söndag, juni 19, 2011

"Sista" grillningen med våra vänner på 21:an

Igårkväll, lördag hade vi då vår sista BBQ tillsammans med våra vänner A och J som drar till Boston imorgon. Flyttlasset går tidigt och vi har nu sagt hejdå flera gånger, men alla gånger lika "hastigt". Avsked är hemskt. Och att göra det hela lite snabbt sådär är ett sätt att skydda sig tor jag. Ingen vill stå där med tårarna sprutandes ur ögonen. Hulkande och snorandes. Samtidigt som jag själv på ett vis skulle tycka att det vore skönt. För att kroppen då på något vis skulle vara i samspel med känslorna. Men nu har jag valt att inte tänka och känna så mycket. Vill inte. Det är sorgligt nog ändå, och saknaden kommer  sätta in rätt snart gissar jag. Under kvällen som var, samt idag när vi sågs (både i förmiddags när familjen var över en stund och tjejerna lekte med varandra samt nu en kortis ikväll) så känns det hela på något vis så overkligt. Hela deras flytt. Att de inte längre ska bo kvar här. Att vi inte längre kan ta hissen ett par våningar upp för att ses. Att vi inte kommer springa på varandra i playroom eller skicka sms om att ses om en stund nere på innegården. Vi har bara känt varandra i ett drygt års tid men det känns så oerhört mycket längre. Nästan så att jag själv blev förvånad när jag gick igenom gamla foton och verkligen insåg att vi började träffas först i april förra året! Det känns som om vi känt varandra halva livet. Och för Lill-Skruttan och E´s del är det ju faktiskt så. Halva livet ungefär har de varit bästa vänner. Jag hoppas och önskar så att de och vi kommer att kunna fortsätta hålla kontakt så att tjejerna kan behålla sin vänskap.

Glad tjej

Lill-Skruttan och W kollar in dagisets trädgårdsland. Små körsbärstomater har börjat mogna!

Hopp och Skutt i benen.

Vad kan finnas här inne tro?


R med sina nya soptunnor.

M pratar med A och A´s mamma i väntan på att vi skulle börja grilla.

De fyra Bästa Vännerna. Efter ikväll är enbart tre av dem kvar här.



Lilla E som i förmiddags talade om för oss att "This is the last time I see you ´cause I am going to Boston." Fy, då snörpte halsen ihop sig...


Glad W.

Nyklippt K med Baby E och R.


En av gårdagskvällens sysselsättningar - att lasta grus på soptunnelocket.


K och baby E.

Jag tror att Lill-Skruttan verkligen förstod ikväll att E ska flytta och att de inte längre kommer att kunna träffas så som de gjort hittills. Hon frågade om E inte längre skulle bo i sitt hus, och när jag sa att hon inte skulle det blev hon ledsen och sa att hon inte ville att E skulle flytta till Boston. Hon gick till och med fram till E´s pappa A och sa "I don´t want E to go to Boston. I want to come with her to Boston." När A gått ut genom dörren lite senare kunde jag inte hålla mig. Då kom tårarna. Jag känner mig som ett barn på nytt. Vill inte ha någon förändring. Vill inte! Inte! Vill helst stampa med foten i golvet och säga "Nej nej nej, Jag vill inte, vill inte!". Tjurigt och utan något perspektiv. Samtidigt är jag glad för deras skull. Det kommer att bli bra. Sådant är ju livet. Människor kommer och går i ens vardagsliv. En del har man turen och lyckan att kunna behålla i sitt liv oavsett var på jorden man hamnar.  Som sagt, jag hoppas hoppas hoppas att vi kan fortsätta hålla en någotsånär tät kontakt. För tjejernas skull. Vi vuxna klarar oss ju på något längre perioder utan att direkt höras eller ses. Men barnen. Man vill ju så förtvivlat gärna att de ska få behålla en bra relation även om det är svårt när avståndet växer och de är så här unga. Men någonstans tror jag det. Jag vill tro det. Riktigt goda vänner är något man måste ta vara på. Vårda och ta hand om. För vad vore livet utan vänner?

19 kommentarer:

Trillingnöten sa...

usch och fy för att säga adjö till vänner! Det är fruktanvärt! jag hoppas ni lyckas hålla kontakten. Det blir ju svårare, men ger man sig sjutton på att det ska gå, brukar det fungera! :) Sen har ni ju en anledning att besöka Boston lite oftare! Ha en superfin start på veckan!

Anna's kitchen sa...

Oj, du fick mig riktigt att börja snörvla. Känner så väl igen mig. På 5 år så har 11 riktigt tighta vänner flyttat, det börjar nästan kännas jobbigt att börja nya relationer då jag känner mig lite bränd. Har nästan lust att intervjua nya människor i början om deras exakta framtidsplaner så jag kan göra en riskbedömning;-)

Visst är det så att man nästan blir tightare med vänner när man bor utomlands för att man behöver sina nya vänner att fylla alla hålen som ens släkt och familj annars gör. Man behöver vänner som man kan ringa mitt i natten och be om hjälp, sånt som man annars gör med sin familj eller släkt.

Jag håller alla tummar och tår att ni kan fortsätta bygga på er vänskap och att barnen kommer vara vänner. Alla dina fina kort kommer ju göra att Ella minns.

Kram

Saltistjejen sa...

Trillingnöten,
ja det känns så jobbigt. Det blir inte lättare med åren heller. Tyvärr. Självklart måste man försöka vara aktiv senare också och jag tror verkligen det går bra att ha en bra relation till vänner som flyttat iväg. Som exempel har jag ju många vänner i Sverige även om vi flyttat ända hit. Men just den här vardagskontakten är lite speciell och jag kommer sakna den. Framförallt blir det annorlunda med barnen tror jag.
Kram!!


Anna´s kitchen,
ja jag tror precis som du att man får en väldigt speciell relation till vänner när man bor långt borta från släkt och familj., Man måste inte nödvändigtvis ens vara utlandsboende. De vänner vi har i vårt Gäng här är alla amerikaner. Men med familjer på andra platser i USA och därmed inte alls så att de kan vara med familjen så ofta. Vi har väl därför gått in och hjälpt varandra mycket samt firat högtider tillsammans. Och som du säger skapat ett speciellt band. Just närheten och den täta vardagsrelationen har även gjort att vi varit delar av varandras vardagsliv på ett så naturligt sätt. Enkelt. På så vis har vi ju även haft väldigt bra relationer till våra resp barn också. Nästan lite som "extraföräldrar" på något vis. :-)
Jag hoppas verkligen att vi ska kunna behålla vår vänskap och att det ska fungera med barnens relation också trots avståndet.
KRAM!!!

olgakatt sa...

"Hvis du vil være fri for sorg og savn saa maa du intet elske her paa jorden"

Victoria sa...

Jag tror också att man blir mer "beroende" av sina vänner när man flyttat utomlands, man har inte det där sociala nätverket kvar som man hade när man bodde i sitt hemland. Men man märker att folk rör på sig mer nuförtiden, särskilt de i vår generation. Det gör ont när ens vänner flyttar, men har man tur och jobbar på det kan man nog behålla en bra relation ändå, trots avstånden.
Kramar//Vic

Saltistjejen sa...

olgakatt,
:-)
tack så sant så sant.


Vic,
ja jag tror också det. Ens vänner här fyller så många olika funktioner på något vis. Och visst är folk väldigt rörliga. Ett par år här och ett par där. Jag tror dock som du, att om det är relationer man verkligen tycker känns viktiga så kan man behålla dem även vid flyttar.
Kram!!!

Anonym sa...

It always hurts to say goodbye to close friends!!! Vet precis hur du känner! Samtidigt tror jag precis som Victoria att man ända kan behalla vänskapen även om man inte ses sa ofta längre! Numera finns det ju ocksa mail, skype, facebook etc. And now you have a reason to visit Boston...;-)
Kramar, Lisa

Saltistjejen sa...

Lisa,
ja visst tror jag att det går bra att behålla kontakten även med vänner som flyttar långt. Men saknaden efter det man hade är nog det jag tror kommer drabba mig nu efter att de åkt. Efter att just ha dem nära och lättillgängliga. Plus sedan det att E och E varit så nära kompisar. Men visst tror jag det ska gå att ha en fortsatt bra vänskapsrelation trots deras flytt. Det hoppas jag verkligen.
Tack!!!
Kramar!

Annika sa...

OCH oo vad många avsked man har haft sen man flyttade till USA. Folk har kommit och gått. OCH de kommer att komma och gå. DET gör så ont, och jag är som du. jag vill helst ta avsked fort som bara den, inte dra ut på det hela.
Men, ofta gråter man iaf...
INTE roligt.
Jag vill inte heller ha förändringar. Nej INTE!!!
Stora, stora kramar!!!

Saltistjejen sa...

Annika,
ja det känns verkligen. Känns känns känns.
Så tråkigt och sorgligt och vemodigt, även om jag försöker att se det från den positiva sidan. ATT man verkligen har träffats och att man TRIVTS så bra tillsammans! :-) Men i avskedets stund är det svårt tycker jag.
KRAAM!

Desiree sa...

Jag har jättesvårt för att säga hejdå. Jag står där med tårarna rinnande och snyter mig. Det funkar liksom inte att hålla tillbaka känslorna. Jag förstår hur du känner. Men jag hoppas att ni får tillfälle att hälsa på dem och att de kommer och hälsar på er då och då. Visst måste man ta vara på vänskap och goda vänner. Jag är också som en trögstyrd långtradare då det gäller förändringar på många sätt. Jag kan ännu inte säga att jag har accepterat Sverige helt till 100% ännu. Behöver verkligen tid på mig för att smälta saker.
Kraaaam!

Jenny sa...

Usch ja, det är alltid sorgligt att säga farväl, särskilt till grannar och nära vänner! Jag hoppas alltid att det är VI som flyttar först, för även om det är sorgligt så är det ju ändå man själv som är på väg nånstans nytt och inte står kvar i det gamla och "bara" saknar. Inte för att det gör det hela mindre sorgligt, men lite mer uthärdligt :-). Men visst vore det underbart om barnen behöll kontakten, och Boston är ju inte sååå långt bort, man kan ju köra, kanske kan ni komma och hälsa på en gång åt vardera hållet per år en helg eller så, så blir det ju iallafall en regelbunden kontakt!? KRAM!

Saltistjejen sa...

Jenny,
ja vi tröstar oss med att det är hyfsat nära. Nu har vi ju ingen bil så åker vi dit blir det nog buss eller tåg. Men även det är ju görbart. De har bil och lär säkert komma ner hit ibland också! :-)
Kramar!!

Katarina sa...

Det måste vara svårt och tomt att säga,, bye,, till så fina vänner och ni har ju verkligen varit tajta, har jag förstått.

Men,, ni har ju haft en fantastisk tid tillsammans, så mycket kvalitet och umgänge i lag. Ni får underhålla vänskapen och se fram emot era stunder, igen!

Kram

Saltistjejen sa...

Katarina,
ja det är jobbigt. Alltid. Och visst har vi haft ett lite speciellt Gäng här det måste jag säga. :-) Jag är verkligen så glad och tacksam över det dryga år vi fått tillsammans! Och nu får vi försöka att hålla kvar kontakten.
Kram!

Karin sa...

Håller helt med dig map avsked "partir c'est mourir un peu".
Du får se till att de är på fejan, så att ni kam hålla kontakt där.
Kramar!!!!

Saltistjejen sa...

Karin,
ja jag ska kolla med dem.
Just nu vet jag inte alls om de har FB konto men jag får väl försöka övertala hahaha!
Kramar!!!

Bejla sa...

Usch, liknande brott är inte roliga. Turligt nog tycks barn komma sig ganska snabbt efteråt. Sedan är det ju härligt att ni kunnat bli så goda vänner på så kort tid. Att ha grannar som vänner på det viset måste ju också vara guld värd. Jag vet ju också hur det är att bo på en plats utan "självklart sällskap" i form av barndomskamrater och familj, så usch ja, vet hur det är när sådana vänner som dessa är för er flyttar! :-( Hoppas det känns bättre nu! Kram

Saltistjejen sa...

Bejla,
ja det känns och jag saknar dem faktiskt redan. MEN vi kommer med förhoppningsvis att ses om inte alltför länge. Och det känns verkligen smått fantastiskt att vi blivit såpass bra vänner på bara ett drygt år. Men när det klaffar med andra personer så gör det ju oftast det rätt snabbt. :-)
Och du har ju verkligen byggt upp ett nätverk omkring dig nu ändå, även om det tagit tid. Det går men visst tar det en del energi när man måste starta utan något som helst "gratiskapital".
Stor Kram!