måndag, oktober 05, 2009

1, 2, 3... 4!

Japp!
Idag på dagen är det exakt 4 år sedan jag kom hit. Fyra.
M reste ju två dagar före mig så hans 4-årsjubileum var redan i förrgår. Men för min egen del var det den 5 oktober 2005. Två resväskor var det jag hade med mig. Samt handbaggage förstås. Resväskorna innehöll i stort sett enbart kläder. Ett par böcker och CD-skivor också. Men nästan inget annat. Jag hade ensam packat ned det sista av vårt bohag i kartonger i lägenheten i Stockholm och släpat nerför trapporna till källaren. Hela natten höll jag på minns jag. Så jag hade träningsvärk för vi bodde tre trappor upp utan hiss. Så med källartrappen blev det fyra trappor som jag kånkade diverse saker. Minns att jag främst hoppades att grannarna inte skulle klaga över ljudet. Jag försökte därför smyga lite försiktigt i trapporna men det är inte helt lätt att göra det när man bär på tunga kartonger.

Det är svårt att beskriva känslorna och tankarna som for genom huvudet den där sista natten hemma. Allt från längtan till att äntligen sitta på planet via spänningen inför allt nytt till sorgsenthet, vemod och ja, faktiskt lite "skräck" också. Rädsla över vad som komma skulle. Vad hade man egentligen gett sig in på!?! Att bara packa ihop alla sina saker. Sin lägenhet. Sitt hem. Sitt Liv. För att fara iväg till något alldeles okänt. Och eftersom jag reste ensam då M redan var på plats kändes det på något vis extra konstigt och sorgligt och ensamt. Samtidigt som man kände den är enorma positiva kraften också. Av spänning inför framtiden. Inför det nya landet.

Minns när taxin kom. Det var tidigt tidigt. Tror redan runt 5-tiden på morgonen. Klar och kylig höstluft. Mina två resväskor var så tunga att taxichauffören som erbjöd sig att hjälpa mig kånka ner dem från tredje våningen blev rätt svett. Men det lyckades. Han undrade hur länge jag egentligen tänkt vara borta. När jag svarade att jag inte visst. Det var på obestämd framtid blev han förstås än mer nyfiken. Jag berättade att jag och min pojkvän skulle flytta utomlands på minst ett par år. Taxichauffören var själv inte av svenskt ursprung så vi hade sedan en konversation om detta med att lämna sitt gamla land för ett annat. Men jag minns knappt vad vi sade för jag hade alldeles för stora känslor på gång inom mig. Jag satt som på nålar. Med fjärilar flygande i magen och tårar brännande bakom ögonlocken. Minns när taxin startade och jag tittade ut genom fönstret och såg vårt hus försvinna. Minns att jag tänkte "Nu vet jag inte när jag någonsin får se det mer. Och framförallt vet jag inte hur jag kommer att känna nästa gång jag ser det. Nu väntar ett nytt kapitel i mitt liv."

Fyra år sedan. Så nyligen och ändå så länge sedan. Känns som ett annat liv. Fast det var ju ett annat liv. Jag levde ett annat liv då. En annan vardag. På många vis har både min vardag och in person förändrats. Jag känner mig annorlunda idag än vad jag gjorde då. Visst har åren i sig betydelse med alla de erfarenheter som finns inlindade i själva tiden som sådan. Och självklart har den största förändringen i mitt liv varit att bli förälder. Något som ytterligare förändrat mig en hel del skulle jag tro. Och denna förändring hade ju skett oavsett var någonstans jag bott. Men jag är också säker på att vår flytt hit spelar en mycket stor roll i hur jag förändrat min syn på mycket. Det är ett stort steg att lämna sitt land. Att flytta på vinst och förlust. Inte för att plugga ett år. Eller jobba som Au-Pair en tid. Eller för att åka på semester. Utan för att försöka bygga upp ett nytt liv och en ny tillvaro. En ny vardag. Om så bara för ett par år.

Nu har vi det där nya livet. Nu lever vi i vår nya vardag.
Visst kan jag längta tillbaka till Sverige i allmänhet och till Stockholm i synnerhet. Jag älskar fortfarande den staden. Den känns fortfarande som Hemma. Och jag kan sakna nära och kära så det värker i hjärtat. Men jag vet också att den dag vi kommer att lämna New York kommer att kännas tung. Oerhört tungt. Det kommer att kännas som att lämna kvar en bit av mig själv. Och just nu vill jag inte ens snudda vid tanken. Den gör redan ont.

Fyra år. Kanske borde man köpa en tårta? Ha ett 4-årskalas.



16 kommentarer:

Desiree sa...

Hej klart du ska fira fyrårsdagen i NY. Jag är superglad över att ni trivs så himla bra och verkligen känner att ni hittat hem i eran nya stad. Tiden går verkligen fort. Vi har ju bott här nu i över tre år. Kom hit i juli 2006. Jag förstår precis hur du kände och vilka tankar du hade sista kvällen innan du for iväg med dina två resväskor för jag kände precis likadant. Jag hoppas att du och M och Ella får många år till i NY. Hur länge tror du att ni kommer att kunna stanna? Kanske kan ni fixa greencard så småningom? Men nu tycker jag du ska överraska M och köpa med hem en tårta för att fira. Hur mår Ella idag? Hoppas hon inte längre har ont från fallet. Tur att tänderna klarade sig.

Anne sa...

Tiden går såååå fort, det är helt otroligt. Vi firar snart 3-års jubiluem och det känns på ett sätt som igår det bar av, å andra sidan så känns det som mycket längre sen. Som du säger så förändras man ju alltid, bara av att åren går och man får mer erfarenheter och speciellt om stora omvälvande saker inträffar som att bli förälder så händer det så klart massor med en. Men jag tror precis som du säger att det handlar inte bara om det, att flytta utomlands för att skapa sig ett liv och vardag där, DET gör att man oundvikligen förändras rätt mycket.
Det som slog mig nu då jag var hem, inte att det chockade mig men det slog mig helt klart. Det är att ju även där hemma så förändras ens vänner och familj. Det är klart det är så, inte bara man själv som gör det medan andra står still. Jag vet ju det rent logiskt och i huvudet, men ändå är det som att jag blev förvånad att upptäcka att den och den platsen förändrats, byggts om. Eller att den och den personen såg så annorlunda ut, verkade ha växt och förändrats massor. Det är som sagt självklart, men som utflyttad så tänker jag kanske lite ibland att det bara är jag som förändras medan allt och alla andra står still.... Galet tänkt så klart.
Grattis till bra och innehållsrika 4 år i New York!!! Jätteroligt att ni trivs så bra! Kram!

anna of sweden sa...

Grattis på fyraårsdagen! Klart man ska köpa tårta. Tror faktiskt att det finns någon lag på det! ;)

Kram!

KARLAVAGNEN sa...

Grattis! Tårta eller glass i stora lass! Fira!

beccu sa...

Grattis på fyra års dagen! Mycket fint skrivet Anna.

Hoppas själv på att man får göra den "resan" så snart man är klar med studierna. Bara Gävle till Göteborg tyckte jag kändes märkligt. Kan knappt föreställa mig vad Göteborg till x-stad utomlands blir sen. :-S

Annika sa...

SALTIS!! Köp en tårta IDAG!! Detta skall du fira!
Jag har varit här nu i snart 17 år!! DET fattar inta jag, ska du veta...
1993, nygift...OCH som jag grät när jag gick ombord på planet för att åka hit, verkligen flytta HIT. Stackars älskade Peter...
De första åren var ingen lek för mig. Jag "landade" när jag fått barn, kan jag nog säga...
OCH precis som jag skrev hos Anne idag så har jag nu två hem som jag älskar högt och rent. Och det är en rikedom!
Älskar nog Sthlm mer än ngn annan stad, men älskar verkligen den delan av USA jag bor i också...Och ja, du vet ju vad jag tycker om NYC...hehe...
Själv står jag väl nu på randen till medborgarskap i landet. Dubbelt såklart. Skulle aldrig klara av att ge upp det svenska...
NU, Anna---ut och köp en smaskig tårta...från FIKA kanske?
KRAMAR!!!

mammigranten sa...

Klart ni ska fira!
Man måste ju passa på att förgylla dagarna lite då och då!

Kram kram

Taina sa...

Åh vad fint skrivet! Kan tänka mig hur du kände då du åkte själv äver. Det gjorde jag med. Jag hade ju flickorna förstås men Jonas hade ju åkt 3 MÅNADER före oss. Så det var ju extra spännande.

Jag tycker verkligen ni ska fira för ni har ju ALL anledning att fira med tanke på att allt gått så bra och att under denna tid har ni ju fått ert lilla underverk också!

Fira Saltis. Fira!

Kramar

Petra H sa...

Stort grattis till 4-årsdagen!!! Tiden går fort, och snart har jag varit här i PR i 2 år. Visst ska det firas att man vågat ta steget över Atlanten! Var det av någon särskild anledning som ni flög med två dagars mellanrum? O flyttade ju 3 månader före mig, men det var ju helt av visumskäl som jag blev kvar i Europa... Tänk snart har O och jag varit gifta i två år också - 18 dagar före min avresa till PR, hi hi!
KRAM!

Suzesan sa...

GRATTIS Saltis!!!!!Javisst fira med tårrrta:)Eller champagne.

Kram
/Susanne

Sporty Spice sa...

Grattis på fyraårsdagen. Det är verkligen helt galet vad tiden går fort. Jag har som sagt just firat treårsjubileum. Fira med skumpa!

Saltistjejen sa...

Tack alla för grattis!!!

Anna, Fair and True sa...

Som vanligt är du så bra på att sätta ord på känslorna! Jag kände också så där när jag flyttade till England. Fast nog ändå mest glädje och spänning och inte så mycket oro. Jag visste inte hur länge jag skulle stanna, om det var ett år eller två eller tre eller... Det blev ju fyra till slut, ja, och sedan ett halvår i Bryssel innan jag flyttade hem till Stockholm (lite ofrivilligt). Men det kanske på ett sätt kändes annorlunda för att jag ändå inte skulle flytta så långt borta (efter mitt år i USA utan att träffa någon hemifrån tyckte jag England var en barnlek) och att jag var ung (22) och naiv hahaha!

Såklart ni måste fira på något sätt!

Hur kommer det sig förresten att ni inte åkte på samma flyg när ni ändå åkte så nära varandra?

Saltistjejen sa...

Anna Fair and True,
javisst är det säkert rätt lika känslor för alla som flyttar utomlands särksilt när det handlar om en tidsperiod som man inte riktigt vet hur lång den kommer att bli.
Men visst, i nuläget känner jag att i stort sett alla europeiska länder är NADA mot att bo i USA vad gäller avstnd och kostnad att komma till Sverige. Även kulturellt om man tänker på detta med ledighet och semestrar.
Ja det är flera som undrat över detta med våra 2 dagars skillnad och det finns inget spännande svar alls på den frågan mer än att vi bokade biljetterna med våra Eurobonuspoäng via SAS. De hade turligt nog en drive då att man kunde flyga till USa för halva poängkostnaden!!!!! och då blev det två olika flyg. Så vår flygkostnad hit blev per person endast ca 350 kr vilket jag tror var skatt. men vi kunde då inte flyga samtidigt. Det var det dock värt.
Kram!!!

Suddrik sa...

Vad man känner igen allt du säger. Det var underbar läsning!!

Vi glömde vår 1-årsdag. Men det gör inget, vi åkte till Puyallup fair som vi var på redan 2 dar efter att vi landade i fjol. Det kan räknas som firande! Fira ni också!! Man kan aldrig fira för mycket!

Saltistjejen sa...

Suddrik,
tack!!
Det är lätt hänt att glömma årsdagar. På ett vis är det ju faktiskt något positivt i att man inte minns dem eftersom det visar att man trivs så bra med sin vardag att man inte funderar över hur länge man faktiskt bott i det nya landet. Vi firade inget särksilt men fick ju en barnfri kväll igår vilket var underbart!!!
Kram!