Fredag, Fredspris och Inflation

Okej. Det är fredag idag. Jag vet att det då är Fredagstema eller Show and Tell som det ju också kallas. Hann inte med förra fredagens, ska se om jag hinner med dagens. Det blir nog inte förrän lite senare dock. Nu är det mycket annat på gång. Både här i vardagen, i världen och framförallt i mitt huvud.

Vaknade i morse och knäppte på CNN. Satte då nästan mitt morgonte i fel strupe när jag såg och hörde om Nobels Fredspris. Jo, det är ju nu dessa höstdagar som Nobelkommittéerna har bråda dagar. Alla pristagare ska offentliggöras. Plötsligt syns Sverige i media. Och nu har ju även Norge gjort sitt. Deklarerat årets Fredspristagare.

Och vem är det om inte Obama!

Alltså, ursäkta men jag trodde verkligen först att jag sett och hört fel. Sedan tänkte jag att det var ett skämt. Den efterföljande tanken när jag insåg att "Nej det ÄR verkligen sant" var "Men.... får man verkligen GÖRA så?!?!?!?" Men självfallet får Nobelkommittéerna välja precis vem eller vilka de vill att skänka detta mycket prestigefyllda pris till.

Självklart vet jag det. Och självklart inser jag att man på många håll i världen har haft och fortfarande har ett mycket djupt kärleksförhållande med denna man, numera en av världens allra mäktigaste. Själv känner jag dock att detta, det var bara för mycket!

Jag förstår ärligt talat inte riktigt hur de tänker dessa män (och kanske även kvinnor?) som just beslutat att ge Fredspriset till Obama? För mig är det otroligt konstigt.

Säga vad man vill om USAs nuvarande president. Man kan älska att han försöker reformera den del av USA som jag tycker är en av de absolut värsta med detta landet - nämligen sjukvården. Att han försöker att förändra något som tyvärr är så fast och djupt rotat hos amerikanerna att de nu debatterar, demonstrerar ja till och med gör TV-reklam emot förslaget om att få en sjukvård som förhoppningsvis ska kunna nå fler av landets medborgare. Det är tufft och hårt arbete. Han gör det bra tycker jag! Strålande. Att ens orka ta itu med detta. Att våga. Det är en reform som en icke-amerikan nog har svårt att inse vidden av. Framförallt just detta att deta är något som en mycket stor del av den amerikanska befolkningen faktiskt inte vill ha.

Så en eloge till Mr President som har kraften, energin och visionen att röra runt i den smutsiga byken här. Förhoppningen är ju att åtminstoen en del av tvätten ska kunna hängas på tork så småningom. Ren och fin.

Självklart är även hans utrikespolitik av en helt annan kaliber än sin företrädares. Här pratas det om att dämpa hatet och istället försöka att samarbeta och se möjliga lösningar istället för problem. Krig är inte lösningen på allt. Mycket sunt Tänk tycker jag. Men det känns som om det mest handlar om vanligt sunt bondförnuft faktiskt. Och detta att plötsligt framstå som en ny "Messias" i framförallt omvärlden (läs inte USA) känns inte som en enorm bedrift med tanke på vem som nyligen var Mr President här. Obama har dessutom begåvats med både Talets och Karismans Gåva vilket gör att en jämförelse mellan honom och W känns lite som att jämföra en glad amatör med ett proffs.

Enligt en artikel i DN ska "Kommittén har funnit att Barack Obama har tänt ett framtidshopp med sina ansträngningar för ett bättre samarbetsklimat i världen. Särskilt uppmärksammas Obamas uttalade önskan att åstadkomma en kärnvapenfri värld.- Nobelkommittén har genom sitt 108-åriga arbete hela tiden stått för samma värderingar som den nuvarande amerikanska presidenten står för, sade Jagland."

Men himmel tänker jag när jag läser detta. Om det är detta som utgör grunden till världens mest prestigefyllda pris för internationellt fredsarbete så måste jag tyvärr säga att jag tycker Nobels Fredskommitté är ute på söndagsutflykt. På cykel. Utan vare sig karta eller kompass.

I Svenskan kan man läsa att vår USA ambassadör Jan Eliasson uttalat sig och han tror att en stor del av motiveringen till Fredsrpiset är just detta att Obama vill ha en öppen dialog med omvärlden "– En annan viktig sak som dialogen med olika länder med vilka USA har haft problem, inte minst i Iran, och också med Palestina och Israel. Sedan har han insett att ensam är inte stark - USA behöver samarbeta med andra länder. Det finns stora förhoppningar över hela världen och det gäller att dessa genomförs. Det är den stora frågan just nu, vilken riktning man ska gå i de här frågorna. Jag gissar att Nobelkommittén ville ge den här politiken stöd, säger han."

Återigen kan jag tänka att visst, det är otroligt bra. Fint. You Go Mr President!

Men är en persons visioner och intentioner verkligen något som ska belönas med ett av världens mest kända priser. För FRED?????

Redan 2007 tyckte jag att motiveringen var underlig. Att ge Fredspriset till Al Gore kändes otroligt krystat. Jag förstod inte beslutet den gången heller. Jag fick förklarat för mig att det handlade om att jordens naturresurser krymper och att detta kan/kommer leda till krigsutbrott i världen. I vissa fall har det redan gjort det. Okej, jag tycker fortfarande att det känns lite väl långsökt. MEN i detta fallet kunde jag ändå godta det hela. Tänka att "Okej då, det är ändå för en mycket BRA sak - Att vi alla ska bli mer medvetna om vår miljö. Vår planet." Att få upp både folks och medias ögon för detta kändes som något som var viktigt och faktiskt positivt. I länder som Sverige behövs det självfallet inte. Där är man redan så miljöfokuserad att mediefokuseringen till och med kan vara för mycket och därmed få folk att "stänga av" istället. Men internationellt tycker jag att det var en viktig fråga att belysa och med den tanken i huvudet så kunde jag ändå se något positivt med Gore som Fredspristagare.

För mig handlar det mycket om att man faktiskt måste värna om vad Nobels Fredspris står för. Självklart inser jag att det alltid har och alltid kommer att vara kontroversiellt. Vissa år går diskussionerna höga om pristagarna. Men det är inget jag tycker är en nackdel egentligen. Nej, det jag tycker känns fel är inte diskussionen i sig. Men jag känner att årets motivering verkligen inte har någon som helst kärna. Det känns alldeles för fluffigt och luftigt. En maräng. Utan styrsel. Att beundra någon för att den personen har modet att vilja göra något bra för världen är en sak. Men att bygga motivationen för ett pris som get återskall i hela världen på denna beundran tycker jag känns väldigt konstigt.

Som sagt, man kan tycka vad man vill om Obama. Men vissa saker kommer man inte ifrån oavsett om man älskar eller hatar honom. Vissa fakta är just fakta. Och de är en del till att jag just nu ställer mig väldigt frågande till detta val av Pristagare.

- Han har hittills inte visat något som helst konkret än. Jag menar inte att man måste ha ett facit i hand, för det är något jag aldrig tror att man riktigt har när det gäller internationellt fredsarbete. Det finns ständigt nya problem, nya komplikationer. MEN i många fall kan man ändå visa att man har arbetat mycket aktivt mot sitt mål och att man ändå nått några delmål på vägen. Att det man gjort faktiskt förändrat människors liv till det bättre.

Obama har drömmar och visioner men än har inte mycket av dessa kunnat realiseras. Det är alldeles för tidigt för att han ens skulle kunnat genomföra något av det han vill. Jag menar, give the guy a break! Man utför inte nationellt och internationellt fredsarbete på en kafferast.

- Han har just tillträtt sin post. En post som världen mäktigaste män. Han har flera år kvar. Det kan ju tänkas att man tycker att just detta är en fördel. Att man vill uppmuntra honom med att fortsätta att kämpa för sina visioner. Jättefin tanke tycker jag. Men inte tillräckligt för att verkligen få priset. Jag tycker snarare att det känns fel att ge någon person i den maktpositionen ett sådant pris. Det luktar nästan lite muta över det hela. Inte för att jag menar att Nobelkommittén mutat Mr president, inte alls, men i mina ögon är det ändå lite underligt. Inte riktigt Kosher som man skulle säga här...

Jag är faktiskt rädd för att motivationer som denna kommer att försvaga Fredspriset. Att det helt enkelt kommer gå inflation i det. Iallafall om man fortsätter att ge det till personer på så lösa grunder. Att ha visioner är för mig inte något som rättfärdigar en award.

Om Obamas visioner och intentioner kommer att visa sig som något positivt i framtiden. Om han lyckas att öka förståelse mellan, kanske framförallt Mellanöstern, men även andra delar av världen och USA. Om hans anti-kärnvapenarbete ger frukt. DÅ tycker jag priset vore väl berättigat. Men detta är något vi inte kommer att veta förrän om ett par år. Om han fått priset för väl utfört arbete i Fredens namn någongång i slutet av sin tid som president hade jag gärna klappat händerna. Hurrat! Men nu, nu känns det mer som om Klubben för Inbördes Beundran gett varandra en klapp på ryggen. En rejäl sådan.

Jag tycker årets motivation kan jämföras lite med ifall man skulle ge Medicinpriset till en forskare som "har visionen om att en dag bota cancer." Men Hallå! Den förhoppningen och visionen har alla cancerforskare jag lovar.

Så nej, jag håller inte med Norge idag. Inte alls.

Det är trots allt inte Nobels Visionspris....