Kvällen då solen återigen kom fram men en stor stjärna försvann

Det är varmt nu. Och ganska fuktigt. Men kvällen var underbar. Det blev en tur till Parken. För att njuta av att det äntligen var en kväll med sol. Å det är ju det här man vill ha! Sommar. På riktigt. Nedan är några bilder från parken ikväll tagna med M´s nya iphone.

Förhoppningsvis ska helgen bjuda på hyfsat fint väder. Jag hoppas på sol och värme. Åtminstone inte regn. För imorgon lämnar vi staden. Vi ska till Connecticut och hälsa på min bloggkompis Taina. Och det ska bli så otroligt kul! Jag hoppas dessutom att vårt besök ska kunna få henne på lite gladare humör eftersom jag vet att hon nu känner sig chockad över Michael Jacksons plötsliga bortgång. Jo, hela värden är väl mer eller mindre i chock tror jag. Vissa sörjer honom nog inte. Medan andra gör det desto mer.

Det är ändå något underligt detta med sådana megastjärnor och kändisar tycker jag. Ofta blir de ju stora på grund av att de gjort något otroligt bra. De har varit fantastiska skådespelare, artister, musiker, idrottsmän, politiker eller vad det nu är. De har alla nått sin stjärnstatus för att de åstadkommit något. Och människor har älskat det de gjort. Självklart har alla olika åsikter så även under sina glansdagar har de fått utstå kritik. Men de har ändå klättrat högt. De har fått stå där på toppen en tid och blicka ut. Men sedan händer det nästan alltid något som gör att folk vänder dem ryggen. En efter en. Antingen så är de inte längre lika bra som då det begav sig. De får ny konkurrens. Och de håller inte måttet. Eller så har allmänheten bara fått nog. Man tröttnar. Det bli mest tjatigt. För mycket exploatering i media är aldrig bra. Det slutar nästan alltid med att varumärket (jo för sådana här megakändisar blir ju ofta sitt eget varumärke) vattnas ur. Folk ledsnar. Och när detta börjar hända brukar media inte vara sena att hoppa på. Det kan ofta gå så långt som till trakasseri. Men ingen bryr sig nämnvärt eftersom pendeln svängt och detta innebär att det nu är lika inne att tycka illa om personen ifråga som det innan var att höja den till skyarna. Efter denna fas hamnar ofta den något illa tilltyglade kändisen i glömskans smått underbara land. Vissa stannar kvar där tills de går bort. Andra kan få en andra chans. En come-back. Få visa att de faktiskt fortfarande kan sin sak. Ännu en stund i rampljuset. Innan det återigen är dags för glömskans träsk. Men detta förändras alltid när de dör. Plötsligt kommer de fram ur glömskans dimmor. Folk tar dem till sina hjärtan igen. Media hyllar dem. Man minns den stjärna de en gång var. Prestationerna de utförde. Man lyfter fram deras glansdagar. Man inser hur just den personen har påverkat historien. Hur han eller hon förändrat något. En viss musikstil, ett sätt att tänka, en historisk gång. Till och med de mest inbitna motståndarna brukar mjukna något och kunna tillstå att "visst var det inte enbart skit det den där personen gjorde ändå".

Michael Jackson tycker jag känns som typexemplet på detta. En stjärna redan som barn. Hyllad. Älskad. Sedan kom hans andra genombrott då han slog igenom som soloartist. Att han förändrade musiken och framförallt den moderna dansen är väl något i stort sett alla håller med om idag. Han inte bara förändrade den. Han revolutionerade den. Han skapade den. Han var på allas läppar. Allt han rörde vid blev till guld. En tid. Men sedan vände det. Någonstans slutade guldet att skimra. Hans egenheter tog över hans musikaliska talang. Det skrevs mer om hans olika plastikoperationer, hans chimpans, hans konstiga idéer att sova i syrgastält och de misstankar om eventuella övergrepp på små pojkar. Plötsligt var han inte längre någon som andra ville tycka om. Än mindre bli förknippad med. Hans fall var stort och hårt. Självklart hade han under all denna tid alltid trogna fans. Men den stora massan vände honom ryggen. Men nu idag efter att det blvit känt att han avlidit har det plötsligt vänt igen. Visst minns alla hans konstiga egenheter. Men nu idag är det framförallt hans prestationer man lyfter fram. Han är åter en stor artist. Alla minns plötsligt att de ju minsann var på en av hans konserter och gräver fram "Thriller" ur sina skivhögar.

Man är aldrig så bra som efter sin död. Konstigt men så är det ofta. Då har folk överseende med ens fel och brister. Med de misstag och felsteg man gjorde. Och detta tror jag gäller rent allmänt. Inte bara kändisar. Varför är det så? Kanske för att folk gärna vill minnas det bra?Kanske för att de dåliga automatiskt faller i glömska med tiden? Konturerna liksom suddas ut.

Till viss del är det såklart bra. Att man faktiskt minns det som var bra, det man tyckte om hos en person, men glömmer det som var jobbigt eller negativt. Att man fokuserar på det positiva. Att man inte gräver ner sig i någons tillkortakommanden. Att man kan minnas en person för allt det fina den gjort.

Det sorgliga är väl bara att man gör det för sent. För sent för att personen ifråga ska ha någon glädje av det. För sent för att han eller hon ska kunna ta del av det. Och detta är sorgligt.

Alla vill säkert bli ihågkomna på ett fint och värdigt sätt. Men detta utesluter ju inte att man även vill ha kärlek och bekräftelse också i livet.

Något som vi alla inser och förstår, men som likt förbaskat kan vara så svårt att verkligen verkligen göra något åt. Innan det är försent.