söndag, augusti 30, 2009

Nu är de här!!!

Ord kan inte beskriva känslan av att se de man älskar mest i hela världen komma mot en.
M, dragandes en full vagn med väskor i ena handen och Lill-Skruttans vagn i andra.
Lill-Skruttan själv sittandes i sin vagn storögt iakttagande allt och alla omkring.

Mottagandet från henne sida var dock ganska svalt.
Hon såg mest avvaktande chockad ut när hon fick syn på mig.
Själv försökte jag lägga band på mig och ta det lite lugnt.
Inte dyka rakt ner i ansiktet på henne där hon satt i vagnen.
Hela hennes kropp och ansiktsuttryck visade att jag måste ge henne lite tid. Och rum.
Svårt att göra när hela ens jag skriker efter att få dyka huvudstupa rätt ner i vagnen och krama henne hårt hårt hårt.
Men det gick. Satte mig bara på huk vid vagnen. Pratade. Rörde försiktigt. Smekte hennes kind lätt lätt.
Det gick bra. Det var tydligen okej. Hon tillät mig göra det. Sådär lite nådigt.

När vi väntade på flygbussen var det upp ur vagnen och så gick hon.
Så vi gick tillsammans. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.
Sjuttsingen vad hon går bra nu! Stadigt!
Och under denna promenad tinade hon upp lite mer.
Plötsligt var hon välkdigt talför och berättade en massa för mig.
Sorgligt nog förstod jag inte något men jag är säker på att det var intressant.

På bussen var det sedan som vanligt.
Då satt hon omväxlande i mitt knä och på sätet bredvid. Däremellan stod hon på mina ben eller på sätet. Självklart med mina armar runt sig.
Hon var idel solsken.
Klart piggare och charmigare än vad jag någonsin brukar vara efter att ha flugit över Atlanten.
Men trots allt babbel och glada tillrop var det ändå när hon med en förnöjd suck lutar sig tillbaka i mitt knä som mitt hjärta kände att "Ja! Det är verkligen detta jag längtat efter! Min älskade dotter. Äntligen är du hos mig igen."

Efter lek, bad och mat (just i den ordningen) sover hon nu i sin säng.
En trött liten resenär.

När jag nattat henne står jag kvar vid sängkanten. Tittar ner.
Ser min lilla Skrutta ligga så fridfullt.
Nappen vippar lite i munnen.
Kroppen hopkrupen med rumpan i vädret.
Och hela mitt inre säger "Nej, jag vill inte vill inte vill inte åka på retreat imorgon!!!!! Jag vill bara vara med denna underbara lilla varelse!! Nu när hon äntligen är här igen så vill jag inte lämna henne. Vill inte vill inte vill inte!"
Men vissa saker är som de är. Timingen är verkligen inte den bästa. Imorgonbitti kl 06.30 går min buss till vår jobbretreat. Drygt 2 timmar från NYC ska vi vistas på Skytop Lodge. Lyssna på föreläsningar på dagen och nätverka på kvällen är det väl tänkt. Hade kunnat vara något jag skulle sett fram emot. I vanliga fall hade jag det. Men just nu vill jag inte alls åka iväg. Inte det minsta.
Usch!

Men jag får se fram emot onsdag. Då åker vi till Puerto Rico för att hälsa på Petra. Och där ska jag äntligen få rå om min familj på heltid! Dessutom få umgås med Petra och hennes O. Se San Juan och göra små utflykter men mest av allt bra koppla av! Det känns helt underbart!
Nu ikväll blir det mys med M och antagligen en tidig kväll.

16 kommentarer:

Victoria sa...

Åh, vad härligt! Äntligen är ni tillsammans igen!

Kramar/Vic

Saltistjejen sa...

Ja det är underbart. men nu sover båda två och jag ska upp i svinottan imorgon och vet inte ifall de kommer vara vakna innan dess. Känns inte sårksilt kul alls....
Blä!
Men det är ändå underbart att de är tillbaks såklart!
kram!

Stef sa...

Så härligt att dom är hemma igen! Måste kännas jättebra!!

Ha det bra på din retreat!

Stef

Susanna sa...

Underbart, underbart att din familj är hos dig igen!! :) Förstår frustrationen att du måste iväg på jobbretreaten JUST idag...

Ha en trevlig resa - den låter spännande! :)

Kram

Anna, Fair and True sa...

Åh vad du måste ha längtat! Skönt att ha dem hemma igen! Du beskriver alltid så bra också hur det var och hur du kände dig.

Jag minns också vad du sa när vi träffades härom veckan om att Ella snackar en massa och tittar på er som om ni förstår och ni känner er både frustrerade över att ni inte förstår och fulla i skratt över hennes babbel och hennes ansiktsuttryck :)

Nu ska jag läsa ikapp här också! Kram!

Annika sa...

Lustigt det där med småbarn. Det är som om de straffar en. Att det ser ens bortvaro som ett svek.
Jag minns det själv--- när Peter kom till Sverige, eller Finland, då vi var där på somamaren efter tre veckors bortvaro var det som om K inte ville se honom, hon gick bort, hon visade inget...fram tills dag två då var allt som vanligt igen. Detta pågick tills hon var ca 3 år, tror jag. Inte lätt...men SÅÅÅÅÅ normalt.

MEN nu är de dina hemma igen!! Underbart!!

Hoppas att det går bra på re-treaten!!

KRAMAR!!

Cecilia/svengland sa...

Vad skönt att allt gick bra! Jag har också min lill-tjej tillbaka hemma nu efter vistelsen hos farmor och det blev många pussar och kramar igår!!! :-)

olgakatt sa...

Hoppas M inte var så frustrerad på hemresan och att medresenärerna var trevligare och ville vinka tillbaka.

"Retreat"med jobbet låter motsägelsefullt. Jag trodde retreat var när man drog sig tillbaka för sig själv och inte pratade annat än korta stunder mer eller mindre organiserat om "viktiga saker i livet".
"Internat" har vi kallat det du beskriver med föreläsningar, grupparbeten och "nätverkande". Kan vara urbra men ibland också destruktivt, tyvärr. I min erfarenhet har det ibland gått ut på att "hata doktorer" som ju automatiskt är i minoritet.
Hoppas du har ett bra arrangemang i alla fall!
Och ha en riktigt avkopplande lillsemester på PR!
Kraaam!

underytanjag sa...

Förstår att det är tufft, hon har precis accepterat dig igen och så försvinner du bara i natten.. MEN ni ses ju snart igen försök NJUTA lite ändå det ser jättemysigt ut ju!

Suzesan sa...

Gulle Hon Lilla Skruttan. Skulle visa att hon klarar sig själv och att hon har saknat dig men visar ungefär som.. "vem bryr sig".

Typiskt ungar. Såsom Annika beskriver det är det.

Nu är de äntligen hos dig.Hoppas det gick bra på din föreläsningsdag.

Kram
/Susanne

Desiree sa...

Åh vad underbart att höra att de kommit hem nu och att du äntligen äntligen fått krama om dem båda. Jag kan förstå att du kanske inte är jättesugen på att åka iväg och lämna dem igen men det är ju bara ett dygn och nog låter det trevligt med det där jobb-retreatet. Verkar vara ett fint och mysigt ställe. Nu har du ju också resan till PR att se fram emot. Ni kommer att få det så himla kul och mysigt där. Det kommer att bli toppen. Nu får du njuta av både M och lillan. Jag känner själv att jag längtar mycket efter C nu. Det ska bli underbart att få krama om honom igen och tillbringa tid tillsammans bara vi två igen i vårat hem.

Lia sa...

Åh, hela familjen samlad igen! Så härligt. Spännande ändå att man inte bara kan dundra fram till sin lilla dotter, utan få visa lite respekt och ge henne rum. Även fast de är så små, så är det ju häftigt vilka gränser de själva sätter upp för sin omgivning, vad som känns ok och inte ok! Och ditt inlägg om fysisk längtan: visst finns den, absolut! Kanske är det den bästa sorten, tom. KRAM

Jemayá sa...

Häärligt! Det var som att vara med, tack för den fina besrkivningen av känslorna. Jag kom ihåg då jag ifjol varit två nätter hemifrån för första gången - jag hade så lessamt, ville bara trycka gasen i botten då jag körde hem. Då jag väl var framme hade Daniel nyss somnat :(. Fick verkligen hejda mig så jag inte väckte honom för att pussa och krama! Min ena Burma, däremot, gick förbi mig som om jag inte ens existerade, om jag hade varit borta. För honom tog det en halv dag innan han tinade upp :). Verkligen lessamt med timingen för retreaten :(, hoppas du ändå på något sätt kan ha trevligt på den. Ha en jätte,jättebra semester, ifall inte jag får tillfälle att skriva mera före den. Stor kram!!

Emmama sa...

Men vad kul att de ar hemma igen, som du langtat! Intressant att lasa om Ellas reaktion pa att traffa dig igen, sager en del om barns uppfattning av tid. Hoppas ni haft massa mys tillsammans nu sen de kom hem igen. Stor kram!

Lullun sa...

Verkligen dålig timing, din stackare. Men annars lät det hela ju underbart! Känner så igen mig i din historia, även om det som oftast är jag som är den som kommer hem och inte lillkillen. Och hoppas nu att ni får det härligt i Puerto Rico. Ni alla 5! :-)
Kram!

Petra H sa...

Åh, vad härligt att få träffa dem igen. Det kan ändå vara lite härligt att få längta ibland tycker jag, men jag förstår att det var för länge kanske att vara borta från varandra i 10 dagar.
Trevlig resa imorgon och vi ses i morgoneftermiddag!! Bienvenidos!!
Stor kram