Blå

Så många tankar.

Så många känslor.

Känslor av tomhet. Av Ensamhet. Av Saknad. Men också av Frihet.

Ensam för första gången sedan Lill-Skruttan föddes.

Tårarna trängde på redan när jag vinkat och sett dem gå mot säkerhetskontrollen.

Men inte förrän på bussen hem lät jag dem komma fram. För då gick de inte att hejda. Så jag satt där på bussen och grät. Torkade mina tårvåta kinder och kände mig så fånig.

Inte över att jag grät öppet. Nej det har jag gjort förr och det bekommer mig inte alls. Inte när man verkligen har något att gråta över. Men nu. Nu kände jag mig mest som en överreagerande hormonmorsa. En sådan som jag inte ens förstår mig på...

Tio dagar.

Tio ynka dagar.

Som jag faktiskt också sett fram emot.

Att få sova.

Att få rå mig själv lite.

Tid att tänka. Att läsa. Att umgås med vänner. Att jobba. Att ta itu med saker jag annars aldrig hinner eller riktigt har ork till.

Ändå är saknaden så stor. Påtaglig.

Jag kan nästan se den som en blå aura runtomkring mig.

Jag trodde aldrig att jag skulle känna såhär.

Inte jag.

Inte såhär.

Jag som så ofta kan längta efter just detta. Att få rå mig själv lite. Vara lite spontan. Inte behöva avbrytas ideligen eller ha tider och platser att passa.

Nu tänker jag mest på hur de har det. Båda två.

Blå.

Vemodsblå känner jag mig nu.

Fast det behöver ju inte vara ett likhetstecken mellan den känslan och nedstämdhet alla gånger. Det kan ju faktiskt även vara en ganska skön känsla.

Liksom längtan och saknad kan vara just sköna känslor. Iallafall när man vet att det man längtar efter kommer att finnas hos en om inte alltför lång tid. Och att saknaden har ett slut.

Skön smärta på något vis.

Man känner sig mer levande.

Efter bussresan kändes det bättre. När jag luftkonditioneringsfrusen klev av bussen och den heta fuktiga New Yorkvärmen slog emot mig, omslöt mig med samma intensitet som stadens puls. Då kändes det rätt bra. När jag promenerade hem från Grand Central med ipoden spelande, då kom känslan av frihet över mig och det kändes bara sådär oemotsägligt härligt.

Att njuta av staden och veta att man inte har någon speciell tid att passsa utan egentligen skulle kunna göra vad man vill. Det är en sådan skön känsla. Men det senaste året har den varit ganska sällsynt. Så att återigen uppleva den är frihet på hög nivå.

Men trots detta så har kvällen här hemma gått i blått.

Lite håglös har jag känt mig.

Rastlös.

Svårt att sitta still. Svårt att fokusera på något.

Och däremellan kommer saknaden över mig. Och lite tårtrill har det blivit av och till under kvällens lopp det ska erkännas. Men jag har svårt att sätta fingret på varför jag egentligen gråter. Varför känslan av vemod känns så stor.

Kanske är det bara omställningen?

Eller kanske är det uppdämd trötthet eftersom det de senaste nätterna varit lite si och så med sömnen p g a att Sömnkryparen är tillbaks? Eller så är det bara spänningen som släppt efter att ha haft lite mycket att tänka på nu med packning planering etc?

Jag vet inte.

Men en sak vet jag, och det är att mängden tårar samt intensiteten på de blå känslorna inte alls står i proportion till verkligheten.

Kanske kanske kanske blir en viss del av känslan uppförstorad just av den anledningen att det är en ganska härlig känsla också? Detta att kunna längta och sakna. Att känna vemod.

Något jag upplevde oroligt mycket oftare förr.

För nu när man tillbringar 99% av sin lediga tid tillsammans med dem man älskar mest innebär ju detta att man faktiskt aldrig riktigt saknar dem. Eller längtar efter dem.

Så till viss del njuter jag nu av detta längtansvemod.

En blå kväll. Iallafall här inne.

Utanför fönstret lyser skyskraporna i det annars sammetsvarta mörkret.

I stereon den enda musiken som jag kände skulle kunna fungera tillsammans med mitt vemod. Soundtracket som till 100% speglar mitt humör just nu.

Ja, till och med förstärker det lite extra tror jag.

Det underbara underbara soundtracket till den lika underbara filmen Once.

Här är en av sångerna från filmen. Lyssna och njut.

Kan ni se min blå auora i denna sången?

*) Fotot med den blå elefanten är från http://www.fairplaydesign.no/

Fotot med de blå bergen är från: http://247wallst.files.wordpress.com/2009/04/blue-hills.jpg