1, 2, 3... 4!

Japp!

Idag på dagen är det exakt 4 år sedan jag kom hit. Fyra.

M reste ju två dagar före mig så hans 4-årsjubileum var redan i förrgår. Men för min egen del var det den 5 oktober 2005. Två resväskor var det jag hade med mig. Samt handbaggage förstås. Resväskorna innehöll i stort sett enbart kläder. Ett par böcker och CD-skivor också. Men nästan inget annat. Jag hade ensam packat ned det sista av vårt bohag i kartonger i lägenheten i Stockholm och släpat nerför trapporna till källaren. Hela natten höll jag på minns jag. Så jag hade träningsvärk för vi bodde tre trappor upp utan hiss. Så med källartrappen blev det fyra trappor som jag kånkade diverse saker. Minns att jag främst hoppades att grannarna inte skulle klaga över ljudet. Jag försökte därför smyga lite försiktigt i trapporna men det är inte helt lätt att göra det när man bär på tunga kartonger.

Det är svårt att beskriva känslorna och tankarna som for genom huvudet den där sista natten hemma. Allt från längtan till att äntligen sitta på planet via spänningen inför allt nytt till sorgsenthet, vemod och ja, faktiskt lite "skräck" också. Rädsla över vad som komma skulle. Vad hade man egentligen gett sig in på!?! Att bara packa ihop alla sina saker. Sin lägenhet. Sitt hem. Sitt Liv. För att fara iväg till något alldeles okänt. Och eftersom jag reste ensam då M redan var på plats kändes det på något vis extra konstigt och sorgligt och ensamt. Samtidigt som man kände den är enorma positiva kraften också. Av spänning inför framtiden. Inför det nya landet.

Minns när taxin kom. Det var tidigt tidigt. Tror redan runt 5-tiden på morgonen. Klar och kylig höstluft. Mina två resväskor var så tunga att taxichauffören som erbjöd sig att hjälpa mig kånka ner dem från tredje våningen blev rätt svett. Men det lyckades. Han undrade hur länge jag egentligen tänkt vara borta. När jag svarade att jag inte visst. Det var på obestämd framtid blev han förstås än mer nyfiken. Jag berättade att jag och min pojkvän skulle flytta utomlands på minst ett par år. Taxichauffören var själv inte av svenskt ursprung så vi hade sedan en konversation om detta med att lämna sitt gamla land för ett annat. Men jag minns knappt vad vi sade för jag hade alldeles för stora känslor på gång inom mig. Jag satt som på nålar. Med fjärilar flygande i magen och tårar brännande bakom ögonlocken. Minns när taxin startade och jag tittade ut genom fönstret och såg vårt hus försvinna. Minns att jag tänkte "Nu vet jag inte när jag någonsin får se det mer. Och framförallt vet jag inte hur jag kommer att känna nästa gång jag ser det. Nu väntar ett nytt kapitel i mitt liv."

Fyra år sedan. Så nyligen och ändå så länge sedan. Känns som ett annat liv. Fast det var ju ett annat liv. Jag levde ett annat liv då. En annan vardag. På många vis har både min vardag och in person förändrats. Jag känner mig annorlunda idag än vad jag gjorde då. Visst har åren i sig betydelse med alla de erfarenheter som finns inlindade i själva tiden som sådan. Och självklart har den största förändringen i mitt liv varit att bli förälder. Något som ytterligare förändrat mig en hel del skulle jag tro. Och denna förändring hade ju skett oavsett var någonstans jag bott. Men jag är också säker på att vår flytt hit spelar en mycket stor roll i hur jag förändrat min syn på mycket. Det är ett stort steg att lämna sitt land. Att flytta på vinst och förlust. Inte för att plugga ett år. Eller jobba som Au-Pair en tid. Eller för att åka på semester. Utan för att försöka bygga upp ett nytt liv och en ny tillvaro. En ny vardag. Om så bara för ett par år.

Nu har vi det där nya livet. Nu lever vi i vår nya vardag.

Visst kan jag längta tillbaka till Sverige i allmänhet och till Stockholm i synnerhet. Jag älskar fortfarande den staden. Den känns fortfarande som Hemma. Och jag kan sakna nära och kära så det värker i hjärtat. Men jag vet också att den dag vi kommer att lämna New York kommer att kännas tung. Oerhört tungt. Det kommer att kännas som att lämna kvar en bit av mig själv. Och just nu vill jag inte ens snudda vid tanken. Den gör redan ont.

Fyra år. Kanske borde man köpa en tårta? Ha ett 4-årskalas.