De två sista dagarna - underbara vänner samt en "mammamormordag"

Nu är vi som sagt tillbaka hemma i Staterna igen Lill-Skruttan och jag. De sista två dagarna hemma i Sverige hann jag aldrig skriva om här på bloggen. Tiden var som vanligt alldeles för kort och alltför dyrbar för att det skulle hinnas med att blogga också. Här är dock en del bilder från i fredags (vår näst sista dag innan hemresan). Den här dagen hade jag och mina älskade vänner från "Umetiden" lyckats hitta en tid där vi kunde träffas. Tyvärr saknades två av oss eftersom träffen var tvungen att ske i Stockholm och dessa två vänner bor en bra bit norröver. Men så är det ju oftast. Man kan inte träffa "alla" samtidigt så jag är varje gång så oändligt glad och tacksam över DEM man faktiskt KAN träffa. Även om jag saknar de som inte kan komma, så är glädjen över de som kommer desto större.

En positiv överraskning var att en av oss i gamla Umegänget som bor utanför Stockholm hade tid och möjlighet att ta tåget hit för denna lunch! Något jag inte alls räknat med men som gjorde mig riktigt glad! Ytterligare en överaskning var att en annan av mina bästa vänner kunde komma till lunchen. L som jag träffade dagen innan på födelsedagsmiddagen hos mina andra vänner kom förbi eftersom hon hade tid för en lunch ute mellan sina olika jobbmöten. Hon har träffat de andra i "Gänget" flera gånger tidigare och var dessutom här i NYC och hälsade på tillsammans med en av de här kompisarna i maj förra året.

Det kändes fantastiskt roligt att ses! Åt en lunch vid Östra station där vi alla sammanstrålade. Maten var inget speciell men vi fick ett eget rum vilket uppskattades mycket. Dessutom var personalen väldigt trevlig. Men framförallt var det ju detta att ses igen som var så härligt! Att ses. På riktigt. Att kunna kramas. På riktigt. Att återigen få tangera varandras liv. På riktigt. Allt det där man saknar när man bor på distans.

Lunch med L, K och L.

Lill-Skruttan, jag och J.

Efter lunchen var L tvungen att återvända till sitt jobb, men jag fick ytterligare tid tillsammans med mina tre "Umetjejer". Vi promenerade genom ett sensommar-Stockholm. Pratandes oavbrutet. Det blev sedan en glass på Dramatentrappan. Klassiskt. Och då mitt när vi satt och pratade som bäst kommer nästa överraskning... En annan av mina allra käraste vänner (faktiskt även han från Umetiden...) dyker upp. Jag ser honom inte, utan plötsligt hör jag bara en alltför välbekant röst som säger "Får man vara med och äta glass här?!?". När jag vänder på huvudet så står han bara där. Min kära kära vän U!!! Jag blir så snopen! Så häpen att jag först inte riktigt vet om det är på riktigt. Sedan blir det såklart kramkalas. Tyvärr så har han bråttom för han ska vidare och har en tid att passa. Därför hinner vi knappt prata något. Och det är egentligen inte förrän efteråt när jag ser hans rygg försvinna bortåt som jag faktiskt förstår att vi setts. På riktigt. Men jag är glad. Att han råkade komma förbi just då och just där. Att vi ändå hann växla ett par ord och kramas lite. Nästa gång hoppas jag att vi kan ses mer. För det är ju så. Oavsett hur mycket man saknar, längtar och älskar sina vänner så är tiden i Sverige alltid likt förbaskat alltför kort. Det blir alltid folk man inte hinner med att träffa. Hur mycket man än skulle vilja. Och ofta kan det nu bli så att man tänker att "De såg vi ju förra gången så nu ska vi träffa de vi inte hann med då." Efter en bra stund där i solen på trappan var det dock dags att säga hejdå. Som vanligt är det jobbigt att ta avsked när man inte vet när man kommer ses nästa gång. Men jag gläder mig åt att det gick att få till den här träffen ändå. Trots allas hektiska vardagsscheman med jobb, familjer och annat som kräver sin plats i kalendrar och almanackor.

På väg genom Östermalmskvarteren.

Tre ur mitt underbara umegäng!

Här är jag och Lill-Skruttan också med på bild.

Utanför Dramaten - ytterligare en kändis.

Glassen inköpt!

Dramatentrappan.

TACK tjejer för en underbar fredagseftermiddag!!!! Och U, hoppas du tar frun med dig hit snart så vi får "catch up" ordentligt! När vi sågs den där minuten i fredags slog det mig igen hur mycket jag saknar dig och M.

Så var det bara en endaste dag kvar. Lördag. Den dagen hade vi inga planer gjorda alls. Ville bara umgås med mamma och vi tänkte att vädret skulle få bestämma lite vad vi skulle göra. Det blev ett återbesök på Torekällberget igen vilket Lill-Skruttan uppskattade mycket. Sedan på eftermiddagen tog vi en promenad och så kom en av mammas f d kollegor på besök. Då blev det lite fika i trädgården innan en rejäl åskskur fick oss att rusa in. Senare gick vi till lekplatsen på dagiset Lill-Skruttan och jag. Hennes klara favorit under vistelsen här.

Fika.

Mammas luktärtor som var en av anledningarna till att hennes kollega var här. Hon älskar nämligen luktärtor och mamma tyckte hon skulle komma över och plocka så mycket hon ville ha.

Skira i skärt och ljust lila doftar de så gott så gott.

Lill-Skruttan fikar kaka.

Kvällen kändes lite vemodig. Morgondagens avsked hängde i luften. Sådant kan man liksom inte skaka av sig utan det färgar allt. Jag packade det sista efter att Lill-Skruttan somnat och sedan satt jag uppe med mamma och O och pratade ett tag. Efter att vi önskat varandra godnatt hade jag lite svårt med sömnen. Det känns alltid lite stressigt med resor tycker jag. Tusen tankar som flyger runt i huvudet. Allt från praktiska saker som "har jag stoppat ned den och den saken?" till mer filosofiska tankar över ens livsval och frågor om när man nästa gång kommer att komma tillbaka till Sverige för att återse sina nära och kära. Men till slut somnade jag iallafall. Och ja, resten har jag ju redan skrivit om. Här och här.

Nu är det vardag igen. På gott och ont. Skönt med rutiner igen. Men visst känns det att semestern är över. Skönt att vara hemma igen. Men visst känns det att man lämnat mycket bakom sig i Sverige. Som alltid. Men natten och morgonen var ändå väldigt bra. Jag lyckades inte hålla mig vaken till 20.30 igårkväll som jag hoppats utan slockande redan vid 20. Lill-Skruttan vaknade någongång strax innan kl. 5 i morse och låg och pratade med sig själv och oss i sängen. Jag halvslumrade dock tills M gick upp med henne vid 5.30-snåret. Då somnade jag om igen och vaknade inte förrän de väckte mig lite innan 7. Jag var nog verkligen helt slut. Då hade jag ju sovit nästan 11 timmar! Men förhoppningsvis gör detta att jetlaggen kommer vara nästan obefintlig. Vi får se. Nu njuter jag ändå av att vara här igen. I mitt liv här. Bland de nära och kära vi har här. Mitt nya hemland. Åtminstone för ännu en tid framåt.