måndag, augusti 23, 2010

De två sista dagarna - underbara vänner samt en "mammamormordag"

Nu är vi som sagt tillbaka hemma i Staterna igen Lill-Skruttan och jag. De sista två dagarna hemma i Sverige hann jag aldrig skriva om här på bloggen. Tiden var som vanligt alldeles för kort och alltför dyrbar för att det skulle hinnas med att blogga också. Här är dock en del bilder från i fredags (vår näst sista dag innan hemresan). Den här dagen hade jag och mina älskade vänner från "Umetiden" lyckats hitta en tid där vi kunde träffas. Tyvärr saknades två av oss eftersom träffen var tvungen att ske i Stockholm och dessa två vänner bor en bra bit norröver. Men så är det ju oftast. Man kan inte träffa "alla" samtidigt så jag är varje gång så oändligt glad och tacksam över DEM man faktiskt KAN träffa. Även om jag saknar de som inte kan komma, så är glädjen över de som kommer desto större.

En positiv överraskning var att en av oss i gamla Umegänget som bor utanför Stockholm hade tid och möjlighet att ta tåget hit för denna lunch! Något jag inte alls räknat med men som gjorde mig riktigt glad! Ytterligare en överaskning var att en annan av mina bästa vänner kunde komma till lunchen. L som jag träffade dagen innan på födelsedagsmiddagen hos mina andra vänner kom förbi eftersom hon hade tid för en lunch ute mellan sina olika jobbmöten. Hon har träffat de andra i "Gänget" flera gånger tidigare och var dessutom här i NYC och hälsade på tillsammans med en av de här kompisarna i maj förra året.

Det kändes fantastiskt roligt att ses! Åt en lunch vid Östra station där vi alla sammanstrålade. Maten var inget speciell men vi fick ett eget rum vilket uppskattades mycket. Dessutom var personalen väldigt trevlig. Men framförallt var det ju detta att ses igen som var så härligt! Att ses. På riktigt. Att kunna kramas. På riktigt. Att återigen få tangera varandras liv. På riktigt. Allt det där man saknar när man bor på distans.


Lunch med L, K och L.


Lill-Skruttan, jag och J.


Efter lunchen var L tvungen att återvända till sitt jobb, men jag fick ytterligare tid tillsammans med mina tre "Umetjejer". Vi promenerade genom ett sensommar-Stockholm. Pratandes oavbrutet. Det blev sedan en glass på Dramatentrappan. Klassiskt. Och då mitt när vi satt och pratade som bäst kommer nästa överraskning... En annan av mina allra käraste vänner (faktiskt även han från Umetiden...) dyker upp. Jag ser honom inte, utan plötsligt hör jag bara en alltför välbekant röst som säger "Får man vara med och äta glass här?!?". När jag vänder på huvudet så står han bara där. Min kära kära vän U!!! Jag blir så snopen! Så häpen att jag först inte riktigt vet om det är på riktigt. Sedan blir det såklart kramkalas. Tyvärr så har han bråttom för han ska vidare och har en tid att passa. Därför hinner vi knappt prata något. Och det är egentligen inte förrän efteråt när jag ser hans rygg försvinna bortåt som jag faktiskt förstår att vi setts. På riktigt. Men jag är glad. Att han råkade komma förbi just och just där. Att vi ändå hann växla ett par ord och kramas lite. Nästa gång hoppas jag att vi kan ses mer. För det är ju så. Oavsett hur mycket man saknar, längtar och älskar sina vänner så är tiden i Sverige alltid likt förbaskat alltför kort. Det blir alltid folk man inte hinner med att träffa. Hur mycket man än skulle vilja. Och ofta kan det nu bli så att man tänker att "De såg vi ju förra gången så nu ska vi träffa de vi inte hann med då." Efter en bra stund där i solen på trappan var det dock dags att säga hejdå. Som vanligt är det jobbigt att ta avsked när man inte vet när man kommer ses nästa gång. Men jag gläder mig åt att det gick att få till den här träffen ändå. Trots allas hektiska vardagsscheman med jobb, familjer och annat som kräver sin plats i kalendrar och almanackor.

På väg genom Östermalmskvarteren.


Tre ur mitt underbara umegäng!


Här är jag och Lill-Skruttan också med på bild.


Utanför Dramaten - ytterligare en kändis.


Glassen inköpt!


Dramatentrappan.


TACK tjejer för en underbar fredagseftermiddag!!!! Och U, hoppas du tar frun med dig hit snart så vi får "catch up" ordentligt! När vi sågs den där minuten i fredags slog det mig igen hur mycket jag saknar dig och M.


Så var det bara en endaste dag kvar. Lördag. Den dagen hade vi inga planer gjorda alls. Ville bara umgås med mamma och vi tänkte att vädret skulle få bestämma lite vad vi skulle göra. Det blev ett återbesök på Torekällberget igen vilket Lill-Skruttan uppskattade mycket. Sedan på eftermiddagen tog vi en promenad och så kom en av mammas f d kollegor på besök. Då blev det lite fika i trädgården innan en rejäl åskskur fick oss att rusa in. Senare gick vi till lekplatsen på dagiset Lill-Skruttan och jag. Hennes klara favorit under vistelsen här.

Fika.


Mammas luktärtor som var en av anledningarna till att hennes kollega var här. Hon älskar nämligen luktärtor och mamma tyckte hon skulle komma över och plocka så mycket hon ville ha.


Skira i skärt och ljust lila doftar de så gott så gott.


Lill-Skruttan fikar kaka.


Kvällen kändes lite vemodig. Morgondagens avsked hängde i luften. Sådant kan man liksom inte skaka av sig utan det färgar allt. Jag packade det sista efter att Lill-Skruttan somnat och sedan satt jag uppe med mamma och O och pratade ett tag. Efter att vi önskat varandra godnatt hade jag lite svårt med sömnen. Det känns alltid lite stressigt med resor tycker jag. Tusen tankar som flyger runt i huvudet. Allt från praktiska saker som "har jag stoppat ned den och den saken?" till mer filosofiska tankar över ens livsval och frågor om när man nästa gång kommer att komma tillbaka till Sverige för att återse sina nära och kära. Men till slut somnade jag iallafall. Och ja, resten har jag ju redan skrivit om. Här och här.

Nu är det vardag igen. På gott och ont. Skönt med rutiner igen. Men visst känns det att semestern är över. Skönt att vara hemma igen. Men visst känns det att man lämnat mycket bakom sig i Sverige. Som alltid. Men natten och morgonen var ändå väldigt bra. Jag lyckades inte hålla mig vaken till 20.30 igårkväll som jag hoppats utan slockande redan vid 20. Lill-Skruttan vaknade någongång strax innan kl. 5 i morse och låg och pratade med sig själv och oss i sängen. Jag halvslumrade dock tills M gick upp med henne vid 5.30-snåret. Då somnade jag om igen och vaknade inte förrän de väckte mig lite innan 7. Jag var nog verkligen helt slut. Då hade jag ju sovit nästan 11 timmar! Men förhoppningsvis gör detta att jetlaggen kommer vara nästan obefintlig. Vi får se. Nu njuter jag ändå av att vara här igen. I mitt liv här. Bland de nära och kära vi har här. Mitt nya hemland. Åtminstone för ännu en tid framåt.

8 kommentarer:

Fröken Anki sa...

Det verkar som att ni fick en jättefin semester i Sverige även om man som alltid inte hinner med allt man önskat och hoppats. Så kul att Lillskruttan verkar haft så roligt och kände igen så många av era vänner och släktingar ändå. Förstår att det är tufft när de är så långt borta och man träffas så sällan.

Hoppas att inte jetlaggen blir så svår. Verkligen guld att du fick sova såpass länge första natten. Det hjälper verkligen! Ha en fin vecka. Och välkommen tillbaka!

kram

Saltistjejen sa...

Fröken Anki,
ja det blev verkligen riktigt fina veckor. Men som alltid är det tufft att säga hejdå. Iallafall när man itne vet när man kommer tillbaks nästa gång.
och jetlaggen tror jag itne kommer bli så illa denna gången som tur är.
kram!

Anna, Fair and True sa...

Vilket sammanträffande att din vän U gick förbi just då! Jag trodde först du menade att tjejerna ordnat det men det var alltså inte så utan han råkade bara gå förbi?!

Jag visste inte att du pluggat i Umeaå? Gjorde du din grundutbildning där alltså?

Håller för övrigt med Anki att det verkar som ni haft det jättehärligt även om ni inte hann mer allt som ni velat och att vistelsen i Sverige ger en massa funderingar.

Kram!

Saltistjejen sa...

Anna Fair and True,
nej det var en ren överraskning. Inget planerat alltså. Att min vän U kom förbi just då alltså. Men kul var det!
Jo jag gick min grundutbildning i Umeå. Så jag bodde där i nästan 4 år. Härlig pluggstad!
Och visst ahr vi haft en jättefin semester i Sverige nu. Verkligen! Jag känner mig väldigt glad för det.
Kramar!

Anne sa...

Du skriver så bra och personligt Saltis, om hur det kan kännas och vara. Jag tycker också mycket tankar, funderingar (på både stora och små plan) kommer upp när man åker hem (du nämnde du hade svårt att sova sista kvällen). Tankar som man inte annars kanske direkt tänker på in sin vardag här. Eller i alla fall som är svårare att slå bort, hålla på avstånd men när man varit hem är det som att man också blir påming om mycket.
Kanske man i viss mån måste hålla saker på lite avstånd också, för att det inte ska bli för jobbigt?
Jag tänkte på det du skrev också om att återse vissa människor och då verkligen bli påmind om hur man kan sakna just den och den.
Så har jag ofta känt, inte så man lever här och tycker den personen är oviktig, men livet här knallar på och man har fullt upp leva det livet, i sin vardag. Men sen när man åker hem och vissa möten blir som värsta aha-upplevelserna, man inser HUR mycket man tycker om vissa och hur man faktiskt kan sana varann. Ja, du vet nog vad jag menar.
Dessvärre kan man också få insikter i att man förlorat saker, sånt man inte kan "se" när man bor här. Jag känner t.ex. att mitt förra besök gjorde mig väldigt ledsamt påmind om att jag förlorat en vän som kanske inte avståndet (och en massa annat) klarat. Det kan också vara jobbigt.
Pladder, pladder. Ha det gott och så hoppas jag din långa nattsömn igår gör att du nästan helt slipper jetlag. KRAM

Saltistjejen sa...

Anne,
tack!! Vad glad jag blir av din kommentar. Och visst är det så att "hemresor" ofta resulterar i tankar om livet och de livsval man gör/gjort. Och det att man kan slås av saknad när man träffar en person tycker jag är något jag gjort hela livet. Det är ju inte enbart för att man flyttat utomlands. En del perioder i livet kanske man tappar kontakten em vissa vänner, eller iallafall träffas mer sällan, och då kan det vara likadant - man slås av hur mycket den personen betyder för en men det händer inte med kraft förrän man verkligen träffas.
Kram!!

Anonym sa...

Tack själv gulle dig!
Kram J

Saltistjejen sa...

J,
å kram!! Hoppas det gick bra att komma till tåget!!!