen och ut.

Detta år har varit som inget annat.

Det har varit fantastiskt. 

Det har också varit tröttsamt och slitigt. 

Omvälvande. För både kropp och själ.

Men mest av allt har det varit ett år av förundran.

Över Dig. 

Över Livet.

Över hur mycket Kärlek man kan känna för någon man faktiskt knappt känner.

Över Tacksamhet att man nu faktiskt kommer att få lära känna dig.

Tacksamhet över att detta vårt första år endast är en början.

Början på en livslång relation.

En livslång Kärlek. 

Min Lilla Skrutta - Grattis på 1-årsdagen!